Jag har ett förhållande sedan två år. Vi är båda i medelåldern och har så klart båda ett bagage med gamla förhållanden både rent vänskapliga och sexuella.
Vi blev verkligen blixtförälskade från start och har nu en så vacker relation som vi inte ens kände till att man kunde ha. Men de första månaderna blev ändå gumpiga och allt annat är problemfria. Främst beroende på att det tog ett tag innan jag av olika anledningar kunde välja henne fullt ut.
Under den allra första tiden när vi umgicks, helt utan löften mellan varandra, så hälsade hon på hos en vän som hon hade haft i 30 år. De hade varit ett par ett kort tag i tonåren och sedan dess så var han en själsbroder och någon som hon visste alltid skulle finnas för henne när livet krisar.
Vi hördes av varje dag och hon bjöd t o m dit mig en kväll/natt när han var iväg med sin dåvarande partner. Hon beklagade sig över att hans partner var svartsjuk och att hon inte kunde förstå att man faktiskt bara kan vara vänner trots att man sover över hos varandra utan att någon annan är med. Ett par veckor senare åkte han och hälsade på hos henne några dagar. Jag fick förklarat att hans dåvarande partner hade tänkt om och sett hur glad hon gör honom och uppmuntrat honom att åka.
Sedan dess har de inte setts igen men har hållit kontakten per telefon varannan månad typ. Ett år senare berättade hon att de hade haft sex vid båda dessa tillfällen och att de även hade haft det tidigare då de träffats.
Det visade sig också att under de senaste 25 åren har de setts nio gånger varav tre gånger i sällskap med andra. Minst hälften av de gånger de har träffats själva har de haft sex.
Jag har försökt förklara att min bild av deras vänskapsförhållande förändrades när jag fick veta detta och att jag inte längre är lika bekväm med deras kontakt. Är det en orimlig känsla?
Jag vill poängtera att jag inte anklagar någon av dem, jag förstår att hon kände sig bortvald när jag inte kunde lova henne allt där i början. Är detta en känsla jag ska ta ansvar för och bearbeta på egen hand? I hennes värld är det osunt att välja bort vänner pga en partner.
Tilläggas kan att jag upplever att det är precis det jag har fått göra, då hon aldrig lyckades hantera sin känsla för en kvinnlig vän som jag hade ett kort försöksförhållande med i samband med att vi träffades. Ett förhållande som jag bröt upp då jag insåg att känslorna inte alls var desamma som jag kände för min nuvarande partner. Jag var naiv som trodde att jag kunde behålla den vänskapen och både jag och min nuvarande partner försökte länge att hitta sätt att förhålla oss, men efter ett år så valde jag att bryta även vänskapsrelation.
Hennes försvar är att hon hade fog att känna som jag gjorde, medan min känsla bygger på min egen felaktiga bild av deras relation.
Tacksam för guidning i hur jag ska kunna ändra mindset?
Och sorry för ett massivt långt inlägg….
