Självmord

[Indigo Vutaqy]

Hade någon utmstående typ vän eller något, berättat att de varit utsatt för allt jag varit utsatt för, skulle jag råda en polisanmälan för misshandel, och bryta kontakten. Men när det kommer till mig själv så känner jag mig för svag och för rädd för att göra något av det. Det lättaste är att bara stoppa huvudet i sanden.

[Red Vyhodo]

Indigo Vutaqy skrev:

Hade någon utmstående typ vän eller något, berättat att de varit utsatt för allt jag varit utsatt för, skulle jag råda en polisanmälan för misshandel, och bryta kontakten. Men när det kommer till mig själv så känner jag mig för svag och för rädd för att göra något av det. Det lättaste är att bara stoppa huvudet i sanden.

Har du funderat på att ta juridisk hjälp eller rådgivning? Det där är ju en fruktansvärt jobbig situation att försöka ta sig igenom helt själv.

Att du skriver här visar att du ändå tagit tag i det. Dina föräldrar behöver inte ha nyckel till din lägenhet, du kan säga att du har en vän som behöver dem.Tänk på att du har rätt att bestämma,dina föräldrar har inget att säga till om hur du vill leva.Du har ingen anledning att ha dåligt samvete.Dom har behandlat dig fel, det är dom som ska ha det dåliga samvetet! Jag har varit med om syskon som blivit ursinniga på mig för att jag gick emot föräldrarna, för småsaker, tex att jag inte ville gå på en middag.Men oxå för att jag bara inte tänkte exakt som dom. De rackade alltid ner på precis allt jag gillade, en maträtt, klädesplagg, en idé..Spelade ingen roll vad det var, sa jag något var det helt enkelt dumt fel och dåligt, punkt.Det var helt sjukt. Jag var så gammal som 40 när ett syskon fortfarande skrek på mig som om jag var ett olydigt  barn… Jag är mest arg på mig själv att jag inte var tillräckligt tydlig och sa ifrån mer.Men rädslan från barndomen och skammen satt så hårt. Jag förstår dig!Mina föräldrar tog ofta syskonens parti så jag fick skämmas.  Usch det var hemskt! Jag önskar att jag var starkare. Mina föräldrar är inte i livet och syskonen har jag tagit avstånd ifrån.Jag mådde ändå så dåligt av deras spydiga sätt mot mig. Jag har ingen familj eller anhörig, men för mig finns inget annat alternativ än att ta avstånd. De har ändå aldrig självmant tagit kontakt med mig i vuxen ålder, vi sågs bara på högtider eller när jag hälsade på föräldrarna och de kom dit.

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Att du skriver här visar att du ändå tagit tag i det. Dina föräldrar behöver inte ha nyckel till din lägenhet, du kan säga att du har en vän som behöver dem.Tänk på att du har rätt att bestämma,dina föräldrar har inget att säga till om hur du vill leva.Du har ingen anledning att ha dåligt samvete.Dom har behandlat dig fel, det är dom som ska ha det dåliga samvetet! Jag har varit med om syskon som blivit ursinniga på mig för att jag gick emot föräldrarna, för småsaker, tex att jag inte ville gå på en middag.Men oxå för att jag bara inte tänkte exakt som dom. De rackade alltid ner på precis allt jag gillade, en maträtt, klädesplagg, en idé..Spelade ingen roll vad det var, sa jag något var det helt enkelt dumt fel och dåligt, punkt.Det var helt sjukt. Jag var så gammal som 40 när ett syskon fortfarande skrek på mig som om jag var ett olydigt barn… Jag är mest arg på mig själv att jag inte var tillräckligt tydlig och sa ifrån mer.Men rädslan från barndomen och skammen satt så hårt. Jag förstår dig!Mina föräldrar tog ofta syskonens parti så jag fick skämmas. Usch det var hemskt! Jag önskar att jag var starkare. Mina föräldrar är inte i livet och syskonen har jag tagit avstånd ifrån.Jag mådde ändå så dåligt av deras spydiga sätt mot mig. Jag har ingen familj eller anhörig, men för mig finns inget annat alternativ än att ta avstånd. De har ändå aldrig självmant tagit kontakt med mig i vuxen ålder, vi sågs bara på högtider eller när jag hälsade på föräldrarna och de kom dit.

Tack för ditt svar. fortsatte du att fira jul med familjen ändå? Mådde du inte dåligt av det? Att träffa dem på högtider?

Om jag säger att jag ska ge nyckeln till en vän, skulle de ifrågasätta mig, helt enkelt inte godkänna min vilja. De skulle nog bli arga till och med.

