Blue Byqite
Skapade svar
-
Hej. Det låter inte alls roligt det där. Lider med dig.
Om det finns något positivt med allt så är det att du verkligen har möjlighet att bryta loss och vara den personen du vill vara.
Jag befann mig själv i en svacka där jag förlorade många vänner under en tioårsperiod av mitt liv, och jag hade en galen ångest över att jag inte handlade annorlunda. Men när jag sen började att jobba på att bli den personen jag faktiskt ville vara så tog det inte lång tid innan de känslorna släppte.
Och jag har gärna en konversation med dig här om du vill. Inte av omtanke, utan för att jag faktiskt tycker du verkar intressant. Du har ett fint sätt att uttrycka dig på, och det är det inte många som har nu för tiden 😊
Jag har inte bett om att få vara här så varför får jag inte avsluta det för? Om jag känner att livet inte tillför något vettigt utan bara en massa skit som får mig att må dåligt. Vad har jag då för anledning att vara kvar? Jag är så trött på livet och känns som att jag bara lever för att andra men inte för mig själv. Har levt med självmordstankar sen jag var typ 11-12 år. Har aldrig försökt ta livet av mig men tanken har alltid funnits där. Bilden i huvudet på mig när jag på ett eller annat sätt bara somnar in. Slutar andas. Slutar existera. Får en sån skön känsla när jag tänker tanken att inte finnas mer. Slippa ha ont och slippa detta skit liv. Ibland önskar jag att jag dog fast inte i självmord. Utan att det ska se ut som en olyckshändelse. Typ gå ut i trafiken eller liknande. Men jag är inte rädd längre. Är inte rädd för döden. Tvärtom, jag har en dödslängtan. Det är min största önskan. Jag känner mig som ett problem för allt och alla och om jag försvinner så försvinner även andras problem. Känner mig som ett problem för min familj, släkt och vänner. Framförallt familjen. Är bara en massa bråk och tjafs hela tiden. Och allt är mitt fel. Det är mitt fel att det blir som det blir. För hade jag bara kunnat vara normal och bete mig som en normal människa så hade hade de aldrig behövt slå mig. Men det är mitt fel och jag får skylla mig själv för att det går så långt. Jag skäms och har skuldkänslor för att det fortfarande händer trots att jag är 20 år. Jag är bara ett problembarn som ingen orkar att ha med att göra. Världen bli en bättre plats om jag inte fanns. Jag ser liksom inget ljust i framtiden. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörkt. Det finns ingen framtid för mig. Jag har börjat nå mitt slut. Jag mår skit och mitt självskadebeteende blir bara värre och värre. Om jag fortsätter så kommer jag inte kunna gå utomhus i sommar så lika bra att jag försvinner innan sommaren. Så jag slipper behöva visa andra vad jag gjort. Och folk slipper glo ner mig. Det värsta som finns! Så tiden börjar rinna mot sitt slut…för såhär tänker jag inte leva och finns ingen som kan stoppa mig. Jag har bestämt mig. Snart är jag hos farfar🕊
Hej vännen. Va förfärligt det låter och vad klokt du formulerar dig. Jag blev framför allt slagen kring det du sa att du inte bett om att vara här och därför borde du också få avsluta det. Som att du ser existensen från ett utifrånperspektiv. I allt det hemska tyckte jag det lät vackert på något sätt. En talang du har.
Till saken. Ingen ska stoppa dig från att göra det du vill göra, men genom att skriva här låter det som att du försöker stoppa dig själv, eller åtminstone ropa på hjälp på något sätt. Som att du anar att det finns något annat än detta helvete du går igenom men att du inte vet hur du tar dig dit.
Jag ska direkt säga att jag inte har erfarenhet av tankar som dina och därför kan jag vara farligt ute och sladdar här. Men då får du ha respekt för det.
Det enda jag kan säga är att du kanske hittar ljuset någonstans som just du mår bra av. För som du säger känner du dig inte uppskattad av familj och dina vänner och att det bara blir fel. Jag tror inte det är så, men givet det du berättar så är det ändå en känsla som uppstår av andra människor.
