Hem > Forum > Depression > Narcissist?

Narcissist?

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Trådstartaren

    Jag har skrivit förr här om min far som slagit mig, psykat mig (sagt att jag har ’problem’, vilket mycket om inte fullständigt, i mina ögon berott på hans aggressiva och elaka beteende mot mig och mina syskon), antytt att jag har en psykologisk störning.

    Säger jag eller någon annan emot honom när han håller långa monologer om hur alla andra är idioter och alla borde bara lyssna och FÖRSTÅ att han har rätt. (han spelar ofta på att jag är ’dum’ exempelvis)- så blir han riktigt arg och kan skrämma oss alla med sin ilska.

    Han har också vid ett tillfälle när jag gav honom kritik för en sak- sagt – du är död för mig nu.

    Gång på gång uppkommer situationer ända sedan barnsben där han har:

    slagit mig

    Sagt att jag har ’problem’

    skrämt mig (jagat mig upp för trappan och in till mitt rum när han varit arg)

    dragit mig i håret

    gett mig en käftsmäll

     

    Han har alltså tryckt ner mig, kallat mig dum, slagit mig, skrämt mig enda sedan jag var barn.

    Nu träffar jag fortfarande min familj ibland och ibland tror jag att han äntligen lagt av med sitt maktutövande, sin terror mot mig men nej. Han fortsätter. Klanka ner på hela min person, antyda att jag är ointelligent… jag får gå som på nålar.

    Han har väldigt lite, om nästan ingen empati för de flesta människor. Han brukar ofta säga ’nu gör vi såhär NU, annars blir det inget.’ (om vi skulle iväg någonstans med familjen när vi bodde hemma så kunde han säga ni får komma NU annars åker jag själv. Blev mycket stress, ångest, oro, tårar från mig och min syster framförallt.)

    Han verkar lida enorm brist på empati och tycker dessutom att alla är idioter utom honom.  Jag är så ledsen för allt detta, jag är rädd för honom. Jag vill sluta träffa honom men jag vill träffa mina syskon. De kommer däremot bli sura om jag inte fortsätter umgås med alla i familjen.

    Jag vill flytta till en annan stad men samtidigt är jag rädd för det okända. Rädd för att bli än mer ensam. 🙁 🙁 🙁

    Tänker ofta på självmord. Jag känner mig så fast. Ibland kan min far säga snälla saker och vara hjälpsam och så, för att i nästa sekund kalla mig psykiskt sjuk, och säga att jag är dum som inte gör si och så.

    Han misstror typ alla andra människor runt om sig, och älskar att snacka skit på ett aggressivt sätt om allt och alla och anse att han är den enda vettiga i hela världen typ. 🙁

    Jag mår sååå jävla dåligt att jag bara vill dö.

    Hemmet ska ju vara ens trygga borg….
    Har borgen vittrat sönder, kanske det är bättre att skaffa sig en ny borg?

    Kan du prata med din pappa om hur du känner det när han säger si eller så?
    Kanske kan du prata med dina syskon och förklara dina känslor?

    Att bli nedtryckt till den graden att du bara vill dö, är totalt förskräckigt!

    Ta hand om dig själv!
    Kan din familj inte hjälpa dig? Sök då  hjälp hos en  samtalsterapeft, psykolg etc.

    Stort lycka till, och ta hand om Dig!

     

    Trådstartaren

    Hemmet ska ju vara ens trygga borg…. Har borgen vittrat sönder, kanske det är bättre att skaffa sig en ny borg? Kan du prata med din pappa om hur du känner det när han säger si eller så? Kanske kan du prata med dina syskon och förklara dina känslor? Att bli nedtryckt till den graden att du bara vill dö, är totalt förskräckigt! Ta hand om dig själv! Kan din familj inte hjälpa dig? Sök då hjälp hos en samtalsterapeft, psykolg etc. Stort lycka till, och ta hand om Dig!

     

    Det är svårt att prata med honom om det för att jag är rädd att han ska göra illa mig. Jag pratar med en kurator en gång i veckan, och jag har pratat med mina syskon om allt men de avfärdar ibland mina känslor och upplevelser, och ibland blir de mest tysta. Jag ska nog försöka hitta någon annan psykolog som kan hjälpa mig bättre än den som jag går hos nu.

