Indigo Qugimo
Skapade svar
-
Hej
Jag tror vi är många som känner som du.En del av förklaringen kan säkert vara,att det tar tid och energi att lära känna nya människor.På ett sätt är det enklare då att umgås med människor,som redan känner en väl och som kan ens livshistoria ,den blir ju längre ju äldre man blir och tar allt längre tid att berätta.Kanske blir man mer kräsen och selektiv med sitt umgänge också,ju äldre man blir och man orkar kanske inte vara lika nyfiken på nya människor,som man var när man var yngre.
Sen upplever jag att vi lever i ett alltmer individualistiskt och egocentrerat samhälle och människor lever sina liv mer och mer i mobilen.Konsten att umgås verkar vara på väg att försvinna.Vi har aldrig varit så många på jorden som nu,ändå upplever alltfler sej som ensamma.Ganska paradoxalt om man tänker efter….
Undrar lite varför du har problem med att ringa till nån?Kan du förklara det lite grann?
Under perioder när jag själv inte mår nåt vidare,så försöker jag ändå se till att ha rutiner,hur jobbigt det än känns.Även om jag inte vill,så försöker jag ta mej ur sängen,duscha,borsta tänderna,klä på mej,äta frukost.När livet känns hopplöst,så försöker jag bryta ner det i mindre bitar,som känns hanterbara och de bitarna kan vara hur små som helst.Även ett litet steg,är ju ett steg framåt…..
Jag vet att ångest är nåt fruktansvärt obehagligt,man tror att man ska dö.Men det går att lära sej att hantera.Det första man får försöka lära sej är att man faktiskt inte dör av det,det är en känsla och känslor dör man inte av ,hur mycket man än tror det när man befinner sej i dom.Ge inte upp,fortsätt söka efter hjälp.Du har rätt att få det.
Hej
De flesta som skriver här vill ju att nån ska bry sej.Det är väl nåt alla vill egentligen.Men man måste ju nå upp till en viss nivå av välmående i sej själv,för att orka bry sej om andra.Tyvärr söker man sej väl inte till en självmordssida om man mår bra och är helt till freds med livet man lever och då blir det lite svårare att stötta andra.Jag ser ju att du behöver någon som lyssnar på dej,att du behöver det för att kunna koppla av.Jag känner igen den där tankespiralen som du har fastnat i.”Ingen bryr sej,jag är inte värd att hjälpa”,men den går faktiskt att vända på.Man måste fortsätta intala sej,att man faktiskt är viktig,så att man åtminstone fortsätter att bry sej om sej själv.
Det där med dagbok är ingen dum ide.Ofta hjälper det att sätta sina tankar på papper.Det är lättare att få överblick om man kan se sina tankar lite “utifrån”.Ofta inser man då hur felaktiga dom är.Så fortsätt skriva här.Det är säkert många som läser,även om inte så många orkar svara.Var rädd om dej och ge inte upp.
Hej
Det verkar som om ni gillar att ligga runt båda två.Kanske är det enklare om ni är singlar,så kan ni ligga med vem ni vill,när ni vill.Om man vill ha en seriös,varaktig relation,så kanske man först ska lära sej att säga nej till andra.Lycka till.
En sak jag lätt mig är att man inte kan jämföra psykisk hälsa / ohälsa. Oavsett om andra ser ut att ha det mycket värre betyder inte det att du inte har rätt att må dåligt. Jag tycker det ser ut som att du kan vara deprimerad av det du skriver. Har du funderat på att prata med någon professionell om hur du mår? Försök ta hand om dig!
Hej.
Kanske var jag lite otydlig i mitt inlägg.Egentligen mår jag inte dåligt.Det känns mest som om jag inte mår alls.Jag känner mej mest likgiltig och saknar drivet och energin,förmågan att känna engagemang,som jag alltid haft tidigare.Kanske håller jag bara på att bli gammal………Just det där att inte känna nån direkt lust för nånting längre oroar mej en del.