Nä. Strunta i dem för ett ögonblick och slut ögonen och koncentra dig på dig själv. Vad mårndu bra av? Ska du jobba med musik eller är naturen din grej?
Jag är en man i 30-årsåldern som precis börjat med biodling. För mig så är det så att om gud finns så måste han fan i mig finnas hos bina. Jag mår så bra av det. Och det trodde jag aldrig eftersom jag länge haft en fobi mot bin och getingar.
Jag försöker bara säga att vägen till din lycka kan finnas bakom de mest oväntade ting.
Så häng kvar ett tag till och pröva i allfall. Testa allt som du kommer på och strunta i relationer som får dig att må dåligt. Nu är det du vi ska koncentrera oss på.
Kör hårt vännen. 💪
Hej vännen! Grymt av dig att du hör av dig hit. Det visar att du ändå vill ta kontroll över dig själv. Hur mycket det än känns vilset nu.
Det låter som att du bär på något som har skett som har fått dig hit, och du får gärna berätta det du kan eller vill berätta. Allt är ok.
Jag kan känna igen mig i mycket det du skriver i att känna sig splittrad och inte veta var man ska lägga fokus.
Jag vet inte vad jag kan ge för råd annat än försöka bryta ner det du tycker är viktigast nu och lägga fokus där. Du kommer inte kunna göra allt på en gång och vissa saker får bara lämnas åt tiden eller gud.
Om det är du själv du vill fokusera på så gör det. Är det en relation så gör det istället. Allt är ok och du kommer fixa det här.
Om du vill råder jag dig även att prata med en psykolog eller terapeut. Det kan vara skönt att få prata av sig med någon. Oaktat vad man får för svar tillbaka.
I och med att skriva här har du tagit ett stort steg mot en bättre tillvaro så känn dig stolt över det. Vi tror på dig!
Blir så arg och ledsen över att jämt höra och läsa att man ska söka hjälp när man mår psykiskt dåligt, och att de flesta mår bättre så snabbt av rätt terapi och medicinering. Och att jag ska byta terapeut för att jag inte mår bättre, och ändra medicin! Folk tar för givet att man inte har någon att prata med, och att man inte har medicin mot psykisk ohälsa! Och jag har en jättebra terapeut som hjälper mig, men jag mår inte bättre än! Alla tror att det blir bättre på en gång för att man går och pratar med någon! Jag har fått mycket hjälp med att hitta rätt kombination av mediciner, som fungerar. Vad tror folk, att man blir botad bara för det?? Andra i min situation gör saker som får dem att må mindre dåligt och har mediciner och samtal som en krycka för att klara dessa saker. Men för mig spelar det fan ingen roll vad jag gör, jag mår lika dåligt ändå! Och INGEN fattar att det inte är pga att jag inte har sökt hjälp, eller att jag har fel terapeut och mediciner! Blir så j-la arg och frustrerad över hur ofta jag hör och läser att det blir så mycket bättre om man bara söker hjälp! Fattar inte folk att det tar tid för vissa av oss?!
Hej! Jag förstår din frustration och känsla av hjälplöshet. Om du tillåter mig att gissa så tror jag att folk i regel vet att det inte är så lätt, men att det blir svårt att tro när man läser om alla kraftigt förenklade historier om folk som har blivit kvitt sin psykiska ohälsa genom lite mediciner och någon att prata mer. Tror de har glömt mycket när de skrev, eller så fanns det inte plats i mediernas texter för att sväva ut
Jag vet för lite för att säga något som kommer få det att kännas bättre, men håller alla mina tummar för dig på din resa mot att må bättre och jag vet att de flesta vet att det inte är någon enkel match du går.
Men desto mer stolt kommer du vara över dig själv när du klarat prövningen, 👊
Jag håller med, jag tror inte att det är på grund av att jag är snäll som kvinnor blir avtända. Däremot tror jag att anledningen till att jag är snäll, lyssnar och empatisk är för att jag är mer ”kvinnlig” än de flesta männen.
