Hem > Forum > Livet kan skava > Jag är konstig

Jag är konstig

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Jag är udda och konstig. Mina åsikter skiljer sig ibland från vad andra tycker och då blir de arga på mig. Känner att andra är arga på mig ofta. Jag vill ingen illa men andra vill mig illa. Jag känner mig hatad.

    Jag är utredd för autism och add, men fick ingen diagnos. Så jag är bara konstig utan anledning.

    Jag känner mig ofta väldigt ensam, men har svårt att skapa och behålla sociala kontakter. Tips jag då får från andra är att t.ex åka in till stan för att träffa folk där. Men jag har varken tid eller ork till det. Det är 6 mil till stan. Jag jobbar heltid och är helt slut efter jobbet. Dessutom behöver jag ta hand om min trädgård när jag är ledig och inte ligger utslagen i soffan. Jag skulle behöva ha någon som finns i min vardag helt naturligt.

    Vet inte alls hur jag ska lösa det här. Jag går hos psykolog men hon hjälper inte alls. Hon lyssnar men kommer aldrig med feedback. Det är lite som att snacka med en vägg faktiskt.

    Avatar

    Så tråkigt att höra. Kan relatera till att man inte passar in någonstans. Jag har nog inga annorlunda åsikter men tycker helt enkelt inte folk är roliga överhuvudtaget.

    Avskyr att få ogenomtänka råd av folk. det blir så triggande på något sätt. Du ska såklart inte behöva åka och leta efter sällskap sex mil bort om du inte redan hittat en vän där.

    Varför tror du att andra vill dig illa? Kan dina åsikter tolkas som att du gör dom illa även om du inte menar det?

    Trådstartaren

    Så tråkigt att höra. Kan relatera till att man inte passar in någonstans. Jag har nog inga annorlunda åsikter men tycker helt enkelt inte folk är roliga överhuvudtaget. Avskyr att få ogenomtänka råd av folk. det blir så triggande på något sätt. Du ska såklart inte behöva åka och leta efter sällskap sex mil bort om du inte redan hittat en vän där. Varför tror du att andra vill dig illa? Kan dina åsikter tolkas som att du gör dom illa även om du inte menar det?

    Vet inte varför folk vill mig illa. Men var mobbad i skolan. Och det är ett mönster som upprepat sig.

    Nu senast hade jag åsikten att man inte ska avliva en hund för att den är gammal när det inte är något större fel på den. Den var liksom pigg och glad fortfarande, men gillade inte vintern. Men fy vad folk blev arga.

    Och när jag pratade om dejting med folk och sa att jag ville träffa någon som ville dela livet med mig och även hjälpa till med trädgården, så sa folk att det ju är arbetskraft jag söker. Nej, jag vill inte vara arbetsledare. Jag vill ha en partner. Men jag är konstig som vill ha någon som vill samma sak som jag.

    Jag träffar en granne ibland, men det täcker inte mitt sociala behov på långa vägar. Jag behöver daglig kontakt med någon/några. Och då blir det liksom ännu orimligare att jag ska åka in till stan för att träffa folk.

    Det är också ganska påfrestande att umgås med folk som man inte kan knyta an till. Jag behöver känna att jag gillar en person för att ha utbyte av att umgås med denne. Och det krävs ganska mycket för att jag ska kunna knyta an till någon. Grannen är ok, men det är inte mer. Relationen känns för ytlig.

    Stor igenkänning! Jag kan inte heller säga vad jag tycker  får höra att jag är negativ bland annat. Har svårt för vanligt umgänge, jag gräver mycket mer på djupet än andra. Jag har heller ingen diagnos. Värst är att inte ha vänner och göra utflykter med nu på sommaren. Inte alls samma sak att göra allt själv utan att dela med någon. Jag behöver också någon som finns i vardagen. Tycker det lugnar mig när jag får berätta om min dag, får lite bekräftelse. Sen gillar jag att planera saker med någon.

