Går folk runt och tycker att dem är nollor?/värdelösa

[Pink Hufehe]

Jag har dagligen ångest, hela tiden. För allt möjligt, stark ångest. Jag har visserligen en jobbig situation men när det Inte är jobbigt då har jag stark ångest även då. Provade nyligen lyrica tabletter (väldigt mycket) och då försvann all ångest läste på om lyrica och det står att den används  bland annat för generaliserad ångest syndrom så då måste jag väl ha det( fick inte tabletterna utskrivna utan fick dem av en vän)

men det var inte det jag tänkte skriva om ..  utan det var att

Ibland så tycker jag att jag är tuff och stark, sen inträffar en  skrämmande och verkligt farlig situation där man bara tappar allt det och då känner jag mig så värdelös. Vad är jag egentligen ?jag är en nolla. Så jag tänker för att folk ska slippa falla ner till denna insikt… går folk därför runt och tycker dem är nollor hela tiden ?? Eller är de flesta stenhårda som inte blir rädda vid faror??

liksom vad jobbigt att behöva tänka hela tiden: jag är en nolla och ska bete mig som en nolla så jag visar vem jag verkligen är.. alltså förstår nån vad jag pratar om??

jag orkar inte det, jag är till vardags, ute ,inte utsatt för så mycket fara och jag HAR försökt bete mig som den nolla jag är( gå försiktigt, titta ner i marken osv men det är inget kul! Folk är elaka mot mig då, så jag går oftast med en jävla attityd för att ingen SKA VÅGA vara taskig. Men jag är ju inte tuff !! Jag är sjukt förvirrad som ni kan läsa ut av denna text, men kanske nån förstår hur jag menar ??

<3 Tvärtom tror jag de allra flesta innerst inne tycker de är bättre än genomsnittet? Alltså en hyfsat bra självkänsla. Lyssnade på ett program där en fråga som ställdes till gästerna var ifall de ansåg sig vara goda personer. Samtliga svarade “ja”. Tror det går att dra paralleller till bilkörning där majoriteten anser sig vara bra bilförare, men där verkligheten visar hur det skiljer sig och där de finns de som kör uruselt.

Däremot tror jag man i situationer kan fastna i olika känslotillstånd där man känner sig värdelös. Tex om man blir mobbad är det nog svårt, snudd på omöjligt, för de allra flesta att känna självrespekt då krafterna är så starka. Likaså säger man väl att ensamma människor mycket lättare upplever sig vara dåliga. Eftersom ingen är i närheten är det logiskt att man drar slutsatsen att det är något fel på en. Jag tror att människor i regel som blir utsatta går runt med en känsla av att vara värdelösa för det är vad världen säger till dem. Underskattning.

På samma sätt tror jag människor som får mycket uppskattning tycker de är förträffliga och därmed också kan få svårt att se sina egna fel och brister. De ser att de befinner sig i gemenskap och drar slutsatser av det. Kanske överskattar sig själva.

Har för mig att jag läst studier som visar att ju mer populär man är desto svårare kan det vara att krypa till korset, det ligger närmare tillhands att skylla ifrån sig. Tror personer som mår dåligt har lättare att känna skam än vad personer som mår bra har.

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

<3 Tvärtom tror jag de allra flesta innerst inne tycker de är bättre än genomsnittet? Alltså en hyfsat bra självkänsla. Lyssnade på ett program där en fråga som ställdes till gästerna var ifall de ansåg sig vara goda personer. Samtliga svarade ”ja”. Tror det går att dra paralleller till bilkörning där majoriteten anser sig vara bra bilförare, men där verkligheten visar hur det skiljer sig och där de finns de som kör uruselt. Däremot tror jag man i situationer kan fastna i olika känslotillstånd där man känner sig värdelös. Tex om man blir mobbad är det nog svårt, snudd på omöjligt, för de allra flesta att känna självrespekt då krafterna är så starka. Likaså säger man väl att ensamma människor mycket lättare upplever sig vara dåliga. Eftersom ingen är i närheten är det logiskt att man drar slutsatsen att det är något fel på en. Jag tror att människor i regel som blir utsatta går runt med en känsla av att vara värdelösa för det är vad världen säger till dem. Underskattning. På samma sätt tror jag människor som får mycket uppskattning tycker de är förträffliga och därmed också kan få svårt att se sina egna fel och brister. De ser att de befinner sig i gemenskap och drar slutsatser av det. Kanske överskattar sig själva. Har för mig att jag läst studier som visar att ju mer populär man är desto svårare kan det vara att krypa till korset, det ligger närmare tillhands att skylla ifrån sig. Tror personer som mår dåligt har lättare att känna skam än vad personer som mår bra har.

❤️ Ok ,intressant🙂

frågan är om dem som tycker dem själva är så bra, om dem skulle vara utsatt för fara skulle den typ bli” -åh hjälp ur vägen rädda sig den som rädda sig kan!!” Då skulle ju alla som såg det se vad ” värdelösa” dem är.. det skulle ju bli jobbigt för dem som överskattat sig själva…. eller skulle dem bara skrapa av sig och FORTSÄTTA vara kaxiga och tycka att dem är jättebra när det inte längre finns nån fara?

Liksom hur ska man vara, kan man vara stöddig och kaxig utan att vara speciellt hård eller tuff? Liksom nån sorts oskriven regel? Ibland vet jag inte hur andra tänker och så…

Jag tror det är så att ifall man går ut i världen med en känsla av att vara omtyckt, men där råka hamna i ett sammanhang där man inte får ett respektfullt bemötande, så har man fortfarande krafterna kvar att slå ifrån sig det (det anses vara ett undantag).

