Indigo Vutaqy
Skapade svar
-
- Äter du anti-depressiva?
Jag har gjort det, och efter ett tag av att ha ätit dem så höjdes min sinnesstämning till en högre ‘bottennivå’.
kan vara en hjälp iallafall..
- Sedan hjälper det för mig att sjunga, och leva mig in i musik för det producerar endorfiner. Plus att man kan leva ut jobbiga känslor via texterna.
Om man sjunger på en karaoke-app så blir det lite socialt fast på avstånd. 🙂 Man kan sjunga med andra utan att vara tvungen att umgås. Det är faktiskt jättekul.
Mina två tips för att få energi och höja sinnesstämningen med små medel är:
*Sjunga/leva sig in i musik
*Gå promenader i naturen. Och det viktiga där är att bara få vara omgiven av natur, höra vinden som blåser i träden, fåglar som kvittrar osv… Gå till närmsta grönområde /skogsdunge och sitta där ett tag, det brukar hjälpa mig att få tyst på jobbiga tankar…
Jag förstår att du befinner dig i en jobbig sits som anhörig till en med dessa sjukdomar/tillstånd. Han själv lider ju av det och du vill kunna hjälpa och ‘lösa’ hans problem men det går inte att lösa hans mående och få honom att må bra och helt plötsligt bli av med sin paranoia exempelvis.
Går det att hålla två tankar i huvudet samtidigt om honom? Dvs, du känner medlidande och vill ‘rädda honom’ från hans dåliga mående, men samtidigt- det går inte att göra det. Det går inte att rädda en annan människa när det kommer till psykiska svårigheter. (mer än att hindra dem vid just det tillfälle en person vill skada sig exempelvis.)
Alltså försök ‘distansera dig’ (låter kanske hårt) men, det jag menar är- erbjud hjälp och stöd så mycket du orkar med, men tänk samtidigt att du inte behöver göra mer än så. Alltså jag tror ärligt talat att man som anhörig inte kan göra mycket mer än att bygga upp fina, positiva minnen tillsammans och fokusera på det som är bra med er relation, ge tips och stöd när han själv ber om det. Visa att du finns där.
Uppmuntra honom till att göra roliga saker. När han hamnar i negativa tankemönster, locka in honom om det går på bättre, mer konstruktiva tankar.
Och se honom som mer än sina svårigheter. Se hans fina sidor och uppmärksamma dem i er relation.
Det var det jag kunde komma på just nu….
Jag har själv mått väldigt dåligt till och från i hela mitt liv. Ångest, depression, självmorstankar. Jag vet att det inte är lätt, och många är rädda för att göra fel när de försöker stötta.
Mina tips, utifrån vad jag som icke-utbildad, än-dock med erfarenhet av depression, självmordstankar etc. är att inte svara unflyende ‘nu får du behandling’. Det ger nog än mer ångest hos honom, det han vill är att bli hörd och bemött i sin ångest/förtvivlan. Dvs. kanske säga saker som, jag förstår att du mår dåligt, men du ska veta att jag älskar dig och vill att du ska stanna hos mig. Du är viktig och behövd. exempelvis. Vet inte om du sagt det? Det står inte i ditt inlägg. Att du BEHÖVER honom just i den stunden som han säger att han mår dåligt.
Sedan tror jag att de flesta med ångest/depression har mindre dåliga och sämre dagar, och på de ‘bättre’ dagarna, så att säga. Försök leda in honom på konstruktiva tankegånger som;
- Det finns en ljusare framtid
- Du är bra på det här, det här… (vad det nu kan vara)
- Tänk på att du åstadkommit detta
- Prata om fina minnen ihop
- Tänk vad mycket mer du kan åstadkomma (men ta en sak i taget)
- Tipsa om saker du vet han har intresse av, att göra dessa saker. och uppmuntra till promenader eller träning.
OBS, detta är bara mina egna tankar och jag vet inte hur mycket som har vetenskaplig grund.
Enligt min egen erfarenhet är det inte bra att undvika samtalsämnet när det kommer upp (självmord) utan bemöta det empatiskt. Det han menar är förmodligen inte att han vill dö, utan att han bara inte står ut med situationen som den ser ut nu. Han vill ha hopp om förbättring.
