[Indigo Qugimo]

Hej

Om man hela tiden får  höra en massa negativa saker om sej själv,så är det lätt hänt att man till slut börjar tro på dom.Det verkar som om vår hjärna har lättare att tro på negativ än positiv kritik.Det gäller ju att hela tiden försöka intala sej själv att det man får höra inte är sant,även om det kan vara svårt ibland.Det kan också vara svårt att låta bli att skuldbelägga sej själv,även om man på ett rationellt plan inser att man inte alls har nån skuld i det som hänt.Jag tror att man måste gallra bort giftiga relationer  som man har i sitt liv.Det är man skyldig sej själv.Det är ju bättre att omge sej med människor som tillför nåt och som inte bara tar energi och trycker ner,utan lyfter istället.Men man måste nog börja med att vara snäll mot sej själv och tillåta sej själv att tycka att man är bra,att man duger och att man är värd att få ta plats och synas.Om man vill ha respekt av andra,så måste man börja med att respektera sej själv.

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Jag har varit ungefär i din situation. Fast det gällde en partner med fysisk, inte psykisk ohälsa. Men jag ställde mig själv frågan: Vill jag ha det så här resten av mitt liv? Svaret blev ett rungande NEJ. Jag bröt upp. Du har aldrig ansvar för en annan vuxen människas liv. Aldrig. Vänd på steken. Det kan t o m vara så att det faktum att du finns där, hindrar din partner från att utöva mer självständighet över sitt liv. Att h*n blir bekväm och slutat agera själv. Curlande helt enkelt. Jag säger såklart inte detta för att vara taskig! Absolut inte. Utan för att jag vet hur rollerna kan cementeras i en relation där ena parten är frisk och den andra inte är det. Jag hoppas du når ett beslut som känns bra för dig!

Hej

Jag måste nog hålla med.Till syvende och sist,så har man det yttersta ansvaret för sitt liv själv.Men samtidigt har man väl ett visst ansvar för människor runt omkring sej som man bryr sej om?Eller är det ett ansvar som vi inte vill ta längre i vårt moderna samhälle?Vill vi ha ett samhälle befolkat med egoister,som bara tänker på sej själva,på vad de själva vill ha och inte har nån tanke på vad de själva kan tillföra?Det verkar som om människor numera går in i relationer bara med tanke på vad de kan få ut av den själva.Inte med tanke på vad de kan ge den andre.Det kanske inte är så konstigt att människor inte mår nåt vidare idag.Vi har ju det inom oss att vi vill ta hand om varandra.Det är ju därför vi har överlevt som art.Nu kanske inte det här blir nåt svar på ditt specifika problem.Mer en allmän fundering över samhället vi lever i idag.Men jag måste nog hålla med Azure ovan.Det känns lite som om du vill ha ett godkännande från nån annan att det är ok att lämna.Men ,som sagt.det beslutet måste du nog ta ansvar för själv.Sen kan man ju fråga sej om man ska stanna i en relation bara av pliktkänsla om det inte finns nån kärlek och omtanke kvar?I vigselritualen heter det ju i nöd och lust……..Det här är en fråga som tål att funderas en del på.Kan väl bara önska dej lycka till och hoppas det löser sej.

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Det är en väldigt bra fråga ”Vad ger ditt liv mening?”. Jag vet faktiskt inte. Jag har grubblat på detta ett bra tag nu. Jag älskar mitt jobb, så man kan väl säga att det ger mig en mening. Att ta hand om djuren som jag jobbar med. Men.. jag har varit sjukskriven i 1 månad… har haft 2 hjärnskakningar på 1 månad. Läkarna tycker att jag borde byta yrke, då det är via jobb jag har fått alla mina sammanlagt 4 hjärnskakningar. Så vad kommer hända när jag inte kan jobba med det längre? När min enda mening med livet tas ifrån mig? Jag vet inte. Har ”lite” ångest över detta. Hmm… dataspelet jag spelar ger mig iallafall någonting att göra… känns tragiskt att se det som en mening med livet x) hehe