Hej
Det är antagligen bland det värsta man kan uppleva,att känna sej oviktig ,osynlig och obekräftad.Om det pågår länge,så kan det ju tyvärr leda till att man börjar intala sej själv,att man förmodligen ÄR oviktig.Jag har varit där själv,så jag förstår hur du känner.Det är lätt att fastna i negativa tankespiraler,som bara leder neråt,men de går att vända på och bilden man har av sej själv,behöver ju inte vara den andra har av en.Jag jobbar ju ständigt med de här problemen,så jag vet att det tar tid och är en balansgång,men om man tar avstånd från människor och isolerar sej (det är en naturlig reaktion om man skäms över att känna sej annorlunda)så blir det ju bara värre.Negativa tankar har en förmåga att uppfylla sej själva,genom de signaler man skickar ut,helt omedvetet.Om man möter en människa med känslan “du kommer inte gilla mej” så kan det ju hända att man omedvetet signalerar “jag gillar inte dej heller”,och ett sånt möte är ju dömt att misslyckas.Såna här undermedvetna reaktioner kan vara svåra att kontrollera och man måste träna på att lära sej hantera dom.Fundera lite på hur du själv reagerar om nån är trevlig mot dej och visar lite intresse.Blir du inte lite nyfiken och intresserad själv då?Försök vända på det.Visa lite intresse,så kanske den andra personen blir lite nyfiken på dej.Det är den metoden jag själv börjat använda och den fungerar faktiskt.Människor gillar när man intresserar sej för dom.Deras liv och tankar.Jag tror att det gäller att fokusera bort från sej själv om man vill att andra ska bli intresserade av en.Det är så lätt att fastna i sin egen bubbla och bli isolerad,men det måste inte vara så.Så ge inte upp.Allt gott till dej och lycka till.
Usch, jag vet precis hur ont det gör att enbart bli förälskad i personer som inte blir förälskade tillbaka. Jag kan verkligen relatera till det. Jag är 32 och har BARA upplevt olycklig kärlek, d.v.s. dem som jag blivit förälskad i har aldrig någonsin besvarat mina känslor. Mycket beror säkert på att jag är homosexuell, och därmed tillhör en minoritet. De allra flesta som jag blivit förälskad i har varit heterosexuella. Det jag är nyfiken på är hur det har varit för dig åt andra hållet. Brukar det även vara så att personer som du inte alls hyser några romantiska och/eller sexuella känslor för blir intresserade av dig? Så är det för mig, och så har det varit sedan tonåren. Det gör ont att behöva avvisa, och ont att själv bli avvisad. Jag lider med dig! <3
Jag vet inte om det är nån tröst,men du har ju åtminstone förmågan att bli förälskad.Det är väl iaf något?Det är ju en förmåga som jag saknar.Tror jag åtminstone….Kanske har jag bara accepterat att jag tydligen är ointressant för kvinnor ,och så har det lett till att jag tappat intresset.Kanske har jag blivit asexuell med åren,för jag känner ju inte ens nån attraktion längre.Så var glad för att du åtminstone kan bli intresserad.
Det är just det jag menar med att det inte är nyttigt att anpassa sej för mycket.Man ska inte försöka ändra grundläggande drag i sin personlighet.Det mår man bara dåligt av.Men man kanske ska fråga sej själv ibland om man kan ändra sina beteenden lite grand, om man ser att det inte fungerar?Man kan ju fråga sej själv om man kan leva med att ändra på en del mindre saker,om resultatet blir att man får det man söker och behöver?Det gäller att väga för och emot,menar jag,utan att ge upp de mest grundläggande egenskaperna i sin personlighet.Om man benhårt säger “sån här är jag,ta mej som jag är,annars kvittar det”,så slutar det nog med att man blir ganska ensam……Sen gäller det ju förstås ,som alltid, att ha turen att stöta på människor som kan respektera att alla människor är olika,med olika intressen och egenskaper och olika sätt att leva.Det ena är ju inte mer rätt än det andra.Bara olika…….