(såg att detta är en gammal tråd nu, sorry)
Ja jag brukade fira jul med dem, men inte varje år. När jag hade en relation kunde jag fira hemma hos honom eller hans familj istället.På jularna pratade inte syskonen med mig, jag kände mig ofta osynlig vid bordet.Jag var så van vid det så jag satt mest o dagdrömde… skrattade med ibland och sa något.Jag kunde slänga ut ett samtalsämne och sedan kunde dom sitta och prata om det i timmar, utan att ta notis om att det var jag som initierade det. Ofta var deras samtalsämnen så tråkiga så jag kryddade alltid med något för att ”få fart” på dem..Och det lyckades alltid, ganska tragikomiskt egentligen. För de tittade aldrig på mig under samtalets gång, fast det var jag som startade ämnet. Det var bara syskonens barn som verkade vilja prata med mig. Men vi hade ingen kontakt utanför högtider, vi hade inte varandras telefonnummer..Jag har inte deras nummer nu heller. Blivit besviken på två av syskon barnen då de typ har sagt att ”det är bara att rycka upp sig” när jag avslöjade att jag mådde dåligt. Det var väldigt jobbigt att höra. Det andra syskonbarnet vägrade komma och mata min katt i två dagar när jag var tvungen att lägga in mig på psyket, för många år sedan. Han bara totalvägrade, kändes som ett sånt svek samtidigt som jag skämdes för min oförmåga. Efter det har jag haft svårt att ha kontakt, även om jag haft det, när mina föräldrar levde.Hade ingen annan i närheten då som kunde sköta katten.Detta visste han oxå om men var ändå iskall. Tror du att du skulle kunna börja stå fast vid något ändå, tex att få nyckeln till din bostad? Vad tror du händer om du frågar? Skulle du kunna stå ut om de blir arga och och ändå inte vika dig för deras vilja? Om du står fast benhårt vid ditt beslut vad du vill göra kan de ju inte göra så mycket. Visa att du sätter gränser. Hit men inte längre. Tror du att du skulle våga det? Att starta en ny trend? Nu är jag vuxen, nu bestämmer jag. Kan du träna på att inte vika dig för deras vilja? Jag önskar sååå att du vågar! LÅT DEM INTE SÄTTA SIG ÖVER DIG.
Konstigt att han inte ville hjälpa med katten. :/
Jag är orolig för det här med nyckeln… tror jag skjuter det på framtiden ett tag, orkar inte. De bjöd hem mig till dem för att fira mamma nyligen men jag var sjuk så jag hade en legitim anledning att hoppa över det.
jag hatar när de ringer…vill bara avsluta samtalet på en gång. Men jag har så motstridiga känslor. vill bara att de ska LÅTA MIG VARA, samtidigt som jag på något sätt får dåligt samvete de gånger de ändå är trevliga.
Men att de är trevliga ibland suddar ju inte ut de hemska minnena jag har av vad de gjort. :/ Så jobbigt.
Att du skriver här visar att du ändå tagit tag i det. Dina föräldrar behöver inte ha nyckel till din lägenhet, du kan säga att du har en vän som behöver dem.Tänk på att du har rätt att bestämma,dina föräldrar har inget att säga till om hur du vill leva.Du har ingen anledning att ha dåligt samvete.Dom har behandlat dig fel, det är dom som ska ha det dåliga samvetet! Jag har varit med om syskon som blivit ursinniga på mig för att jag gick emot föräldrarna, för småsaker, tex att jag inte ville gå på en middag.Men oxå för att jag bara inte tänkte exakt som dom. De rackade alltid ner på precis allt jag gillade, en maträtt, klädesplagg, en idé..Spelade ingen roll vad det var, sa jag något var det helt enkelt dumt fel och dåligt, punkt.Det var helt sjukt. Jag var så gammal som 40 när ett syskon fortfarande skrek på mig som om jag var ett olydigt barn… Jag är mest arg på mig själv att jag inte var tillräckligt tydlig och sa ifrån mer.Men rädslan från barndomen och skammen satt så hårt. Jag förstår dig!Mina föräldrar tog ofta syskonens parti så jag fick skämmas. Usch det var hemskt! Jag önskar att jag var starkare. Mina föräldrar är inte i livet och syskonen har jag tagit avstånd ifrån.Jag mådde ändå så dåligt av deras spydiga sätt mot mig. Jag har ingen familj eller anhörig, men för mig finns inget annat alternativ än att ta avstånd. De har ändå aldrig självmant tagit kontakt med mig i vuxen ålder, vi sågs bara på högtider eller när jag hälsade på föräldrarna och de kom dit.
Tack för ditt svar. fortsatte du att fira jul med familjen ändå? Mådde du inte dåligt av det? Att träffa dem på högtider?
Om jag säger att jag ska ge nyckeln till en vän, skulle de ifrågasätta mig, helt enkelt inte godkänna min vilja. De skulle nog bli arga till och med.
Hade någon utmstående typ vän eller något, berättat att de varit utsatt för allt jag varit utsatt för, skulle jag råda en polisanmälan för misshandel, och bryta kontakten. Men när det kommer till mig själv så känner jag mig för svag och för rädd för att göra något av det. Det lättaste är att bara stoppa huvudet i sanden.
Jag vet ju för lite om dig och eran relation för att ge något riktigt handfast tips på hur du ska hantera födelsedagsfirandet. Men tycker nog du ska försöka se till dig själv först. Vad mår du bäst av att göra?
Jag mår bäst av att vara själv hemma. samtidigt så… jag får lite dåligt samvete. Mina föräldrar har gjort illa mig både psykiskt och fysiskt under uppväxten, och gått över gränser även när jag blivit vuxen. Men utåt sätt verkar de nog som bra människor.
