Hem > Forum > Ensamhet > Vad gör man om man saknar vänner och familj

Vad gör man om man saknar vänner och familj

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Varje gång jag läser eller lyssnat på något kring relationsproblem får man rådet att prata med en vän eller med sin familj. Ingen lägger någonsin till om du har en vän eller familj. Det anses då självklart för alla. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta.

    Jag har ofta tankar på att avsluta allt och känner att det skulle vara okej därför att ingen kommer ta skada. Det verkar så sällsynt att leva så här. Än så länge har jag inte träffat någon i min situation. Och jag känner mig inte så udda eller osocial att jag inte kan ha någon i mitt liv som står mig nära. Att prata med folk i träfflokaler och dylikt kan inte ersätta detta behov.

    Är det någon annan som känner igen sig?

    Jag känner igen mig i det du skriver. Har inte kontakt med familj. Endast en familjemedlem några gånger om året och vänner finns nästan bara på nätet just nu. Så har inte direkt någon nära relation med någon. Har bara ytliga relationer och det känns som att människor kommer och går in i mitt liv hela tiden. Orkar knappt umgås med människor heller. Ibland vill jag och ibland inte. Är nog lite för sårad för att släppa in nya människor just nu. För när ens ”familj” inte kunde finnas där.. vem kommer då?

    ps. Jag vågar knappt berätta om detta för jag tror också att jag är ensam om det, men vi är nog inte det…

    Du är inte ensam. Visst jag har barn som är min familj men inga föräldrar som finns där eller bryr sig, inte gjort på väldigt många år. Har syskon som jag enbart träffar ytligt på kalas. Har inga vänner , träffar väl några emellanåt med mina barn men ingen jag kan prata med eller ringa spontant.
    Så nä alla har inte vänner eller familj de kan prata med när de mår dåligt , jag är en av dem.
    Kram på dej.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar! Ja jag tror många skäms över att vara så ensamma. Det är inte accepterat och man måste ju ha ofantliga problem om man är så ensam, tänker nog många.

    Vill du berätta om varför du träffar din familj då sällan? Har du alltid varit ensam/känt dig ensam?

    Jag kan släppa in människor i mitt liv men jag måste känna mig trygg och bekväm med dem, samt ha liknande värderingar och livsstil. Sedan krävs det mycket tid och kontinuerlig kontakt för att lära känna någon men det blir som du skriver  att människor kommer och går eller så pratar man bara på nätet. Relationerna fördjupas inte. Och då blir jag mer avståndstagande efter ett tag. Jag har jättesvårt med ytliga kontakter. Jag vill kunna ringa en person utan att känna att jag stör. Men jag vill inte vara den som jagar hela tiden. Det måste finnas balans. Varför ska jag inte kunna få luta mig tillbaka med vetskapen att den andre vill ha mig lika mycket i sitt liv? Det är en sund relation tänker jag. Där ingen behöver jaga eller vara klängig.

     

    Bra poäng! Tycker också tipset om att prata med vänner och familj är så himla lustigt och ogenomtänkt. Borde man kanske maila de program och ställen där man pratar med det språkbruket och har dessa knasigt förutfattade meningar? Tänker att klassifikation är så himla viktigt för att förändra normer. Det skulle behöva synliggöras mer att man exkluderar en hel grupp människor som just saknar ett socialt nätverk övh? Att det handlar om privilegium som vissa har – andra inte.

    En ytterligare aspekt är väl också att de som pratar med sin umgängeskrets kan snabbt bli varse om att dessa istället hänvisar en vidare till att söka terapier – helst alltså inte prata med dem. Som flera av oss vet är det också vanligt när man väl sitter där i terapin att man heller inte får den hjälpen som man så desperat behöver. Terapeuten är inte så vass som man hade önskat. Det är ett väldigt konstigt system vi har just nu där man färdas runt i någon evig cirkelbana.

    Vi har behov av fysisk närhet, av att känna oss trygga i ett sammanhang, få uppleva kärlek och omtanke och så vidare. Hitta allt detta hos en ynka liten person tror jag i regel är svårt. Det är min erfarenhet att man kan behöva sprida ut det. Vårat habitat är ju att leva i flock.

     

    Det sorgliga i det här sammanhanget är att det är så otroligt vanligt.Varenda gång som något frågeprogram,typ ”fråga doktorn” tar upp ämnet ensamhet,så blir de totalt bombade med frågor.Man räknar med att så många som 20-30% av sveriges befolkning har ingen att ringa till om det skulle uppstå en kris,alltså ingen nära vän.Varför är det då så tabu att prata om det?

