Indigo Vutaqy
Skapade svar
-
Någon mer som kan ge mig några uppmuntrande ord? Någon som har varit med om liknande men som mår bättre?
Hur gör jag en förändring. Hur vågar jag göra det bästa av mitt liv? Hur vågar jag jobba förbi rädslor?
Att jag mår så dåligt beror nog mycket på mitt dåliga självförtroende, eller är det självkänsla? Iallafall, känslan av att jag inte duger i andras ögon. Jag är aldrig bra nog. 🙁
Hej Det är lite synd att så många människor låter sej styras av sina rädslor.Men samtidigt är det naturligt att man lär sej undvika sånt som gör ont.Jag känner så väl igen ditt sätt att tänka.När jag läser din text,så kunde jag ha skrivit den själv.Jag har aldrig känt mej attraktiv eller intressant,men folk verkar gilla mej ändå och jag har aldrig riktigt förstått varför.Med åren har jag förstått att problemet ligger hos mej själv.Jag har svårt att lita på människor och vill helst hålla en viss distans,men om man önskar sej nära relationer,så är det inte särskilt effektivt att hålla människor på avstånd.Man måste försöka våga att bjuda in människor i sitt liv och ta risken att man kan bli bränd. Jag kan förstås önska att jag insett det här tidigare i livet.Efter att ha levt ensam hela livet och blivit van vid det,så känner man inget större intresse längre och det känns osannolikt att det som aldrig hänt tidigare plötsligt skulle hända nu.Risken finns att man blir så bekväm med att vara ensam och alltid göra som man själv vill att man inte ens vill ha nån relation längre.Det blir svårare att anpassa sej och man blir alltmer kräsen och till slut orkar man inte ens bli intresserad.Man ger upp och hittar andra saker i livet att fokusera på.Man kan ha ett bra liv även om man lever ensam.
Exakt.. Alla de här tankarna har jag också haft. Att jag blivit så van att vara ensam så att jag inte vill anpassa mig till någon. Någon gång i mina tidiga tonår längtade jag efter kärlek, sedan när åren gått så tycker jag inte att det är värt det att kompromissa. och de gånger jag börjar drömma om att uppleva kärlek och ömsesidig attraktion så får jag nästan ångest av det, för det kommer så plötsligt, är så ovant att tänka på. Runtom mig ser jag så många som varit i relationer, och flirtat och liksom haft det mindsetet- som känns så främmande för mig.
När väl en sådan situation uppstår för mig där det verkar finnas någon ömsesidig attraktion så känns det helt enkelt för stort och främmande och skrämmande. Jag är verkligen också en person som grubblar mycket. Ibland uppfattar jag många runtommig som att de har enklare att inte övertänka saker och bara ‘hänga med’ i det som sker. Jag tror mycket beror på min självkänsla. Med en tuff start i livet. Jag är ständigt självkritisk och rädd för att inte duga och att göra bort mig.
Jag önskar jag kunde hitta en balans mellan att vara förlika mig med tanken att jag kanske kommer vara själv för alltid- och samtidigt vara modig och trygg nog att kunna ta ett tillfälle som ges när det känns rätt, att få uppleva någon typ av ‘kärlek’.
Då är jag intresserad av att veta vad det är som skulle göra dig fulare än genomsnittet?
Hm… vill inte avslöja något så att någon skulle känna igen vem jag är. Men icke symmetriskt-ansikte.. flertalet vanprydande ärr på kroppen.. (nej jag har inte självskadat).
Visst kan jag nu när jag är äldre tänka ibland att jag förmodligen dömmer mitt utseende hårdare än andra gör, men alltså jag är VERKLIGEN ful. Inte bara lite, utan väldigt.
Fast… jag har fått höra komplimanger som säger annat från människor, men jag kan inte ta in det. Min egen uppfattning sitter så hårt liksom. Vet inte var allt detta självförakt kommer ifrån.
Kanske är det så att jag inte är så ful som jag själv tycker men det går inte att tänka bort. Jag blir överväldigad av dessa känslor och de sätter stopp för att kunna slappna av och ‘vara mig själv’.