    Avatar

    Hmm. Tycker inte det låter som konstiga åsikter. Snarare som att de du pratade med var konstiga. De som pratade om att avliva gamla hundar blev stött för att de gjort något så dumt. Jag håller med dig. Är djuren friska och har möjlighet till ett gott liv ska de få leva.Och att bilja ha en partner som kan komplettera en är inte heller konstigt. Vad annars ska man leva ihop med någon för i så fall.

    Du ska nog inte lyssna på folk som säger sånt. Tråkigt att du blivit mobbad.. Det känns som att det är vanligt att de som varit med om det får för sig att det är en själv det är fel på och inte omgivningen. Var inte så hård mot dig själv. Du förtjänar ju såklart människor du tycker om i din närhet.

    Jag förstår. Jag är också helt ensam. Spelar ju ingen roll om man slänger in alla ensamma i ett och samma rum. Det handlar ju om mer än kontakt. Knyta an och matcha varann.

    Det kanske tar lite längre tid för människor som oss men så länge vi fortsätter försöka så kommer det kanske någon vi klickar med till slut.

    Låter normalt att man vill dela allt arbete med någon. Alla gjorde så förr, men nu är man plötsligt dålig om man inte kan göra allt själv. Min högsta dröm är en stuga men jag behöver hjälp om jag ska kunna skaffa det.  Och det förstår inte andra.

    Avatar

    Min dröm är också en stuga. Vid vattnet. I skogen. Med trädgård och bärbuskar!

    Det är jättesvårt att veta hur man ska vara. Inte nog att man behöver hitta en människa som man tycker om och ska tycka om mig… jag ska även hitta någon med samma drömmar som mig och som kan avlasta mig.

    Hur tar man sig ut och söker när man inte vill ha en massa folk omkring sig? Men vill ha någon.

    Hejsan Purple Sugoca!

    Jag har en bror som blev väldigt mobbad i tonåren, så jag har sett hur det kan bli och det gör mig väldigt besviken på mänskligheten. Sen läste jag även ett par av dina äldre inlägg och ingen ska behöva vara så pass ensam!
    När det kommer till att träffa människor så kan det vara väldigt svårt när vi är upptagna med jobb och som exempel trädgårdsarbete, samt även att finna motivationen och energin till att försöka ta sig ut för att lära känna människor är en utmaning.
    Jag skulle nog föreslå att försöka hitta en hobby att roa dig med, någon form av aktivitet som du kan göra på fritiden som du finner roligt att göra, sen när du är bekväm med det kan du då träffa andra människor med lika intresse via den hobbyn, vad det nu än är. Men jag vet att det är lättare sagt än gjort så jag hoppas bara att du finner något eller någon som hjälper dig att komma bort från att behöva känna dig ensam! <3
    Jag antar att det jag skrev även kan riktas åt er Red Menive & Olive Buloce. <3

    Det finns flera här på forumen i liknande situation som läser och lyssnar!
    Men om du känner för att skriva till någon enskild så kan du skicka en mail till [email protected]

    Hej

    Jag upplevde inte heller något konstigt med dina åsikter.Ska vi kanske börja avliva människor också,när de börjar bli lite skröpliga?Det är väl ingen skillnad med en hund,så länge som den inte lider?Är inte vitsen med att ha en partner att man delar på uppgifter,för att göra livet lättare?Vi har kommit dithän i vårt samhälle,att det går alldeles utmärkt att klara sej på egen hand.Man behöver inte skaffa en partner för att överleva,utan det blir mer ett val man gör.Är man då introvert,så kan det lätt leda till att man får färre kontaktytor,eftersom man inte har något behov av ett omfattande kontaktnät.

    Min dröm är också en stuga vid vatten.Men kanske mer för att ha en plats att komma bort från människor. Med åldern har jag blivit alltmer trött på människor och det har blivit enklare att begränsa mina kontakter. Ensamhet är bara en känsla och den är helt ofarlig,precis som alla andra känslor.Sen är det såklart skillnad på självvald och inte vald ensamhet.

