Hem > Forum > Livet kan skava > Har allt men inget.

Har allt men inget.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Skulle vilja be er om hjälp.
    Den här gången var det så svårt att hejda att jag ringde självmordslinjen men både chat och telefonlinjen var full. Jag gissar att många av er vet hur det är, allt som finns är oviktigt och det gör så ont att det skulle vara så väldigt väldigt tur om jag slapp leva mer. Men jag kommer att rida ut även denna våg. Och jag kommer aldrig någonsin mer åka till en psykakut. Aldrig skriva in mig mer för terapi. Det gör bara allt värre. Får jag bara fråga er? Finns det något som hjälper? Går det någonsin över ?
    Jag har registrerat mig här och läst en massa trådar. Det är så många som mår så dåligt. Alla med skilda skäl och orsaker. Mår ni bättre ibland, alla ni?

    Jag har allt. Familj, karriär, pengar. Det som hindrar mig att ge upp är barnen, jag vill inte att det ska bli deras arv. Men det är svårt att dölja, nästan svårare för varje år.

    Avatar

    Människan är känslig. Hon är så känslig för smärta att många tror att leva är att lida.

    Det går upp och ner och ibland har jag lidit något vedervärdigt. Men jag har lärt mig att även om det känns så för stunden är smärta tillfällig. Det går över och när den kommer igen vet jag att den kommer att försvinna. Precis som när du slår i dig i tån.

    Egentligen tror jag att det kommer gå över någon gång även om det inte känns så för stunden, jag hade också svårt att hejda mig så jag kontaktade mind självmordschat och lite andra sidor för att skriva av mig…men just då hade jag verkligen ingen lust att leva men läser jag vad skrev då nu idag så känns det lite dumt. Så ibland mår jag bra det är bara att se till att inte dipparna blir så jävla djupa.

    Jag har också kontaktat självmordschattar flera gånger senaste tiden, och skrivit i det här forumet.

    Jag tänker att det är naturligt att må dåligt och att sedan ibland må bättre. Livet är väldigt smärtsamt,  eftersom att det är så komplext, men det går över. Smärta går över.

    Man kan må dåligt av rädslor, både för fysiska hot och ’sociala’ hot (med allt vad det innebär). Man kan må dåligt av saker som har skett, och av oro för det man inte kan påverka, som exempelvis framtiden.

    Personligen är jag mest orolig ,just nu, för hur jag ska klara av att gå ut bland människor nu när Corona sprider sig i rasande fart.

    Jag tror ändå att man kan träna sig på att tänka på det som är positivt. Alltså, fokusera på nuet och på att göra det absolut bästa av det man har just nu.

    Jag kan verkligen fastna i rädslor själv. De blir så stora att jag blir helt paralyserad. Men även det har ju gått över, tillslut. Det tar bara olika lång tid.

    Jag mår också dåligt upp och ner. Tycker att det blir värre runt ägglossning men osäker på om jag kan se det mönstret alltid. På många sätt mår jag bättre nu (36 år) än jag gjort tidigare. Har gått på Sertralin i 18 mån och gått hos terapeut men avslutat den kontakten nu. Men det finns vissa saker som aldrig går över känns det som, som jag blir triggad av och inte kan komma över. Har jävligt dålig självkänsla och om andra liksom säger saker (eller inte säger saker) så går jag igång och känner mig helt värdelös.

    En sak som jag inte kan komma över är att jag sällan eller aldrig får höra att jag är fin. På jobbet ger många varandra komplimanger över kläder och frisyrer nästan hela tiden. Men jag får i princip aldrig höra det. Även om jag tagit på mig något jag tycker är fint så säger ingen något. Det gör att jag känner mig fulast i världen. Får heller aldrig höra om jag gör ett bra jobb eller inte (ny lärare) och med min skadade hjärna är det samma sak som att jag är sämst.

    Jag har självmordstankar men skulle aldrig göra slag i saken.

    Tråkigt att människor är så dåliga på att ge komplimanger. Tycker nog att det är så generellt oavsett vart man befinner sig i det riktiga livet. Däremot kan jag tycka att Instagram har en konstig funktion för vissa människor som bara tycks använda det mestadels för att fiska efter komplimanger, oavsett anledning. Det känns inte äkta, och vet inte heller om det fungerar till att stärka självkänslan på riktigt. Dessa kommentarer kan man kanske bli glad för, tillfälligt, men självkänslan är nog bestående. Där bryr man sig nog inte speciellt om man har bra självkänsla ändå, varken om det är bra eller dålig respons. Du har ju kommit långt när det gäller att förbättra ditt mående, vad tror du att det är som fattas för att du skulle kunna må ännu bättre? Givetvis är det tråkigt att man inte har personer i sin omgivning som inte är frikostiga med att ge komplimanger eller säga att man gör ett bra jobb, för det är ju positiv uppmuntran som dels gör att man fortsätter presterar, och tycker det är kul. Samtidigt som man kan må bättre av det inombords, även om man inte får komplimanger för sitt yttre. Jag tror definitivt inte att det har med dig att göra, utan personerna i omgivningen. Även om jag också kan ”tolka” min omgivning på olika sätt så stämmer det oftast inte med verkligheten, utan är mer hjärnspöken. Men självklart vill vi bli bekräftade, sedda, hörda, det ingår i att vara människa. Utan det kan vi få en känsla av att vi inte finns eller betyder något. Jag hoppas att du hittar ditt rätta element och en tillvaro som du kan få positiv energi av. Kanske inte inom ditt arbete, men eventuellt genom ett intresse eller hobby av något slag?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.