Om det däremot upprepas och man bryts ner så tror jag även dessa personer riskerar anse sig vara värdelösa efter en tid. Tror alltså detta med utsatthet och mobbing handlar om hur länge man orkar stå emot, hur uthållig man är.

Jag har den uppfattningen att ingen människa i regel klarar av utsatthet under någon längre tid utan att påverkas i sin självbild. Denna kan dock förändras när man är i en sund miljö igen, och människorna beter sig annorlunda. Eller där man kunnat läka.

I miljöer där det finns tendenser av mobbing brukar det bästa vara att inte visa sårbarhet, tänker jag. Någon beskrev det som att den man är i sitt privatliv kan man absolut inte vara på exempelvis twittter. Då blir man överkörd och utsatt, direkt.

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

Jag tror det är så att ifall man går ut i världen med en känsla av att vara omtyckt, men där råka hamna i ett sammanhang där man inte får ett respektfullt bemötande, så har man fortfarande krafterna kvar att slå ifrån sig det (det anses vara ett undantag). Om det däremot upprepas och man bryts ner så tror jag även dessa personer riskerar anse sig vara värdelösa efter en tid. Tror alltså detta med utsatthet och mobbing handlar om hur länge man orkar stå emot, hur uthållig man är. Jag har den uppfattningen att ingen människa i regel klarar av utsatthet under någon längre tid utan att påverkas i sin självbild. Denna kan dock förändras när man är i en sund miljö igen, och människorna beter sig annorlunda. Eller där man kunnat läka. I miljöer där det finns tendenser av mobbing brukar det bästa vara att inte visa sårbarhet, tänker jag. Någon beskrev det som att den man är i sitt privatliv kan man absolut inte vara på exempelvis twittter. Då blir man överkörd och utsatt, direkt.

du har nog helt rätt,

Isåfall har jag 0% uthållighet jag kan känna mig fin, och glad och gå ut och så är det nåt litet negativt som händer så bara raserar ALLT det positiva i mig.

du har så djupa intelligenta tankar att jag knappt hänger med🙂

[Indigo Qugimo]

Hej

Det tar tid att lära sej att inte bry sej så mycket om vad andra tycker om en,att vara sej själv,eftersom vi har ett så djupt rotat behov,rent biologiskt,att spegla oss i andra människor,att tillhöra en grupp och få “vara med”.Ofta blir det enklare att följa gruppen som,t.ex mobbar någon,för att inte riskera att bli utstött själv.Det ser man i många miljöer,alltfrån skola till arbetsplatser,hur vissa människor måste trycka ner andra,för att lyfta sej själva.

[Pink Hufehe]

Indigo Qugimo skrev:

Hej Det tar tid att lära sej att inte bry sej så mycket om vad andra tycker om en,att vara sej själv,eftersom vi har ett så djupt rotat behov,rent biologiskt,att spegla oss i andra människor,att tillhöra en grupp och få ”vara med”.Ofta blir det enklare att följa gruppen som,t.ex mobbar någon,för att inte riskera att bli utstött själv.Det ser man i många miljöer,alltfrån skola till arbetsplatser,hur vissa människor måste trycka ner andra,för att lyfta sej själva.

jag har aldrig haft behov av att vara med och absolut inte nånsin följt med strömmen bara för att själv inte bli mobbad det tar jag starkt avstånd ifrån, all slags mobbning.

Min frågeställning var om folk går omkring och tänker på att vara typ ”ödmjuka” eller vad man ska kalla det för det är nåt jag har svårt att tänka på, för då känns det som man blir utsatt av elaka människor eller jag BLIR utsatt av elaka människor om jag är så.

Det är en intressant frågeställning. Funderar på om det är skillnad mellan de här mer aktiva mobbarna som exempelvis ägnar sig åt glåpord och öppen aggressivitet, och sedan personer som är passiva mobbare genom att osynliggöra eller kanske himla med ögonen, absolut inte ens tänker tanken att kliva in för att stoppa mobbingen, de är heller inte hjälpsamma.

Min erfarenhet är att de otäckaste mobbarna som är aktiva (de som hånar folk på gatan eller driver hemska förtalskampanjer emot en på typ jobbet) oftast har en psykisk störning, det är faktiskt på riktigt jag säger så. De här andra som är “smygmobbare” tror jag absolut har en dålig självkänsla (mindervärdeskomplex) för annars skulle man vara stark nog att agera annorlunda. Mobbing kan också lätt normaliseras i en grupp. Att folk på riktigt avskriver en person sitt människovärde. Det är det absolut läskigaste av allt, tycker jag. Tänker på boken “Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij där en kille bortförklarar sitt mord att den kvinnan inte sågs på med blida ögon i samhället, och därmed rättfärdigar sitt beteende. Så tror jag det går till också när “massan” mobbar någon på t ex en arbetsplats, det anses legitimt att göra så. Ur det perspektivet kan man väl konstatera att människor i flock har mycket grymhet i sig.

När jag läst om mobbing har jag förstått att det oftast sker i situationer där folk kommer undan- behöver inte stå till svars. På gatan t ex finns inga poliser eller andra som kan agera. Män i grupp kan ju vara så sjukt elaka tex och då tror jag det handlar om att imponera på varandra, positionera sig i gänget och annat otroligt omoget. Som jag ser det brukar sådana personers hjärnor utvecklas tack och lov med åldern. Sällan man ser medelålders agera så.