Att gå rensa ut lite fysiska attiraljer kan säkert hjälpa. Om inte annat brukar i alla fall jag bli hjälpt av att göra något, fysiskt, för att sluta fokusera på det som gör ont. Ångest har väl en tendens att komma och gå. Fick nyligen rådet själv att tänka att det är övergående när känslan kommer. Att tänka ”det är tillfälligt”. Och andas. <3
Ja. Sant.. men det återkommer så ofta för mig.
Båda mina föräldrar fyller år inom kort. Mina syskon vill att jag ska fira dem. Men jag vill inte. funderar på att säga att jag är sjuk när dagen väl kommer. Jag mår så dåligt av att umgås med dem. 🙁 Varför ska jag ge respekt till människor som inte ger mig respekt?
Lycka till med både förmågan att säga ifrån och psykologen. Hoppas verkligen att det blir bättre för dig. Hjälper det att skriva här finns jag här och läser och svarar om du vill. Inte alltid i realtid, men så snart jag har möjlighet. Ta hand om dig!
Tack så mycket!
Senaste dagarna har jag rensat lite hemma. Känns på något sätt som att när det blir överhettat i huvudet och jag inte vet hur jag ska lösa min svåra sociala och emotionella situation, så ville jag bara göra något, ha kontroll över något. Så jag har gjort mig av med en del saker, men jag har fortfarande endel jag vill göra mig av med. Tänker mest på möbler som har lite värde, så funderar på att sälja dessa. Men att sälja tar mycket energi, så än sålänge har jag bara rensat ut sådant som jag har kunnat slänga.
Jag har haft tankar på att flytta till annan ort. Men det känns som ett stort och osäkert steg. Men jag får se det som att det är ok att små steg. Jag har pratat med en utomstående, alltså icke släkting och det har hjälpt mig lite iallafall, att få lätta mitt hjärta på den tunga bördan.
Ibland känner jag mig lättare i sinnet, ibland får jag extrem ångest igen, för att jag är rädd för att bli illa behandlad igen.
Jag tycker det är bra att du i alla fall har någon som kan lyssna på dig. Tyvärr är det nog så att det är svårt att ge några specifika lösningar på problem till andra. Jag hoppas verkligen att du får en bra psykolog och att hen kan hjälpa dig att hitta självkänslan att både säga ifrån och att hitta andra hållbara lösningar.
‘
Tack för ditt svar. Jag jobbar på det just nu. Att säga ifrån. Och jag hoppas att det blir bättre när jag börjar prata med psykologen.
Jag har pratat med kuratorer /psykoterapeuter i omgångar. Och ska börja prata med en psykolog nu igen i oktober.
Jag har vänner som jag har berättat allt för. Men de kan (eller har iallafall inte erbjudit specifika lösningar) annat än lyssna. Jag är så mycket själv och bor i samma stad som min familj så det blir som att jag inte riktigt kan komma bort. På något sätt måste jag bli ännu bättre på att säga ifrån. men det är svårt när jag redan är så nedtryckt. Ett tips jag fått är att flytta långt härifrån. Men jag är så psykiskt svag så jag vet inte om jag klarar det.
Jag förstår hur du känner med att inte vara bekväm med sig själv. Jag ska antagligen på en fest nu på lördag men känner mig tveksam för att jag tänker att jag kanske bara är bjuden av ren artighet och att jag kommer känna mig obekväm där och inte passa in eller kunna prata osv. Anyway, jag känner igen känslan du beskriver och för mig har det fungerat bäst att öppna upp för en nära person först som sen introducerat mig till fler vänner. Jag skulle gärna ha en kontakt på nätet om vi inte skulle bo nära nog att ses irl vill säga. Vad har du för intressen och vad skulle du vilja jobba med om du fick välja fritt? 🙂
Hej!
Tack för ditt svar!
Vet du vad – jag själv brukar tänka om fester att jag går dit och så kan jag iallafall gå hem närhelst jag känner att jag vill det. Jag måste inte stanna om jag inte vill. Så mitt tips är om du är osäker på om du vill gå på festen, så kanske det betyder att en liten del av dig vill gå, men ge dig själv den ‘utvägen’ att det är okej att dra hem tidigt om du vill.
Intressen… hm.. musik. Jag sjunger ofta (karaoke-app), och jag spelar gitarrspel på internet. Spelar vanlig gitarr ibland också. Musik är liksom mitt sätt att få utlopp för alla känslor, och drömma mig bort. Jag har älskat att sjunga så länge jag kan minnas. 🙂
Sedan gillar jag språk också, och inredning. Jag älskar fina miljöer, fin arkitektur och fin inredning och så, det har stor inverkan på mitt mående.
Om jag fick välja fritt skulle jag vilja jobba som översättare eller copywriter tror jag. Men jag är inte säker. Det verkar vara mycket press inom dessa yrken. Har du jobb själv?