Hej tack för ditt svar. Jag mår jättedåligt av ensamhet . Ensamhet är lika farligt som rökning! Vi människor är sociala djur det är livsviktigt med nära relationer. Min kille är den enda nära relation jag har. Jag har inte lyckats hitta någon annan. Vänner är ju inget man bara får, det handlar mkt om tur. Vet inte vad du menar med frihet? Jag är fri fast jag har en relation.Finns inget som min kille stoppar mig att göra. Så frihet är inget jag får mer av om jag är ensam.Jag hittar inga poänger alls med ensamhet. Självklart har vi bra stunder och vi känner båda att vi hör ihop. Det finns saker som jag inte skulle gjort om jag inte hade träffat honom. Saker som jag inte klarat ensam av olika skäl..Då känner jag mig levande.Skulle det vara en annan person hade jag förmodligen gjort slut, men vi är trots allt väldigt tajta. Jag har gjort slut tidigare men då hade jag inte en så nära relation som jag har nu. Jag har läst Ensamheten. Jag har ingen trygg anknytning iaf..det vet jag. Men det är mkt som är läkt hos mig efter alla relationer jag har haft, har prövat och lärt mig mkt. Jag vill bli älskad, är inte rädd för det.Men man kan ju inte få en person man gillar att älska en,det är det som är så plågsamt.
Det där är en sanning med modifikation och det handlar mycket om vilka val man gör och hur stora behov man har.Behov av bekräftelse,att känna att man lever upp till normen,och hur trygg man är i sej själv.Det finns ju så många saker som man “ska” göra och ha,för att vara en lyckad människa.Men jag tycker att man ska fråga sej själv vad man vill istället.Om det är nåt jag vill ha,så skaffar jag mej det.Om det är nåt jag vill göra,så gör jag det .Det är inte svårare än så.Jag tror att man måste lära sej att se igenom alla normer och hitta ett sätt att leva,som man trivs med.Om man tvingar sej till ständig anpassning,så slutar det med att man utplånar sej själv.Självklart handlar det om att ha möjlighet att välja.Jag har kanske haft tur,som har en hel del vänner och kan välja om jag vill umgås eller inte.Om man inte har den valmöjligheten,så blir det såklart en annan sak.
Hm jag har oxå svårt att hitta kärlek som håller. Jag är alltid den som vill mest, engagerar mig mest.Jag fattar inte varför det blir så.Jag blir glad när någon bryr sig, jag älskar det.Men jag får aldrig uppleva det och jag en bit över 50 nu.Många killar har lämnat mig, bara velat vara min vän eller så har de varit mer intresserad av att träffa sin familj eller vänner.. Varit med en kille i 6 år som jag aldrig får till det med.Han vill iaf inte göra slut men det känns som han driver mig till att göra det? I början var det bra för han ville ses hela tiden.Men nu ses vi mindre och mindre Han jobbar långa dagar och är slut när han kommer hem. Vi bor inte ihop så därför ses vi sällan i veckorna.Sen har han barn som han träffar varannan vecka/helg.Blir inte mkt tid över på helger heller! Vi hade semester ihop några veckor i somras iaf, men då var han ofta avstängd, svår att nå. Han är deprimerad och pessimistisk så ofta blir det konflikter kring det.Känner mig inte sedd och uppskattad.Alla killar jag träffat har alltid massor att göra och jag kommer aldrig i första hand. Jag behöver tid och tycker om att bara umgås tillsammans.Jag känner mig så ensam. Har mardrömmar om ensamhet och svek, varje vecka. Vet att mitt dåliga mående i stor grad har att göra med min ensamhet. För när jag är med min partner mår jag mkt bättre,särskilt om vi pratat ut och han verkar förstå vad jag behöver. Men sen försvinner han in i ett annat tillstånd igen, där han inte ser mig, blir kylig, avstängd (utan att bli medvetet elak,) men han ser mig inte, är så uppe i sina egna intressen eller något problem..och då bryter jag ihop.Jag vet aldrig när det kommer ske. Så varför blir det alltid så dåligt när jag träffar killar??? Jag tycker ju om killar som är förstående.Det värsta är att jag inte har en familj att vända mig till, eller ens vänner.Så om jag gör slut kommer jag vara extremt ensam!Nu ses vi ibland iaf…Vi har någon sorts paus…Finns dom som tycker man ska göra slut i det här läget…men då har dom inte tänkt på att det finns riktigt ensamma människor som inte har någon!
Hej.