Jag tror det är ett vanligt misstag.Man definierar sej genom sitt arbete och så upptäcker man plötsligt en dag,att man inte har nåt annat i sitt liv än just det,arbete.Det är väl därför tanken på att mista jobbet,eller inte kunna jobba längre,blir en sån kris för det flesta.Det är väl tyvärr så,att vi människor har det inbyggt i oss att leta efter en mening.Det är väl vår arts förbannelse,eftersom varje arts uppgift egentligen bara är att föra släktet vidare.Det är ju väldigt ovanligt att djur blir deprimerade även om det förekommer,när de precis som hos människor inte får sina behov tillfredsställda.Det kan ju vara lite lurigt att definiera sina behov,eftersom de ofta är omedvetna och man kan lura sej själv att tro att man inte behöver saker,som egentligen är grundläggande hos alla människor.Behovet av gemenskap,att känna sej sedd och behövd,att man är viktig för andra,delaktig i nåt större än en själv.Jag tror vi är många som letar efter just det här och det är saker vi har tappat i det moderna samhället.Nu ska ju alla klara sej själva och det är vi inte anpassade för.Frågan är bara hur vi ska förändra samhället.

[Indigo Qugimo]

Hej

Symptomen du beskriver är ju de klassiska för depression.Sömnproblem,känsla av meningslöshet,orkeslöshet,nedstämdhet.Men samtidigt så befinner du ju dej i en livsomvälvande situation.Blivit lämnad osv. och då är det ju naturligt att känna sorg som behöver bearbetas och det är också en del av livet.Om du känner att du behöver hjälp,så ska du naturligtvis söka det,men tunga perioder i livet måste ju inte nödvändigtvis betyda depression.Man ska nog inte förvänta sej att livet alltid ska vara på topp,tunga perioder drabbar ju oss alla och då får man försöka ta en dag i taget.Kanske vara lite extra snäll och tillåtande mot sej själv och kanske sänka tempot lite grand.Sen får man försöka intala sej själv att det går över,det blir bättre.Tillåta sej själv att må kass ett tag är ju inget misslyckande.Ingen av oss klarar ju av att vara perfekt hela tiden.Lycka till.

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Hej, och ursäkta att jag tar mig friheten att göra ett inlägg. Satt här och läste denna din skapade tråd, och läste svaret som ”Indigo Qugimo” gav dig. Och jag tycker också att detta svar var ett ”fint svar”. Satt i övrigt och läste andra svar som ”Indigo Qugimo” gjort, och jag tycker verkligen att det är ovanligt fina och konstruktiva svar som getts. Sen skulle jag vilja rikta mig till ”Indigo Qugimo” direkt, och med tanke då på det du avslutningsvis skrev i ditt svar till ”Blue Veryse”, att ”vi är många som inte får nån kärlek alls”. Tänk om det gick att skapa någon liten slags organisation där just värme och omtanke, och kärlek, är grunden. Vilket är en dröm jag har.

Det var trevligt att höra att nån gjort sej besväret att öht läsa mina inlägg.Det värmde faktiskt.Önskar bara att jag var lite bättre på att följa mina egna råd,men det är ju alltid enklare att se en situation från utsidan och ge råd utifrån det.Att se sin egen livssituation utifrån blir ju genast svårare.Enda lösningen som jag ser det är ju att diskutera saker,men då måste man ju ha nån att diskutera med och det tror jag vi är många som behöver och önskar oss.

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

aha av någon anledning som jag inte vet uppskattar jag dem jag känner mycket mer nu. Allt de gör för mig betyder jätte mycket och jag känner att allt är välmenat. Så inte riktigt alla….. Jag dömmer ut personer när jag inte känner dem. Kanske någon försvarsmekanism att jag måste vara förberedd ifall jag blir påhoppad och ändå kan behålla lugnet och för att jag inte vill släppa in vem som helst. Det är ganska jobbigt, speciellt när man bor i en storstad. Du verkar ha en skön avslappnad inställning till folk i allmänhet, vad fint! Människor har alltså en palett av beteenden och jag är nog bara väldigt rädd för de vassa färgerna….. Eftersom människor målat över min fina målarduk med dessa…..

Hej igen

Jag känner ju igen det där så väl.Du har ju helt rätt i att det blir ett sätt att skydda sej själv genom att döma andra.Att möta människor utan förutfattade meningar är svårt.Undermedvetet så skapar vi oss en uppfattning om nya människor på 3 sekunder ungefär……Sen stöter vi ju alla på personer som försöker göra sej själva större genom att förminska andra,när det är en mycket bättre metod att lyfta andra.Därigenom växer man själv.Ofta blir det tyvärr så att man låter sina rädslor styra för mycket och det krävs ju en del mod att släppa in människor.Särskilt om man har många dåliga erfarenheter i bagaget…..Men man får försöka att ge folk en chans och vara lite förutsättningslös i nya möten.Förväntningar har en förmåga att uppfylla sej själva,genom de signaler man skickar ut.Om man signalerar “jag är inte intresserad av dej,för du kommer inte att gilla mej ändå”,så kommer det antagligen att bli just så…..Samspelet med andra är ju hela tiden en balansgång som man får träna på och man måste ju inte tycka nåt om alla,samtidigt som man inte kan förvänta sej att alla ska tycka nåt särskilt om en själv.99,99% av mänskligheten vet ju inte ens om att man finns…..