Såg den här och kände mig nödgad att svara. Jag slänger in en brasklapp igen bara att jag kanske låter hård, men det är för att jag vill att du ska få det du vill ha. Helst igår. Haha.
Jo. Skit i snällhet och empati. De är fina saker i sig, men de är inte det som kommer göra dig intressant. Det är dina intressen och dina ståndpunkter i saker och ting som gör dig intressant. Dina passioner och vad du hatar. Dina sexuella fantasier och dina ambitioner i livet.
Missförstå mig rätt nu. Att var snäll och empatisk är vitalt för att du ska vara en vettig människa, men om någon säger till mig att de är snälla och empatiska så tänker jag instinktivt på något mjäkigt. Och jag tror att kvinnor söker något snällt och empatiskt lika mycket som män gör det, men det är inget som får dig att sticka ut.
När jag läser mig själv låter det som att jag är någon adrenalingubbe som tänker med kuken. Haha. Jag vill verkligen inte låta så, men jag vet vilket helvete det är att inte nå hela vägen fram, och jag vet att kompisar som jag har hjälpt har varit tacksamma för den extra knuffen. Så jag ber försynt om ursäkt för den hårda tonen ♥️
Hej vännen. Du är fantastisk precis som du är. Jag har läst alldeles för många artiklar om folk som har varit så tacksamma mot sig själva att de inte begick självmord när det var som värst, för det blir bättre.
När det var som värst för mig ringde jag jourhavande präst på 112 och helvete vad det hjälpte. Hon sa inte så mycket som jag inte redan visste, men att anonymt få ligga och gråta ut till någon som lyssnade var precis vad jag behövde där och då. Försök med det
Jag är ett barn som inte orkar med livet längre. Alla behandlar mig som skit. Två i min familj är aldrig hemma. Mina kompisar lämnar mig en efter en. Jag har ångest över allt, kan inte njuta av saker längre
Hej vännen! Klappa om dig själv på axeln nu för att du ville och vågade dela med dig av dina mörka känslor. Det visar att du ändå tror att det kan finnas något bakom allt skit. Och det gör det.
Det låter förfärligt det du beskriver och jag tror att alla som läser det här inlägget förstår varför du inte mår bra. Det är det yttersta brottet att få ett barn att må dåligt och det är inte ditt fel.
Jag kan ju självklart inga detaljer kring ditt liv och du får berätta då mycket eller så lite som du känner att du behöver. Allt är ok.
Går du på BUP eller har någon du kan prata med i ditt liv? Någon kurator eller vänner? Jag tror du kan behöva det.
Jag kan bara säga att det kommer att bli bättre. Om du bara fortsätter vara stark ett tag till så kommer du snart se tillbaka mot den nuvarande versionen av dig själv och tacka för att du uthärdade. Du fixar det här vännen!
Hejsan, tackar för svaret! Jag uppskattar din ärlighet för jag tar inte illa upp! Jo det låter som är du är lite motsatsen till mig, så jag kan förstå att du har lättare att få dejter. Generellt så håller jag helt med dig, utöver att jag har ganska bra självförtroende. Det är främst min självkänsla som är ett problem. Sen skulle jag inte kalla mig för en hunk, snarare att jag har potential till att bli snygg om jag bara tar hand om mig själv lite bättre. Med det sagt så håller jag annars med dig. Jag blir absolut satt i en ”friendzone” och jag har väldigt svårt att visa mina känslor för någon. Det är väl av flera skäl som har med min uppväxt att göra. Även så vill jag inte göra den jag pratar med obekväm, men jag antar att jag kommer helt enkelt behöva utsätta folk för obekväma situationer om jag någonsin ska kunna finna en partner. Lite det jag var inne på i första inlägget också, det krävs helt enkelt att ”pusha gränser”. Att se vart gränsen går någonstans. Det är ju lite den biten jag är väldigt obekväm med, är mer feminin av mig och inte maskulin trots allt. Har en vän som en gång som sa en raggningsreplik till mig som jag skulle upprepa tillbaka till honom. När jag gjorde det så fick jag som svar att han kände inget alls. Att jag helt enkelt inte har förmågan att vara flörtig, och det måste jag nog hålla med om. Så det kanske är som ni båda säger att jag har ett guldläge, men samtidigt känner jag att det är ett ”double ended sword”. Jag må ha empati och kan vara snäll, men tack vare det har jag också svårt att vara den mannen som de flesta kvinnorna söker.
