[Indigo Qugimo]

Jag har försökt lära mej att vara närvarande där jag är och inte hela tiden önska att jag var någon annanstans.Samtidigt kan jag känna igen att man tappar lusten att försöka på nytt ,när man upplevt motgångar.Att lägga saker bakom sej och gå vidare kan vara svårt ibland och ens comfort zone har en förmåga att krympa över tid.Om man fortsätter att göra saker på samma sätt,så blir resultatet likadant som tidigare.Det enda man egentligen har möjlighet att förändra är faktiskt sej själv,sitt sätt att tänka och agera,även om man får nöja sej med små steg ibland.Förändring börjar alltid med en vilja till förändring och sen gäller det att inte ge upp utan fortsätta leta tills man hittar något som fungerar.Det är det som är det svåraste.Ibland kan det vara lockande att bara ge upp.

Det är väldigt sant att man inte kan förändra det förflutna.Det enda man har någon möjlighet att påverka är framtiden.

 

[Indigo Qugimo]

Hej

Det är en svår och tung känsla att känna sej besviken på livet,men man kan fråga sej om livet blir som förväntat för någon.Det händer så mycket i ett liv ,som bara beror på tillfälligheter och som man inte kan kontrollera eller påverka.Att lära sej acceptera det man inte kan förändra och försöka förändra det man kan göra något åt är kanske en början.Om man bara fokuserar på det man saknar i livet,så glömmar man lätt bort att uppskatta det man har.Enligt mej är avundsjuka den mest meningslösa känsla man kan tänka sej.Den leder aldrig till något positivt.Men det är tyvärr en mänsklig egenskap att vi ofta jämför oss med andra.Det är lätt att tro att andra har perfekta liv,när man bara ser fasaden.

Min egen livssorg är att jag blev ensam hela livet.Ingen partner och inga barn.Men jag har lärt mej hantera det och uppskatta det jag har.Jag är frisk och kan arbeta och klara mej själv och jag kan hjälpa andra,som kanske fått sämre förutsättningar än jag.

[Indigo Qugimo]

Man kan bli så van vid att vara ensam att ensamheten blir ett behov.Ens comfortzone krymper,murarna blir högre och man tappar lusten till förändring.Förändring måste nog börja med vilja till förändring.

 

[Indigo Qugimo]

Hej

Ursäkta att jag tränger mej på i er dialog,men det var en sak jag reagerade på.Du skriver i ett inlägg att du inte tror att någon annan vill ha dej.Är det det tvunget att någon vill ha en?Man kan ha ett bra liv ensam,även om normen säger att man måste vara i en tvåsamhet,annars är man misslyckad.Jag har levt hela mitt liv ensam och jag känner mej inte misslyckad.När man en gång accepterat att ingen vill ha en,så lär man sej mer och mer uppskatta sin frihet.Såklart är det skillnad på frivillig och ofrivillig  ensamhet,men det hänger kanske ihop med hur trygg man är i sej själv och hur stort behov man har av att bli bekräftad.

[Indigo Qugimo]

Hej

Det där är en fråga som ställer allt på sin spets och som jag också har ställt mej själv.Individens fria val kontra den skyldighet man har att göra det bästa av sina förutsättningar.Problemet är kanske att även om man försöker frita sina anhöriga från allt ansvar,så kommer dom ändå att anklaga sej själva.Ett självmord i ens nära krets är något man aldrig kommer över,som ett sår som inte vill läka.Livet förändras hela tiden,men ett självmord är definitivt och går inte att  göra ogjort.

[Indigo Qugimo]

Det är ett grundläggande behov,större eller mindre,hos människor att berätta om sej själva.Men vad händer när ingen hinner lyssna?Att känna ensamhet i gemenskap är nog den värsta sortens ensamhet,när man upplever att ingen egentligen är intresserad.Ensamhet på egen hand är faktiskt enklare att stå ut med.Men även det här fenomenet har två sidor.Det är mer naturligt att bli intresserad av någon som visar intresse……….Självupptagna människor,som inte vill lyssna,tröttnar man på rätt fort.

Att förlora ett barn måste vara det värsta man kan uppleva och ingen kan nog förstå det,som inte upplevt det själv.Men att låta bli att fästa sej vid saker, av rädsla att förlora dom,är också ett misstag.Tyvärr är förlust också en del av livet.Om man inte är fäst vid livet,så blir livet rätt tomt och likgiltigt…….

[Indigo Qugimo]

Hej

Facebook är ett gissel.Hur många är det inte som sitter och scrollar och tror att alla andra har så perfekta liv?Ingen lägger väl upp bilder på bråk,gräl och fylla,baksmälla och spyor?Ensamhet kan också vara ett gissel,om man inte valt den själv.Jag var också ensam på midsommar,men det är en annan historia och inget jag lider av.Tvärtom kan det vara skönt att få ägna en dag åt sej själv och slippa omgivningens krav.

Varför är det så skamfyllt att vara ensam?

[Indigo Qugimo]

Hej

Antagligen är du asexuell,och det är inget ovanligt,men i vår översexualiserade tid så är det tabu att vara ointresserad av sex.Om det inte är ett problem för dej,so what?Det angår ingen annan än dej själv.

