Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 75 totalt)
0
  • som svar på: ensam i grubbleriet

    Det verkar som om du åtminstone har en viss sjukdomsinsikt.Det är iaf en början till förändring……

    De flesta former av ätstörningar handlar ju om en känsla av kontroll.

    Har du ork nog att gå ut med hunden?Bara en liten promenad,en enkel rutin,kanske kan vara en avledare.Vanor och rutiner är mitt sätt att hantera periodiska depressioner.Tvinga hjärnan att tänka på annat.Jag vet att när man är riktigt i botten,så kan det vara nästintill omöjlgt att ens ta sej ur sängen,men att försöka göra något,hur litet det än är,brukar hjälpa mej.

    Hej.

    Jag tror Du är något på spåret där.Man blir indoktrinerad till att tro att man måste göra vissa saker och vara på ett visst sätt,för annars är man inte med.Om man försöker för mycket att passa in i en mall som inte passar en,så är det naturligt att man inte mår särskilt bra.Ett par skor som är för små eller för stora börjar ju skava efter ett tag.Jag tror det är många som gör saker bara för att man SKA,utan att egentligen känna efter om dom faktiskt vill.Människor har ett inneboende behov att känna grupptillhörighet (även om den är olika stark hos olika individer) och därför kanske man anpassar sej för mycket ibland.Många saker i livet kan man inte påverka,men man kan fortsätta leta efter de saker man har möjlighet att förändra.

    som svar på: Hur slutar man hysa agg?

    Att vilja ge igen ,när man blir illa behandlad,är en väldigt mänsklig egenskap.Men att älta och bära agg mår man bara dåligt av själv.Den som sa eller gjorde något dumt har säkert glömt det för länge sedan.Det är som att slå sej själv och tro att någon annan ska känna smärtan.Förmågan att inte bry sej så mycket om vad andra tycker går att träna upp,men samtidigt måste man inse att vi har ett inneboende och ganska undermedvetet behov av att känna oss accepterade av andra.Tyvärr har elaka kommentarer lättare att ”fastna”.

    Hej

    Det är en process för oss alla att lära oss acceptera att livet inte blev som vi kanske hoppades en gång.Om det sen är medvetna val man gjort,eller slump och tillfälligheter,kan vara svårt att se i efterhand.Själv blev jag ensam hela livet,ingen partner och inga barn.Om jag valt det eller bara accepterade det,är faktiskt oklart t.om för mej själv.Kanske var det inte så viktigt för mej,men jag undrar förstås ibland om jag missat något,när jag aldrig upplevt en kärleksrelation.Med tiden blir det förstås en vana att vara singel och man tappar intresset och lusten,när man bara upplevt besvikelser.

    Hej

    Det tråkiga är att det kan bli en vana att leva utan kontakt.Det är så länge sedan någon tog i mej,att jag knappt minns det.Och egentligen är det inget jag saknar,eller om jag bara vant mej vid att leva utan närhet.Saker man aldrig blivit beroende av saknar man inte särskilt mycket,men när man tar bort något man vant sej vid,så leder det såklart till någon form av abstinens.

    Hej

    Det är väldigt lätt att börja fokusera på det man inte har i livet och glömma bort det man har.Det är dessutom väldigt mänskligt att man jämför sitt liv med andras.Och eftersom man oftast jämför sej med dom som har det man själv önskar sej,eller som verkar ha ”bättre” liv än man själv,så är det inget man mår bättre av direkt.Under en lång period,så avstod jag från släktens sammankomster,eftersom jag tröttnade på tjatet om att ”hitta nån” om det inte var ”dags nu” att stadga sej.Normen säger ju att livet ska se ut på ett visst sätt för att man ska vara ”lyckad” och det kan ta lite tid att lära sej se igenom samhällets normer.

    som svar på: Barn som blir stora

    Hej

    Även om man har barn,så kanske man inte ska glömma bort att man har ett eget liv också.Annars finns risken att när barnen blir stora och ”flyger ut” att man står kvar utan någonting alls.Som du själv säger,är det helt naturligt att man vill ut i livet och bygga egna relationer och ett eget liv och om barnen känner sej redo för det,så har man nog gjort helt rätt som förälder.Sen kanske man ska göra sina barn medvetna om,att man alltid finns kvar om de behöver hjälp eller stöd.Förälder är något man är hela livet.