    Tack så mycket.

    Hej ”Blue Fyrujo” heter jag i forumet.

    Jag undrar om jag kan få ställa en fråga innan jag tänker att försöka hjälpa dig. Jag skulle gärna vilja veta Du behöver inte svara om du inte vill.

     

    MVH ”Blue Fyrujo

    • Detta svar redigerades för 3 månader sedan av en moderator.

    Hej ”Blue Fyrujo” heter jag i forumet. Jag undrar om jag kan få ställa en fråga innan jag tänker att försöka hjälpa dig. Du behöver inte svara om du inte vill.  MVH ”Blue Fyrujo

    Mycket olämpligt att fråga efter någons ålder i det här forumet med tanke på att forumet är utformat för att alla ska känna sig säkra här. Även om du inte har några dåliga avsikter kan din fråga få människor att bli osäkra och lämna forumet

    Vänliga hälsningar

    MInd moderator

    Tack för upplysningen. Jag tänkte mig inte för då tråden kunde vara skapad av (som moderatorn såg)

    Ursäkta mig.

    Jag har skrivit förr här om min far som slagit mig, psykat mig (sagt att jag har ’problem’, vilket mycket om inte fullständigt, i mina ögon berott på hans aggressiva och elaka beteende mot mig och mina syskon), antytt att jag har en psykologisk störning. Säger jag eller någon annan emot honom när han håller långa monologer om hur alla andra är idioter och alla borde bara lyssna och FÖRSTÅ att han har rätt. (han spelar ofta på att jag är ’dum’ exempelvis)- så blir han riktigt arg och kan skrämma oss alla med sin ilska. Han har också vid ett tillfälle när jag gav honom kritik för en sak- sagt – du är död för mig nu. Gång på gång uppkommer situationer ända sedan barnsben där han har: slagit mig Sagt att jag har ’problem’ skrämt mig (jagat mig upp för trappan och in till mitt rum när han varit arg) dragit mig i håret gett mig en käftsmäll Han har alltså tryckt ner mig, kallat mig dum, slagit mig, skrämt mig enda sedan jag var barn. Nu träffar jag fortfarande min familj ibland och ibland tror jag att han äntligen lagt av med sitt maktutövande, sin terror mot mig men nej. Han fortsätter. Klanka ner på hela min person, antyda att jag är ointelligent… jag får gå som på nålar. Han har väldigt lite, om nästan ingen empati för de flesta människor. Han brukar ofta säga ’nu gör vi såhär NU, annars blir det inget.’ (om vi skulle iväg någonstans med familjen när vi bodde hemma så kunde han säga ni får komma NU annars åker jag själv. Blev mycket stress, ångest, oro, tårar från mig och min syster framförallt.) Han verkar lida enorm brist på empati och tycker dessutom att alla är idioter utom honom. Jag är så ledsen för allt detta, jag är rädd för honom. Jag vill sluta träffa honom men jag vill träffa mina syskon. De kommer däremot bli sura om jag inte fortsätter umgås med alla i familjen. Jag vill flytta till en annan stad men samtidigt är jag rädd för det okända. Rädd för att bli än mer ensam. 🙁 🙁 🙁 Tänker ofta på självmord. Jag känner mig så fast. Ibland kan min far säga snälla saker och vara hjälpsam och så, för att i nästa sekund kalla mig psykiskt sjuk, och säga att jag är dum som inte gör si och så. Han misstror typ alla andra människor runt om sig, och älskar att snacka skit på ett aggressivt sätt om allt och alla och anse att han är den enda vettiga i hela världen typ. 🙁 Jag mår sååå jävla dåligt att jag bara vill dö.

    Det är absolut inte ok att behandla andra människor så som din far har behandlat dig. Hans beteende påminner om mitt ex beteende, pappan till mina barn. Vår äldsta dotter har typ sagt upp bekantskapen med honom och hon bor nu hos mig på heltid. Och jag, ja vi separerade till slut.

    Jag brukar rysa när jag ser boken Omgiven av idioter, för det är så exet ser på omvärlden.