Kanske är det lite mer accepterat att en kvinna är ointresserad av sex,men att vara det som man är om möjligt ännu mer tabubelagt.En man verkar förväntas vilja ligga med allt som ligger stilla.Om man som jag valt att leva i avhållsamhet,så upplevs man som konstig,men jag tycker sex är en ganska meningslös sysselsättning.

Om du upplever det som ett problem,så kan du ju leta efter orsaker till låg sexlust.Stress,medicinering,annat i livet som du upplever som viktigare.Sen kan du ju fråga dej om det är du eller omgivningen som har problem?

[Indigo Qugimo]

Hej

Förändring börjar med en önskan om förändring,men vad gör man när man blivit så van vid hur ens liv ser ut,att man inte ens önskar sej förändring längre?Hur får man tillbaka intresset för människor,när man bara är trött på dom?Du verkar ändå bära på en längtan till andra människor och jag tror det är där det börjar.Själv känner jag inte den där längtan längre och det kan så klart kännas lite trist emellanåt,men jag försöker fylla mitt liv med saker som känns meningsfulla ändå.Tankarna på att livet är meningslöst bara för att man är ensam har en förmåga att bita sej fast om man låter dom göra det,men det är bara tankar och dom går att styra,även om det är svårt ibland.

[Indigo Qugimo]

Hej

Insikten att “sen” aldrig kommer är inte särskilt kul.Jag känner igen många av dina tankar,jag har också gått och väntat större delen av mitt liv på att livet ska börja.Ensamhetskänsla blir lätt en begränsning,men genom åren har jag lärt mej att acceptera mitt ensamma liv.Man kan lära sej att uppskatta livet även som ensamstående,även om normen säger att idealet är tvåsamhet.Om man lever ensam så är man tydligen misslyckad på nåt sätt.Men om man tänker på att nästan 40% av hushållen i sverige är ensamhushåll,så måste det finnas gott om misslyckade människor i vårt land……

[Indigo Qugimo]

Hej.Jag skulle rekommendera dej att läsa “Hemligheten” av Egil Linge och Dan Josefsson.Den var en ögonöppnare för mej.

Om du inte känner att du är engagerad i er relation,så är det kanske ärligare att göra slut.Jag tycker att man ofta ser att folk är ihop av gammal vana,bara för att ha nån och av rädsla för att vara ensam,så stannar man kvar i något som egentligen inte fungerar.Folk delar boende men lever separata liv och har inget gemensamt.Att skaffa barn tillsammans är ett livslångt åtagande ,så det kanske man ska tänka över ordentligt.

[Indigo Qugimo]

Indigo Vutaqy skrev:

Jag har utmanat mig själv och gått utanför min comfort zone ganska mycket senaste tiden. Det känns som att jag går åt rätt håll, efter år av nästan dagliga funderingar på att avsluta mitt liv, så tänker jag inte på det så ofta längre. Jag försöker att göra något konstruktivt av min oro istället för att bara vilja försvinna från världen. Jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv när jag blivit illa behandlad, och att inte förvänta mig att människor tänker negativt om mig hela tiden, utan att våga uttrycka hur jag tänker, istället för att bara undvika konflikter. Jag har fortfarande svårt för att slappna av , just för att jag är så otrygg i mig själv. Mina tankar om mig själv är fortfarande låga, trots att många erfarenheter säger mig att andra ser mycket gott i mig. Det gick bra för mig i skolan, och jag är absolut inte ointelligent. Bra betyg, stipendier osv. MEN ärligt talat så tror jag att mina föräldrar har påverkat mig så att jag ser ner på mig själv så mycket som jag gör. Det är de som gjort att jag ständigt förväntar mig katastrofer, att ingen gillar mig, att jag är dålig på allt. 🙁 Och det är så frustrerande, för det är de personerna som klagat på minsta lilla som jag inte gjort bra, som sagt att jag har ’problem’, som varit elaka, som skrämt mig och tryckt ner mig, och gjort illa mig. Och det känns som att de fortfarande har mental makt över mig. Jag har försökt distansera mig till dem, men inte tillräckligt för att bli ”fri”.

Jag tror att något av det viktigaste man måste lära sej i livet,är att distansera sej från “giftiga relationer”.Sen spelar det ingen roll om det är familj eller “vänner”.Man ser ofta människor,som måste trycka ner andra för att kunna växa själva och såna klarar man sej bra utan.Människor som är tillräckligt trygga i sej själva för att kunna lyfta andra är svårare att hitta,men dom finns också.Det är sorgligt att läsa om dina erfarenheter av dina föräldrar.Det är en förälders främsta uppgift att ge sitt barn självkänsla.Om man tycker att man har misslyckats i livet och sen tar ut det på sitt barn,så har man verkligen misslyckats.Man ser ofta föräldrar som försöker förverkliga sina egna drömmar genom sina barn och det är inte okey.Kanske är det inte så konstigt,om man får höra negativa saker om sej själv tillräckligt ofta,så börjar man tro på dom,även om de inte är sanna.Och tyvärr behövs det många positiva kommentarer för att väga upp EN negativ.Det negativa har en förmåga att fästa mycket bättre än det positiva och så småningom hör man inte ens om nån säger nåt bra om en.Man kan inte ta in det.