[Indigo Qugimo]

Hej

Det är svårt att tänka gott om människor,när man är bränd och sårad.Vi blir ju alla  formade av de erfarenheter vi gör genom livet.Det är nästan omöjligt att undvika.Och en tappad tillit är inte helt enkel att få tillbaka.Men jag tror inte att svaret är att undvika människor helt och hållet,men kanske att ha en viss urskillning och försiktighet,med vilka man släpper in i sitt liv.Att tänka att andra människor vill en väl,att känna tillit,är nåt man måste träna på och tråkiga erfarenheter får man försöka lägga bakom sej och ta dom för just det,erfarenheter.

Ältande kan iofs vara ett sätt att bearbeta saker,men i det långa loppet för det inget positivt med sej.Det verkar du ju ha insett själv,men du har kanske inte tagit det till dej helt och hållet.Kanske ska du försöka att känna dej lite tacksam över att du får kärlek.Vi är många som inte får nån kärlek alls…………

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Hur ska man kunna hjälpa er om ni inte berättar vad era problem är? Varför tar ni inte kontakt med varandra och pratar? Folk verkar så rädda för kontakt på detta forum, så ibland undrar jag om nån verkligen vill ha hjälp!

Det är väl tyvärr inte bara här,som folk verkar vara rädda för kontakt.De flesta verkar ju gå omkring instängda i sej själva,med näsan i mobilen,nuförtiden.Samtidigt känner sej allt fler ensamma och isolerade.Vart är vårt samhälle på väg?Vi blir allt fler på klotet samtidigt som ensamheten sprider sej.Tidens paradox……Man kan nog inte leva sitt liv i cyberrymden,även om många försöker…..

[Indigo Qugimo]

Hej

Måste man ha ett mål med livet?Är inte meningen med livet att leva det?Sen får man väl ta det som det kommer och inte jämföra sej med andra.Livet blir som det blir och man får försöka påverka det man kan.Visst kan livet kännas meningslöst ibland och livet verkar leka med oss människor.Det är väl bara att leka tillbaka…….

[Indigo Qugimo]

Hej

Lägg ner och gå vidare.Om hon inte uppskattar allt du gör för henne,så är det bättre att hitta nån som gör det.Tydligen är hon en sån som bara gillar förälskelse och uppvaktningsfasen och tappar intresset när det blir för mycket vardag i förhållandet.Att bygga en varaktig relation med en sån person är snudd på omöjligt.

[Indigo Qugimo]

Hej

Det är ju så med alla relationer,att de måste vårdas och tas om hand.Precis som en trädgård.Har du försökt att höra av dej själv?Föreslagit att hitta på nåt?Det behöver ju inte vara saker som kostar en massa pengar.Relationer rinner lätt ut i sanden om man inte investerar i dom.Visar intresse och visar att man bryr sej,att den andre är viktig för en.

Du har ju roliga intressen och det borde gå att hitta andra,som gillar samma saker.Relationer kan vara svåra att förstå sej på och man måste öva på det,genom hela livet.Man får försöka att inte ge upp,även om det inte fungerar ibland.Ha det gott och lycka till.

[Indigo Qugimo]

Hej

Det gör ont i hjärtat att läsa din text.En ung människa,som har hela livet att se fram emot och mängder av upplevelser som bara väntar på dej,men det verkar som om du redan har gjort dåliga erfarenheter av andra människor.Det är lätt att tappa tilltron och tilliten till andra,men det finns bra och pålitliga människor också.Det gäller bara att inte ge upp utan att fortsätta leta och vara öppen för nya kontakter.Kanske vara lite försiktig och ta det lite långsamt,men ändå inte bli rädd för människor,för då missar man mycket.Du har ju själv märkt,att du blir glad av att vara i sällskap med andra.Och fortsätt drömma.Det är drömmarna som för oss framåt.Det är nog så med livet,att man får försöka att hitta sin egen mening och den kan vara olika för alla.Jag önskar allt gott till dej och hoppas att du hittar nån som är som du.Då blir ni två fantastiska människor.Lycka till.