    Han slog aldrig oss i familjen. Men han fick oss alltid att känna oss dumma och fel. Mitt jobb är oviktigt, bagatellartat, dåligt betald. Mina vänner är korkade, elaka, inställsamma, falska. Jag är dålig på att städa. Dålig på huvudräkning. Dåligt minne. Celluliter, för blek, grånande hår. Till exempel. Undra på att jag har haft dålig självkänsla! Nu börjar jag inse att det inte är ngt större fel på mig. Har träffat en ny man som lyfter mig och gör mig glad. Fantastiskt!

    Du inser också kanske någonstans att du är helt ok, men att du blir behandlad som skit av en (förmodligen) narcissist? Var stark, håll fast vid den känslan. Du är värd att bli bra behandlad.

    Så. Ett virrigt inlägg, hoppas det ger dig ngt litet iaf. Kram.

    Hej, min pappa är också narcissist och det gav mig trauma. Jag har lärt mig jätte mycket om trauma. Barn är känsligare för att få trauma under uppväxten av svåra händelser eftersom hjärna och nervsystem inte är färdigutvecklade. Det räcker med att någonting påminner om traumat för att man ska bli återtraumatiserad. Nu blir jag återtraumatiserad så fort någon är otrevlig. Det är jätte jobbigt. Jag undrar om du har fått traumaterapi och om du vet vilket anknytningsmönster du har?

    Trådstartaren

    Hej, min pappa är också narcissist och det gav mig trauma. Jag har lärt mig jätte mycket om trauma. Barn är känsligare för att få trauma under uppväxten av svåra händelser eftersom hjärna och nervsystem inte är färdigutvecklade. Det räcker med att någonting påminner om traumat för att man ska bli återtraumatiserad. Nu blir jag återtraumatiserad så fort någon är otrevlig. Det är jätte jobbigt. Jag undrar om du har fått traumaterapi och om du vet vilket anknytningsmönster du har?

     

    Hej

    Jag har inte fått traumaterapi nej. Jag har inte heller fått veta av en utbildad vilket anknytningsmönster jag har, men när jag själv har läst om det verkar det som att jag har Otrygg/ambivalent

    ”Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

    Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.”

     

    Eller möjligtvis:

    Otrygg – desorganiserad

    ”Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.

    Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.”

    Citat från psykologiguiden.

    Jag vet med mig att jag är otroligt rädd för konflikter, kan känna för att fly från ett rum om någon/några diskuterar något med höjd röst. Även om de själva inte anser att de är hotande utan endast engagerade kan jag uppfatta det som hotfullt. Jag är rädd för mycket skulle jag säga, både vad gäller andra människor och världen i stort.

    Båda dessa anknytningsmönster tycker jag kan stämma in på mig.

     

     

     

    Trådstartaren

    Det är absolut inte ok att behandla andra människor så som din far har behandlat dig. Hans beteende påminner om mitt ex beteende, pappan till mina barn. Vår äldsta dotter har typ sagt upp bekantskapen med honom och hon bor nu hos mig på heltid. Och jag, ja vi separerade till slut. Jag brukar rysa när jag ser boken Omgiven av idioter, för det är så exet ser på omvärlden. Han slog aldrig oss i familjen. Men han fick oss alltid att känna oss dumma och fel. Mitt jobb är oviktigt, bagatellartat, dåligt betald. Mina vänner är korkade, elaka, inställsamma, falska. Jag är dålig på att städa. Dålig på huvudräkning. Dåligt minne. Celluliter, för blek, grånande hår. Till exempel. Undra på att jag har haft dålig självkänsla! Nu börjar jag inse att det inte är ngt större fel på mig. Har träffat en ny man som lyfter mig och gör mig glad. Fantastiskt! Du inser också kanske någonstans att du är helt ok, men att du blir behandlad som skit av en (förmodligen) narcissist? Var stark, håll fast vid den känslan. Du är värd att bli bra behandlad. Så. Ett virrigt inlägg, hoppas det ger dig ngt litet iaf. Kram.

    Jag är ledsen för hur du blivit behandlad av ditt ex. 🙁 Och jag är glad för dig och också din dotters skulle att ni inte bor med honom. Vad starkt av dig också att se till din dotters behov av att slippa träffa honom, det har jag själv önskat många gånger av min egen mor. Men hon är kvar hos min far.

    Tack så mycket för din uppmuntran. Kram

     

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.