Beror på anledning till ångesten men:
- Ändra sinnesstämning genom att lyssna på musik som får dig på gott humör
- Gå promenader i natur för att direkt komma i bättre sinnesstämning/slappna av
- Skriv ner vad det är som ger dig ångest, fråga dig själv- är det här något jag kan ändra på? Om inte, kan jag försöka se på situationen på ett annat sätt – flytta fokus från dina egna känslor. Se det som hänt/det som sker mer ‘utifrån’. Nu gjorde den personen så för att den personen mår dåligt. Den personen gjorde faktiskt fel och det är inte min börda. exempelvis. Eller om man anser att man själv gjort fel: tänk– jag gjorde mitt bästa utifrån det jag kunde just då. Jag förlåter mig själv. Kanske också be någon om ursäkt om det är något man själv gjort mot någon annan som ger en ångest. Alltså- försök ta makten över det som ger dig ångest.
- Att träna har ju också bevisad effekt på depression och förlöser endorfiner, vilket torde minska ångest.
Beror alltså på orsaken till ångesten. Men kontentan, försök se dina tankar som ger dig ångest mer ‘objektivt’ mer utifrån. Och rör på dig, kanske till musik. Dubbel endorfinkick.
Låter det som det kan hjälpa?
Går hon vanligt gymnasium? Kanske är det för krävande skolform för henne. Folkhögskola eller Komvux är mer flexibelt och mer individanpassat. Kanske skulle hon orka gå en sådan skola mer.
Hon vill nog studera men orkar inte med alla krav rent praktiskt och/eller socialt på ett vanligt gymnasium. Folkhögskola och Komvux kan ju finnas både som distans- och när-utbildning.
Sedan kanske hon också skulle behöva prata med en psykolog/kurator om sorgen efter er pappa.
Det är absolut inte ok att behandla andra människor så som din far har behandlat dig. Hans beteende påminner om mitt ex beteende, pappan till mina barn. Vår äldsta dotter har typ sagt upp bekantskapen med honom och hon bor nu hos mig på heltid. Och jag, ja vi separerade till slut. Jag brukar rysa när jag ser boken Omgiven av idioter, för det är så exet ser på omvärlden. Han slog aldrig oss i familjen. Men han fick oss alltid att känna oss dumma och fel. Mitt jobb är oviktigt, bagatellartat, dåligt betald. Mina vänner är korkade, elaka, inställsamma, falska. Jag är dålig på att städa. Dålig på huvudräkning. Dåligt minne. Celluliter, för blek, grånande hår. Till exempel. Undra på att jag har haft dålig självkänsla! Nu börjar jag inse att det inte är ngt större fel på mig. Har träffat en ny man som lyfter mig och gör mig glad. Fantastiskt! Du inser också kanske någonstans att du är helt ok, men att du blir behandlad som skit av en (förmodligen) narcissist? Var stark, håll fast vid den känslan. Du är värd att bli bra behandlad. Så. Ett virrigt inlägg, hoppas det ger dig ngt litet iaf. Kram.
Jag är ledsen för hur du blivit behandlad av ditt ex. 🙁 Och jag är glad för dig och också din dotters skulle att ni inte bor med honom. Vad starkt av dig också att se till din dotters behov av att slippa träffa honom, det har jag själv önskat många gånger av min egen mor. Men hon är kvar hos min far.
Tack så mycket för din uppmuntran. Kram
Hej, min pappa är också narcissist och det gav mig trauma. Jag har lärt mig jätte mycket om trauma. Barn är känsligare för att få trauma under uppväxten av svåra händelser eftersom hjärna och nervsystem inte är färdigutvecklade. Det räcker med att någonting påminner om traumat för att man ska bli återtraumatiserad. Nu blir jag återtraumatiserad så fort någon är otrevlig. Det är jätte jobbigt. Jag undrar om du har fått traumaterapi och om du vet vilket anknytningsmönster du har?