Om ni inte fått nån ordning på er relation på sex år,så kanske det är dags att avsluta den?Kanske ska du fråga dig vilket som är bäst,en relation som bara får dej att må dåligt och som tydligen inte fungerar,eller ingen relation alls?Vad är det med ensamheten som skrämmer dej så?Kan du inte se det som frihet istället?Frihet från att anpassa sej,frihet från krav,frihet att göra precis som du själv vill?Jag tycker ju inte att du ska nöja dej med smulorna.Om man är i en relation,så ska man vara prio 1,annars är det inte rätt relation man är i.När jag råkar på folk med relationsproblem,så brukar jag tipsa om boken “Hemligheten,hur man inleder en relation och får den att fungera” av Egil Linge och Dan Josefsson.Den var en ögonöppnare för mej och varför jag beter mej som jag gör.Jag har ju levt ensam hela livet och hade väl accepterat det som det enda alternativet för mej,eftersom ingen tydligen ville ha mej.Men jag insåg ju att det var jag som inte hittat nån jag ville ha,eftersom jag hade anknytningsproblem och inte vågade lita på nån,eller vågade lita på att nån faktiskt skulle vilja ha mej.Så därför har jag ju börjat se mej om igen efter en möjlig partner.Förändring är möjlig,men det börjar alltid med en själv…..Lycka till och allt gott till dej.
Hej
Jag har varit precis där du är nu.Köpte en slang som passade till avgasröret på bilen och körde till en avlägsen plats.Jag hade gett upp och tyckte precis som du att det fick vara nog…..Men när jag satt där och väntade på att avgaserna skulle fylla bilen,så frågade jag mej plötsligt “Vad fan är det jag håller på med?”Jag insåg plötsligt att jag inte skulle straffa nån annan än mej själv och jag ville inte erkänna mej besegrad av livet.Även om jag inte hade så mycket att leva för,som du verkar ha.Ingen fru och inga barn,så bestämde jag mej ändå för att ta en dag i taget.Vänta och se vad som hände och försöka göra det bästa av mitt liv,för det tyckte jag ändå att jag var värd.Och det har fungerat för mej.Nu har väl mitt liv inte varit nåt att skriva nån roman om,men det har väl varit ok ändå och jag har tränat mej på att värdesätta de små sakerna,för i slutändan så är det oftast de man värdesätter.En god middag,en fika och en pratstund med en vän,eller kanske att bara att sitta i sin favorit fotölj och läsa en bok eller sitta vid en bäck och höra vattnet porla.De korta ögonblick av stillhet,som man ändå kan hitta i vårt stressade sätt att leva.Så det är väl mitt enda råd:Vänta och se vad som händer.Det kan vara värt att fundera på det en dag till eller ännu hellre ett år till.Vi vet ju inget om vad som händer i morgon……………
Hej
Jag kan så väl känna igen det där sättet att resonera.För mej har tanken på självmord ofta fungerat som nån typ av säkerhetsventil.Jag vet att möjligheten att avsluta allt finns där,om det skulle bli alltför tungt och meningslöst att fortsätta leva.Uppenbarligen har jag aldrig tagit steget (eftersom jag sitter här och skriver det här) även om det varit nära många gånger.Jag har ju alltid bestämt mej för att ge livet en chans till,att inte ge upp hur hopplöst det än kan te sej.
Jag är fullt medveten om,att det inte fungerar att försöka ge en självmordsbenägen människa dåligt samvete,men vill du inte se dina barn växa upp?Är du inte nyfiken på hur det kommer att gå för dem i livet?Vill du verkligen att de resten av livet ska undra,varför deras pappa inte ville stanna hos dom?Du skriver att din mamma begick självmord,så du minns säkert hur du kände det då?
Nu vet jag ju inget om vilken situation du befinner dej i och varför det känns så hopplöst.Men av vad du skriver så verkar du ha mycket att kämpa för.För mej,som varit ensam hela livet,aldrig varit gift eller fått barn,så verkar det lite konstigt att vilja lämna det,som jag önskat mej,men aldrig fått.Jag har försökt kämpa vidare ändå, även om mitt liv tett sej ganska innehållslöst emellanåt.Vi vet ju inget om vad som händer imorgon och allt kan förändra sej och bli på ett helt annat sätt än vi tror.Jag hoppas att du inte ger upp.Försök ge livet en chans till,även om det känns hopplöst.Jag har ju gett livet många chanser och blivit besviken nästan lika många gånger.Men så länge man lever så finns ju möjligheten till förändring.Ger man upp så är det ju kört……..