    När människor får frågan vad som är viktigt i livet,så är svaret ofta ens relationer.Särskilt nu i efterdyningarna efter pandemin.Men i vardagen så är alla så stressade och upptagna att de inte hinner ta hand om sina relationer.Det är också lite paradoxalt.Har vi blivit så ytliga och självcentrerade att vi måste klara oss på egen hand?Det tar tid att bygga upp en nära vänskap och det kräver kontinuerlig kontakt.Den tiden verkar vi inte ha numera,när allt ska hända på ögonblicket.Personligen är jag så lyckligt lottad att jag har en hel del vänner,även om jag lever ensam.Men med tiden har det blivit allt viktigare att känna att det finns balans,att båda är villiga att investera tid i en relation.Att hela tiden vara den som håller en kontakt vid liv,tröttnar man på med tiden.

    Vad intressant, 20-30 procent! Vilken sjuk siffra! Så precis, varför sådant tabu? Är inte samhället uppbyggt strukturellt jättemycket för att vi ska leva just separata liv? Vi ska väl vara ensamma förstår jag det som?

    Vi sitter bakom skärmar och pratar med varandra – när vi kanske har familjemedlemmar som sitter i samma soffa under tiden som vi istället borde prata med. Bor i hus med tjocka väggar mellan varje hushåll istället för delar på utrymmen. Sitter utspridda i kollektivtrafiken. Tilltalar absolut inte främmande människor i onödan.

    Jag tror ju på det här kollektiva som vi lär gå över till i och med klimatförändringarna där vi vare sig vi vill eller inte kommer behöva dela på resurserna på ett helt nytt sätt. Vi kommer bli beroende av varandra (hoppas jag) istället för institutioner. Kanske delar på saker mellan grannar (strykjärn, gräsklippare) istället för att köpa nytt. Bilpooler/båtpooler (eldrivna syfter jag då givetvis på ifall man nu nödvändigtvis behöver fordon). Gå ner i arbetstid och agera lokalt. Många beskriver ju också att de önskar ha mer tid för sitt privatliv, för relationer. Men de hinner inte med pga. den sjuka tiden man ägnar på jobbet. En del önskar också ägna mer tid åt volontärarbete och kreativitet, men inte heller den tiden finns.

    Tror folk kommer må så otroligt mycket bättre när vi slipper det här individualistiska konsumtionssamhället som ju, ärligt talat, inte verkar göra någon särskilt lycklig?

    Konsumtionen tar också bort möjligheten att göra saker själv med händerna. Som ju folk brukar må så bra av.

    I Japan lever man ju längst och forskning har visat att det handlar delvis om detta med det kollektiva, att man i kulturen lärt sig att ta hand om varandra i gruppen och över generationsgränser. Obs är inte för detta att skambelägga folk för att de kanske inte tar hand om sina föräldrar, är inte generellt för att lyfta upp äldre som en mer viktig grupp än någon andra. Jag tycker alla är lika värdefulla. Men någon kod har japanerna lyckats knäcka, uppenbarligen. Och det har att göra med det kollektiva tydligen. Finns något begrepp för det här, men kommer inte på det just precis nu. Kanske återkommer.

    Samtidigt har japan ett ökande problem med människor som isolerar sej totalt från samhället och ett alltmer individualistiskt samhälle,där man är singel allt högre upp i åldrarna och en stor del som aldrig skaffar en partner.Allt förre unga människor,som ska försörja allt fler äldre.Ensamhet är inte ett problem specifikt för Sverige.Det är globalt.Om 25 år kommer nästan hälften av invånarna i japan att vara pensionärer.Redan nu har ca 30% av 35-åringarna i japan aldrig haft en partner.Varför är vi människor inte intresserade av varandra längre?

    Aha, det var nyheter för mig. Låter ju snarlikt hur trenderna verkar se ut i Sverige också? Vad tråkigt, trodde Japan var ett föregångsland. Tror kanske digitaliseringen är en viss bov i dramat. Att internet är uppbyggt numera på så mycket algoritmer från stora globala bolag. Det är massor med reklam som gör att människors belöningshjärnor dras till att konsumera, få kickar, döva känslor. Eller få likes för den delen. Internet gör nog att majoriteten människor drar sig dit, till belöningen, istället för att tyr sig till varandra. Man kan ju isolera sig på ett sätt man kanske inte alls hade gjort tidigare när internet inte fanns. Tänker på det du skrev om den lite mer självvalda isoleringen (om det var så?) som jag förstår det som att japanerna ägnar sig allt mer åt – och att det blivit ett problem. Någon kanske inte upplever sig så ensam pga. internet men går samtidigt ju miste om exempelvis partners irl. Folk sitter hemma istället för är ute och socialiserar.

    Har märkt på sistone när jag är med på fb igen att där sitter folk som flugor. Jag förstår inte exakt vad de gör men det är något skruvat med att spendera sitt liv online istället för irl. Är ju själv väldigt beroende av det också.

    Vad tror ni det handlar om att folk inte är särskilt intresserade av varandra längre?