 

Ja jag brukade fira jul med dem,  men inte varje år. När jag hade en relation kunde jag fira hemma hos honom eller hans familj istället.På jularna pratade inte syskonen med mig, jag kände mig ofta osynlig vid bordet.Jag var så van vid det så jag satt mest o dagdrömde… skrattade med ibland och sa något.Jag kunde slänga ut ett samtalsämne och sedan kunde dom sitta och prata om det i timmar,  utan att ta notis om att det var jag som initierade det. Ofta var deras samtalsämnen så tråkiga så jag kryddade alltid med något för att “få fart” på dem..Och det lyckades alltid, ganska tragikomiskt egentligen. För de tittade aldrig på mig under samtalets gång, fast det var jag som startade ämnet. Det var bara syskonens barn som verkade vilja prata med mig. Men vi hade ingen kontakt utanför högtider, vi hade inte varandras telefonnummer..Jag har inte deras nummer nu heller. Blivit besviken på två av syskon barnen då de typ har sagt att “det är bara att rycka upp sig” när jag avslöjade att jag mådde dåligt. Det var väldigt jobbigt att höra. Det andra syskonbarnet vägrade komma och mata min katt i två dagar när jag var tvungen att lägga in mig på psyket, för många år sedan. Han bara totalvägrade, kändes som ett sånt svek samtidigt som jag skämdes för min oförmåga. Efter det har jag haft svårt att ha kontakt, även om jag haft det, när mina föräldrar levde.Hade ingen annan i närheten då som kunde sköta katten.Detta visste han oxå om men var ändå iskall. Tror du att du skulle kunna börja stå fast vid något ändå, tex att få nyckeln till din bostad? Vad tror du händer om du frågar? Skulle du kunna stå ut om de blir arga och och ändå inte vika dig för deras vilja? Om du står fast benhårt vid ditt beslut vad du vill göra kan de ju inte göra så mycket.  Visa att du sätter gränser. Hit men inte längre. Tror du att du skulle våga det? Att starta en ny trend? Nu är jag vuxen, nu bestämmer jag. Kan du träna på att inte vika dig för deras vilja? Jag önskar sååå att du vågar! LÅT DEM INTE SÄTTA SIG ÖVER DIG.

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Ja jag brukade fira jul med dem, men inte varje år. När jag hade en relation kunde jag fira hemma hos honom eller hans familj istället.På jularna pratade inte syskonen med mig, jag kände mig ofta osynlig vid bordet.Jag var så van vid det så jag satt mest o dagdrömde… skrattade med ibland och sa något.Jag kunde slänga ut ett samtalsämne och sedan kunde dom sitta och prata om det i timmar, utan att ta notis om att det var jag som initierade det. Ofta var deras samtalsämnen så tråkiga så jag kryddade alltid med något för att ”få fart” på dem..Och det lyckades alltid, ganska tragikomiskt egentligen. För de tittade aldrig på mig under samtalets gång, fast det var jag som startade ämnet. Det var bara syskonens barn som verkade vilja prata med mig. Men vi hade ingen kontakt utanför högtider, vi hade inte varandras telefonnummer..Jag har inte deras nummer nu heller. Blivit besviken på två av syskon barnen då de typ har sagt att ”det är bara att rycka upp sig” när jag avslöjade att jag mådde dåligt. Det var väldigt jobbigt att höra. Det andra syskonbarnet vägrade komma och mata min katt i två dagar när jag var tvungen att lägga in mig på psyket, för många år sedan. Han bara totalvägrade, kändes som ett sånt svek samtidigt som jag skämdes för min oförmåga. Efter det har jag haft svårt att ha kontakt, även om jag haft det, när mina föräldrar levde.Hade ingen annan i närheten då som kunde sköta katten.Detta visste han oxå om men var ändå iskall. Tror du att du skulle kunna börja stå fast vid något ändå, tex att få nyckeln till din bostad? Vad tror du händer om du frågar? Skulle du kunna stå ut om de blir arga och och ändå inte vika dig för deras vilja? Om du står fast benhårt vid ditt beslut vad du vill göra kan de ju inte göra så mycket. Visa att du sätter gränser. Hit men inte längre. Tror du att du skulle våga det? Att starta en ny trend? Nu är jag vuxen, nu bestämmer jag. Kan du träna på att inte vika dig för deras vilja? Jag önskar sååå att du vågar! LÅT DEM INTE SÄTTA SIG ÖVER DIG.

Konstigt att han inte ville hjälpa med katten. :/

Jag är orolig för det här med nyckeln… tror jag skjuter det på framtiden ett tag, orkar inte. De bjöd hem mig till dem för att fira mamma nyligen men jag var sjuk så jag hade en legitim anledning att hoppa över det.

 

jag hatar när de ringer…vill bara avsluta samtalet på en gång. Men jag har så motstridiga känslor. vill bara att de ska LÅTA MIG VARA, samtidigt som jag på något sätt får dåligt samvete de gånger de ändå är trevliga.

Men att de är trevliga ibland suddar ju inte ut de hemska minnena jag har av vad de gjort. :/ Så jobbigt.