Hmm, till viss del kanske jag känner mig obekväm i min egen kropp, inte fullt ut dock. Tränar jag lite mer så är jag säker på att jag skulle trivas med min kropp och jag har redan börjat tagit tag i det. Men jo, det är väl den sexuella kontakten som det brister i absolut. Den intellektuella kan ibland vara lite stel, kan vara svårt att lägga till saker när man inte har koll alls på ämnet. Så då blir det kanske mer att jag stället många frågor för att det kan intressera mig att få reda på mer information om det. Jag måste helt enkelt bli bättre på att vara flörtig. Jag får dock en känsla av att om jag börjar flörta en massa så kommer det mer kännas creepy än sexigt. 😅
Fina svar där kompis! Jag körde på medvetet lite hårt för att lära känna dig lite bättre i dina svar och det gick ju vägen. Fint att du inte tog illa upp! 👍🏼
Så sammanfattningsvis så tolkar jag det som att du har ett guldläge. Du är medveten om vad du har för brister och för fördelar och det är en jättebra start.
Det du behöver är just att omvandla teori till praktik. Du behöver helt enkelt utsätts dig för obekväma situationer och träna på att prata med kvinnor på de sätt som gör att du får ut något utav det.
Det låter helt enkelt som du behöver vara en människa du vill ligga med. Resten av paketet har du bevisligen redan. Och försök att skita i för ett ögonblick att andra kan känna sig obekväma. Det är fint att vara omtänksam, men efter 30 år har du sannerligen gjort dig förtjänt av lite you-time. 😉. Även om jag självfallet har den fullaste respekten för att saker i ens uppväxt kan sätt spår djupt i själen och ligga där som ett hinder. Jag har sådana själv och vet hura svåra de är att handskas med. Men försök tänka att de de facto inte är fysiska hinder utan att de bara sitter i huvudet.
Mitt råd är att vara lite barnslig ett tag. Gå ut på krogen och se raggandet som en helt avspänd lek där du försöker att bli bättre varje kväll. Efter några försök så står du där med slipade verktyg när tjejen som du verkligen vill ha dyker upp.
Får jag avsluta med ett töntigt råd som kanske inte alls fungerar på dig, men som sannerligen fungerar för mig. När du går ut nästa gång. Sätt på solglajorna och dra på Mambo Sun med T.Rex i lurarna. Herrejävlar vad den låten andas sexuell energi. Och han är min husgud då jag tänker som så att om man spelar Boogie Woogie och tror trots det att man är coolast i hela världen, så är det sannolikt så att man kanske är coolast i världen.
Så. Lycka till nu mannen!
Hej! Va grymt av dig att du söker efter råd och tips för att ta tag i det. Det kan du känna dig stolt över.
Jag kommer vara helt ärlig här och jag kommer göra det från en infallsvinkel fär jag tillåter mig själv att spekulera helt fritt kring din person. Har jag fel så det bara att ignorera mig.
Men när jag läser det du skriver är du en total motsatt spegelbild av mig själv. Jag är en man i 30-årsåldern som inte är fysisk attraktiv. Jag är sannerligen inte ful, men jag tynar bort i ett sällskap av hunkar och det har jag fått förhålla mig till hela mitt liv. Där emot är jag charmig och har ett gott självförtroende och har således nått en relativ framgång hos kvinnor.
Så. Till saken. Jag vill återigen understryka att jag spekulerar här, men jag gissar att du har haft lätt att trilla in i friendzones genom åren genom att du är väldigt fin i att lyssna och visat att du finns tillgänglig för kvinnor om de behöver lätta på hjärtat. Just därför har du också en speciell plats i hjärtat hos kvinnor i förhållanden när de känner att de inte får det emotionella stöd de behöver hemma, som du skrev.