    Hej

    Jag tror vi är många som kämpar för att hitta balans i livet.Balans mellan att jobba,hjälpa andra,men också att kunna prioritera sej själv ibland,sätta sej själv först för en gångs skull,vad vill JAG med mitt liv?    Vad är viktigt för mej?Det finns gott om människor som inte verkar ha några problem med att sätta sej själva främst,men vi som prioriterar våra egna önskemål lågt,behöver ibland tänka över vad vi vill.Jag menar inte att man ska bli egoist,men det är inget fel att tänka lite på sej själv ibland.Livet väntar inte,och saker man tänkt göra ”sedan” har en förmåga att aldrig bli av.

    Jag tror det kan vara nyttigt att stanna upp och reflektera ibland.Ta ett steg tillbaka från ”hamsterhjulet”.Det finns en risk annars att livet bara går och plötsligt upptäcker man att man inte gjort det man ville göra med sitt liv.Problemet är att man måste välja.Med alla de möjligheter som livet erbjuder,så har man ingen möjlighet att göra allt.Jag hörde någon säga nånstans att” man ska försöka leva sitt liv så,att man känner sej tacksam över att man fått ett liv.”

    Så länge man lever så har man alltid en möjlighet till förändring.Det är min fasta punkt,när livet känns tungt och jag känner för att ge upp.Ibland får man acceptera att livet står still eller att det tar väldigt små steg framåt.

    Var rädd om dej och ge inte upp.

    som svar på: Tips?

    Hej

    Låt henne läsa den här texten……

    Jag har försökt lära mej att vara närvarande där jag är och inte hela tiden önska att jag var någon annanstans.Samtidigt kan jag känna igen att man tappar lusten att försöka på nytt ,när man upplevt motgångar.Att lägga saker bakom sej och gå vidare kan vara svårt ibland och ens comfort zone har en förmåga att krympa över tid.Om man fortsätter att göra saker på samma sätt,så blir resultatet likadant som tidigare.Det enda man egentligen har möjlighet att förändra är faktiskt sej själv,sitt sätt att tänka och agera,även om man får nöja sej med små steg ibland.Förändring börjar alltid med en vilja till förändring och sen gäller det att inte ge upp utan fortsätta leta tills man hittar något som fungerar.Det är det som är det svåraste.Ibland kan det vara lockande att bara ge upp.

    Det är väldigt sant att man inte kan förändra det förflutna.Det enda man har någon möjlighet att påverka är framtiden.

     

    Hej

    Det är en svår och tung känsla att känna sej besviken på livet,men man kan fråga sej om livet blir som förväntat för någon.Det händer så mycket i ett liv ,som bara beror på tillfälligheter och som man inte kan kontrollera eller påverka.Att lära sej acceptera det man inte kan förändra och försöka förändra det man kan göra något åt är kanske en början.Om man bara fokuserar på det man saknar i livet,så glömmar man lätt bort att uppskatta det man har.Enligt mej är avundsjuka den mest meningslösa känsla man kan tänka sej.Den leder aldrig till något positivt.Men det är tyvärr en mänsklig egenskap att vi ofta jämför oss med andra.Det är lätt att tro att andra har perfekta liv,när man bara ser fasaden.

    Min egen livssorg är att jag blev ensam hela livet.Ingen partner och inga barn.Men jag har lärt mej hantera det och uppskatta det jag har.Jag är frisk och kan arbeta och klara mej själv och jag kan hjälpa andra,som kanske fått sämre förutsättningar än jag.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 75 totalt)
0