Hej
Jag har inte fått traumaterapi nej. Jag har inte heller fått veta av en utbildad vilket anknytningsmönster jag har, men när jag själv har läst om det verkar det som att jag har Otrygg/ambivalent
“Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.
Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.”
Eller möjligtvis:
Otrygg – desorganiserad
“Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.
Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.”
Citat från psykologiguiden.
Jag vet med mig att jag är otroligt rädd för konflikter, kan känna för att fly från ett rum om någon/några diskuterar något med höjd röst. Även om de själva inte anser att de är hotande utan endast engagerade kan jag uppfatta det som hotfullt. Jag är rädd för mycket skulle jag säga, både vad gäller andra människor och världen i stort.
Båda dessa anknytningsmönster tycker jag kan stämma in på mig.
Varför känner du att det är fel att välja dig själv, att prioritera dig själv?
I grunden tror jag på min amatörmässiga nivå att när du river dig själv så är detför att du vill ha någon typ av kontroll, och kontroll kan vara att antingen utföra ritualer av olika slag , eller att skada sig själv.
För mig låter det som att allt (eller det mesta) bottnar i en låg självkänsla/känsla av självvärde, när du också dessutom backar för hjälp och att du känner att du måste finnas för din sambo.
När du känner ångest/oro- skriv ned detta och försök lösa det i huvudet istället för att skada dig själv. Och måste du verkligen ‘finnas för din sambo?’ din sambo märker väl att du mår dåligt? Kanske borde du prioritera att försöka hantera dina känslor/tankar på ett hälsosammare sätt som prio ett.
Ha inte dåligt samvete för att du inte gör saker hemma, eller tränar. Men kanske ha som mål att gå ut en promenad varje dag iallafall, kanske tillsammans med din sambo?
Alltså, börja i små steg och ställ inte så höga krav på dig själv. Promenader är en bra träningsform, särskilt också om du går i naturen blir du lugnare och mer harmonisk på köpet.
Hemmet ska ju vara ens trygga borg…. Har borgen vittrat sönder, kanske det är bättre att skaffa sig en ny borg? Kan du prata med din pappa om hur du känner det när han säger si eller så? Kanske kan du prata med dina syskon och förklara dina känslor? Att bli nedtryckt till den graden att du bara vill dö, är totalt förskräckigt! Ta hand om dig själv! Kan din familj inte hjälpa dig? Sök då hjälp hos en samtalsterapeft, psykolg etc. Stort lycka till, och ta hand om Dig!
Det är svårt att prata med honom om det för att jag är rädd att han ska göra illa mig. Jag pratar med en kurator en gång i veckan, och jag har pratat med mina syskon om allt men de avfärdar ibland mina känslor och upplevelser, och ibland blir de mest tysta. Jag ska nog försöka hitta någon annan psykolog som kan hjälpa mig bättre än den som jag går hos nu.
Tack så mycket.
Jag har ingen att fira jul med i år. Funderar på ngt alternativt julfirande för en gång skull.Men vet inte vad som erbjuds så jag har inte bestämt mig ännu.Har ett ”på och av”förhållande med en kille och han har sagt att han vill åka till sina föräldrar i år.Jag har ingen lust att åka dit av flera anledningar, vill inte sova där vilket jag måste om jag ska dit,för jag har inte råd att lägga pengar på något annat boende. Har sovit hos hans föräldrar flera ggr tidigare och det har varit en tråkig upplevelse varje gång.Det andra skälet är att det är långt bort, och jag orkar inte att trängas på överfulla bussar och tåg i julrusning.Biltrafiken är oxå hemsk när man ska så långt. Min partner blir inte ett dugg ledsen om jag inte hänger med, han säger att jag ska göra det jag vill. Men jag har inte så många andra val för julfirande, har nämligen inga vänner eller familj. Jag gillar jylmys och dekorerar och har många ljus hemma till advent.Men det är inte mysigt att vara själv och göra julmat och baka på julafton ensam. När det gäller din situation tycker jag att du ska stå på dig! Se det som en utmaning att visa att du bestämmer i ditt liv. Jag tror du kommer känna dig stärkt efteråt. Sedan kanske det blir ännu lättare att bestämma hur just du vill leva ditt liv även på andra områden,oavsett vad din syster eller resten av familjen säger.