Om jag har rätt här så kan jag komma med en positiv nyhet. Det är att du inte behöver ändra på dina personlighetsdrag det minsta. Du har ett guldläge som redan är nämnt här. Du är attraktiv och får kvinnor att anknyta till dig och du gillar det antar jag. Så ändra inte på något där. Alls.
MEN. Om jag fortsätter spekulera så hamnar du i friendzones av den enkla anledning att du inte tydligt visar vad du vill och således inte utstrålar någon sexuell energi. Utan att du hoppas att det kanske kommer till något djupare med tiden.
Så mitt råd till dig är att vara mer tydlig och tänka på vad det är för något du utstrålar. Om du gör det så kommer vissa av dessa kvinnor som känner sig emotionellt knutna till dig att skrämmas iväg, då deras vänskapsambitioner helt plötsligt hotas, men om du är ok med det ( vilket det låter som) så kommer de kvinnor som snarare kommer känna en emotionell och sexuellt dragning till dig att komma istället.
S det är mitt råd. Ignorera som sagt om jag har fel i mina spekulationer. Annars så vet jag att du kommer komma in på banan snart. Gör det inte mer komplicerat, utan upp med självförtroendet nu och rocka loss
Varit borta från jobbet i månader – Ingen har ringt eller hört av sig, för ingen bryr sig. Inte pratat med någon på veckor, ingen svarar när jag hör av mig. Försökt kontakta vården, inga svar eller återkoppling. Fyller år idag, inte en enda i min omgivning har hört av sig, inte ett samtal, inte ett sms.. Det är som om man inte finns längre och ingen bryr sig. Är man verkligen värd så lite? Är det förmycket att bara önska sig ett samtal ibland för att veta att någon kanske bryr sig?
Hej och grattis i efterskott.
Du är värd lika mycket som alla andra, och jag kan relatera till den där känslan. Har själv varit där och kan bara skriva under på att det säger mer om de andra än dig.
Jag lyckades vända på det genom att faktiskt inte lägga ner någon energi på de personerna som bevisligen inte anstränger sig tillräckligt, och istället fokusera helt på de personerna som jag faktiskt tycker betyder någonting. Ring dem. Bjud med dem på en promenad och visa dig så kommer allt snart ändra sig ska du se.
Jag vet självfallet inget om dig, men om du likt mig är introvert som person så gäller det bara att ta till vara på den här krisen och se det som något positivt. Att det är från o med nu du bygger en framtid som du trivs med och där inga andras intressen ska spela roll.
Om det där orden hjälper vill jag också säga att det inte bara blir bättre, utan att det också kommer bli bättre snabbt.
Du grejar detta. Du är värd det
Jag har sagt att jag inte kan hjälpa honom med det behovet. Att han får söka det nån annanstans. Jag hoppas att det här inte skapar nya problem då vi har 2 barn ihop också. Jag håller tummarna, ber en stilla bön och hoppas på att lugnet ska lägga sig.
Bra. Du ska vara stolt över dig själv som vågade vara rak. Har kan inte kräva det här och han borde faktiskt söka hjälp även för hans egen skull kring hur de här behoven har kunnat uppstå.
Vi står helt på din sida. Om han ska förtjäna dig och barnen så är det bäst han kammar sig och lägger ner detta ögonblickligen.
Du är grym.
Hej. Va fint att du sträcker dig ut för råd.
Allt jag skriver får ju tas med en nypa salt eftersom jag inte vet hand historia eller de övriga detaljerna kring ert liv.
Men du låter trovärdig och ärlig och som utomstående har ni både gjort gjort fel såklart. Men jag vill ändå säga att det inte var du som förstörde relationen. Det var han som redan gjorde något han inte borde, samt ljög för dig och fortsatte. Att du hade sex få i ett ögonnlick där du törstande efter bekräftelse tror jag ingen klandrar dig för.
Det jag inte förstår i allt detta är varför du vill tillbaka. Han gjorde dig ju förtvivlad under en så lång tid. Är det inte bättre att söka lyckan någon annanstans?
Du är värd allt det bästa och inget mindre.