    Trådstartaren

    Många kloka tankar! 🤗 Jag har tänkt mycket på varför människor är så ointresserade av varandra. Förr blev folk kära i en person de råkade träffa helt apropå, och nu verkar ingen bli så där hisnande förälskade längre utan de plockar någon som är snygg med bra ekonomi på en dejtingsite. Folk behandlas som vilken konsumtionsvara som helst, helt utan hjärta. Själv blev jag helt paff när flera killar valde bort mig för jag hade haft för lite sex (!) För dem var det självklart att man skulle vara färdig och klar med all erfarenhet i sängen, så de skulle få alla önskningar uppfyllda. Det var noll intresse för min personlighet. Jag ville träffa en människa att lära känna, i bästa fall en livskamrat. De sökte ett högdjur i sängen. Det var så själsdödande så jag ångrar än idag, många år senare att jag pratade med så många där. Det var faktiskt värre än jag kunde ana. Jag känner  mig inte hemma i den världen iallafall.

    Oj så mycket som 20-30% som inte har någon att höra av sig till? Det var oväntat. Jag skulle tippa på 5% någonting.

    Det här med belöningen man får av internet är ju helt sjuk. Vi är marionetter. Jag undrar hur många som förstår det egentligen. Jag har själv inte lockats så mycket till facebook och instagram. Jag är trött på att kolla alla selfies, restaurangbesök, semestrar. Nu visar kändisar upp sig halvnakna frivilligt.  Förr sprang de undan från paparazzis. Mycket har blivit så annorlunda för vad man sätter gränsen. Unga tjejer hänger på, det är så man ska göra. Gubbarna är säkert nöjda nu när de får allt serverat.

    Ja, det där med snabb tillfredsställelse av sina egna behov och agera som om andra vore konsumtionsvaror är en djupt skrämmande utveckling. Tror man lätt kan bli lite avstängd och knäpp av att typ sålla personer. Det måste sätta konstiga spår i hjärnan att vara med på Tinder och värdera folk på det sättet. Tacksam att man inte varit där och förstört för sig själv. Jag vägrar influeras av att betrakta folk på det sättet. Vill heller inte delta. Folk förtjänar bättre!

    Många verkar må piss men ha det hyfsat ekonomiskt bra ställt, på samma gång?  Mänskligheten lever i ett överflöd och aldrig haft det så gott ställt som nu, men det känns onaturligt. Är det tomhet kanske på äkta nära relationer? Kanske är det så att strukturen bygger just på en ekonomisk faktor att producera som är viktigare än människans behov som inte står i centrum, alls. För varför är annars inte relationer viktiga och hur kan det komma sig att så många är så ensamma?

    Jag är lite orolig över algoritmerna (Google exempelvis) och hur de styr så mycket i vår värld. Vad som ska synas på nätet, vilka som ska få se vad. Bara man går in på fb är det reglerat vilkas inlägg som ska ploppas upp och inte. Det är en skrämmande utveckling att någon annan bestämmer och påverkar vad man ska ska fästa sin uppmärksamhet på. Vad som sållas bort och osynliggörs. Man får inte en nyanserad bild av verkligheten utan det blir väldigt tillrättalagd efter sina egna behov.

    Lite rädd också för hur lätt man kan leva utan att träffa en enda människa. Exempelvis arbeta hemifrån, studera hemifrån, beställa mat, prylar och kläder hemifrån, leva sig in i fiktiva världar, ha låtsaskompisar på nätet, det finns appar för allt möjligt som gör att man slipper röra sig ute i samhället.

    Jag har hört att ögonkontakt är jätteviktigt för människan. Ett grundläggande behov som vi har. Har för mig att husdjur också kunde hjälpa en här. Att man har ögonkontakt med exempelvis sin katt.

    Trådstartaren

    Jag tycker också det är skrämmande att algoritmerna bestämmer vad vi ska se. Ja Facebook har ju inte så bra rykte efter alla skandaler. Att folk har fått självmordstankar efter att kollat på  instagram är väl vida känt vid det här laget. Facebook har plockat ner plus size kvinnors bilder för att de ansågs osunda. Sedan alla integritetsskandaler som varit, som att tech jättar haft tillgång till känsliga uppgifter, Cambridge analytica skandalen och en hel del annat. Det är konstigt att ingen reagerar. Folk verkar sovande på något sätt, många är inte alls brydda om vad som sker utan fortsätter bara som vanligt.

    Javisst är det så, man behöver se någon i ögonen, läsa av kroppsspråk höra nyanser när någon pratar. Allt det är ju obefintligt eller begränsat när man lever sitt liv på nätet och bara sitter hemma med låtsasvärldar. Det skrevs lite om Japan här i tråden och då kom jag tänka på ”hikikomori”, unga människor som inte kan ta sig ut från sitt föräldrahem och blir isolerade där och känner sig misslyckade. De lever sig in i spelvärlden och på internet och kommer aldrig ut bland bland vanliga människor.

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.