    Jag kan själv både relatera och förstå. En upplevelse jag skulle vilja dela med mig av som jag varken vet kommer hjälpa eller stjälpa, är att jag själv i mina yngre år halvvägs deltog i att stöta ut andra, och det var inte deras fel. Jag var ingen aktiv mobbare, men jag var väl medveten om att ”den här personen gillar vi inte”, så jag ignorerade den personens känslor, insikter och deltagande för att själv inte hamna utanför gemenskapen. Detta var när jag var i 12 års-åldern, vi blev aldrig vänner men började tolerera varandra vid 13.

    När jag blev 19 flyttade jag till en ny stad för att studera, en dag på gymmet när jag scannade runt vilka som var där (jag kände ingen i min nya stad) såg jag ett familjärt ansikte, det var hon, och jag fick genast skuldkänslor, för jag visste att jag var part i att hon inte fick en lika bra upplevelse från sina unga år som jag, och jag visste att hon inte hade gjort någonting fel.. det var en dum person som kände sig hotad och jag var dum nog att följa under en kort tid, även om jag inte hade något emot henne, men det var enklast så för min skull, men förstörde väldigt mycket för henne.
    Jag bestämde mig för att bemöta henne och be om ursäkt, vi snackade en stund men hon hade inte mycket intresse för mig, Jag hade bränt en bro, vi blev såklart aldrig vänner, vi sågs aldrig igen efter det faktiskt, och det är okej, men jag hoppas i alla fall att hon tog min ursäkt för det den var, för jag var uppriktigt ledsen för den skada jag bidragit med för henne, jag såg henne då men vågade inte ta steget förrän vi togs ur vår vanliga miljö.

    Mobbning är riktigt risigt, jag har sett det hos unga, jag har själv deltagit och jag har själv varit offer för maktmissbruk av chef och offer för nätmobbning i vuxen ålder, jag fastnar ofta i fällan och tankarna att det är mitt fel, men det är väldigt sällan det, och från det du beskriver har du ingenting att oroa dig för, för det är inte du som är problemet, det är de som inte kan förstå och acceptera andra som är.

    Tycker det är ett fascinerande beteende att folk kan bli så arga ifall man tycker annorlunda. Borde det inte vara så att vi uppmuntrar varandra till en allmänt mer ”free spirit”? Vi behöver också människor som tänker utanför boxen och inte är precis som alla andra – för att vi ska utvecklas som art. Min upplevelse är att en del folk kan bli stressade när man uppvisar tecken på självständighet och öppenhet. Man ses som ett hot? Tänker även lite på författaren Lena Andersson som jag förstått är vän med människor som är väldigt olik henne själv (bakgrund då kanske framförallt, men även som personligheter). Det tyder på öppenhet och hjärtlighet för mänskligheten, känner jag. Att klara av att visa nyfikenhet för det som man själv inte är. De allra flesta verkar vilja hitta kopior av sig själva (skapa homogena grupper), det tycker jag verkar så tråkigt, förutsägbart och icke-utvecklande. Jag är för mångfald och tror inte folk blir så uberkänsliga då för någon avvikelse eller annorlunda åsikter – och som leder till mobbing. Högre i tak och ett inkluderande beteende håller jag som ideal.

    Jag har en vuxen son som anses som ”konstig” o till viss del kan jag förstå det. Han var väldigt yvig som barn o anpassade sej aldrig till vad vuxna sa eller ville. Han blev otroligt mobbad o utstött, vilket han inte förstod just då utan han blev alltmer traumatiserade o mer frustrerad i sitt sätt att vara. Jag har sett genom åren ( utan någon specifik hjälp från psykvården) hur han blir mer o mer ilsken o hatisk på allt o alla. Och det är inte alls så konstigt när man har en stark längtan efter kompisar o en ev flickvän men inte kan hantera det (utan hjälp utifrån). Jag står ensam o ser på, o går själv sönder inuti när ens barn tynar bort o bara vill dö. Jag vill bara påvisa vad som kan hända med en människa då hen inte får någon hjälp utan är utlämnad till sitt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.