Nej jag förstår att det inte skulle vara kul att vara själv heller när man inte vill det.
Jag försöker hela tiden stå på mig, men varje gång jag träffar dem så mår jag dåligt igen av krav. Jag känner mig ifrågasatt när jag inte vill det de vill.. Kanske får det bli så, att de får bli sura men jag ändå gör det jag vill. Men det är så svårt att bara ‘ruska sig av’ andras åsikter. De liksom tynger mig med allt… ugh… jag vet varken ut eller in längre vad gäller allt i livet. vill liksom bara pausa från allt som har med förväntningar och krav och press.
Hej Varför inte prova ett år med att vara rak mot släkten?”I år känner jag inte för att fira jul”,och se vad som händer?Om din familj inte kan respektera det,så får dom väl bli sura då……Det går säkert över så småningom.Gör vad du själv känner för.Ät en pizza istället för julskinka,eller vad du nu gillar för mat.Läs en bok du velat läsa eller se en film,du velat se.Du är ju inne på helt rätt linje i ditt eget resonemang.Det är faktiskt alla vuxnas rätt,att leva sina liv som de vill.Om traditioner känns som tvång och inte tillför nåt positivt,så har man väl rätt att avstå?Man måste inte umgås med människor bara för att man är släkt,om man inte trivs med dom.Då är det bättre att umgås med människor man trivs med,eller inte umgås alls……
Tack för ditt svar.
Jag övar på att leva mitt liv som jag vill, men det är så svårt när de blir sura på mig när jag inte vill följa deras idéer… Vissa (som min syster) blir ledsen och spelar på känslor. min bror blir arg och säger att jag ‘gått för långt’ när jag säger nej till att umgås med min pappa som är var så elak mot mig i uppväxten att jag inte vill umgås nu i vuxen ålder.
Min syster kan både bli ledsen eller arg när jag säger att jag inte vill umgås. Det är så svårt att känna sig trygg i sig själv och fatta egna beslut när de villkorar kärleken liksom. Jag har blivit slagen och psykiskt illa behandlad under uppväxten och nu blir jag ifrågasatt och förminskad när jag försöker distansera mig från mina föräldrar som jag inte mår bra av att umgås med.
Jag är också av den åsikten att högtider blir vad man gör dem till och att man absolut inte måste göra som ‘man alltid gjort’. Jag trivs inte med alla tvång och vill därför helt enkelt inte vara med.
Plågas också av alla minnen av hur dåligt jag mådde hemma i uppväxten så jag vill inte träffa mina föräldrar av den anledningen heller, eftersom de inte erkänner vad de gjort och inte heller sagt förlåt. Men de anser nog att de inte gjort något fel.
Det är så svårt att distansera sig men jag vill göra det…
Hej
Går du fortfarande i skolan? Det är ju aldrig försent att plugga upp betygen senare om du inte klarar av alla ämnen just nu. Men har du något du drömmer om att jobba med? Kanske om du vet en utbildning du vill gå eller så, så kan du hitta motivation att jobba för att bli godkänd i alla ämnen. När du ser ett mål i sikte, vad du vill uppnå med skolbetygen, så kan det nog kännas lättare att kämpa på.
Kanske kan du även prata med studievägledaren på skolan om att få stöd och tips för att det ska bli lättare att studera?
Om du vill prata med en psykolog, kan du gå via din vårdcentral och få psykologkontakt istället för BUP.
Kanske kan du också försöka hitta något på fritiden som gör dig glad? en sport, eller läsa ett språk, eller kanske gå en konstkurs, vad som än kan passa.
Du är inte alls är värdelös, det finns jättemycket som du har att erbjuda din omgivning, kanske har du inte lyckats hitta det än bara.
Ett tips till är att gå en promenad varje dag. Jag tycker själv att frisk luft, och gärna lite raskare promenader en kort stund, gör under för välmåendet. 🙂