[Blue Byqite]

Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag upplevde det dock att det var när jag började acceptera min introverta sida som jag blev mer social. Jag gillar människor, men mina energidepåer fylls på när jag får sitta helt själv och när ingen ringer.
Extroverta människor som får ångest för att de måste sitta själv en kväll kan jag för mitt liv inte förstå.

 

 

[Blue Byqite]

Hej. Jag vet inte, men råder dig att skriva av dig här istället. När jag gick i samma tankar ringde jag jourhavande präst, trots att jag inte är religiös. Det samtalet räddade mitt liv och jag är evigt tacksam över det. De har öppet dygnet runt tror jag. Ring direkt.

Vi är här för dig vännen

[Blue Byqite]

Hehe. Jag slarvade lite där. Menade såklart om det finns någon psykolog eller någon annan professionell som du kan prata med för att få stöd och råd. Jag tror du kan behöva det.

Jag är sannerligen ingen sådan, så allt jag säger får du ta med en rejäl nypa salt, speciellt eftersom jag inte vet något åt dig. Se det som en liten disclaimer eller trigger varning inför vad jag kommer skriva här vidare, men:

Om jag får killgissa mig fram så tror jag att du måste börja jobba med dig själv mer. Du skrev tidigare att du låter dagarna passera och att du inte gör någonting. Jag gissar att ett brott av det mönstret är en nyckel för att få upp lite självkänsla. Jag vet inte hur gammal du är och därför får du ta att mina tips kan låta lite mossiga, men jag skulle råda dig att titta på dig själv och tänka vad det är du vill. Dans? Schack? Fotboll, konst? Hitta något som ger mening i dina dagar som inte är direkt kopplade till socialt umgänge. Det kan hjälpa dig att bygga upp en självkänsla och att du mår bra i dig själv. Sen kanske du är redo för vidare kontakt utåt.

Annars låter katt som ett fantastiskt alternativ. Jag skaffade två på en gång och de har verkligen gett en färg till en grå vardag.

Jag ställde förövrigt frågan innan, och det står dig fritt att inte besvara den såklart. Men jag frågar igen ändå,  bara om du missade den, ty jag tror den kan vara viktig: Vad känner du är det största hindret till varför du är ensam? Har du svårt med det sociala samspelet? Vågar du inte ta kontakt? Är du introvert? (Där räcker jag själv upp en arm)

Du fixar det här. Vi är med dig!

[Blue Byqite]

Tråkigt att höra. Men vi bryr oss. Det är därför jag ville kolla in hos dig för att se om du mådde bättre. Och det finns nog fler personer i din närhet som bryr, eller skulle bry sig om det visste. Men jag ska inte dra för stora antaganden när jag inte känner dig. Jag förstår om det är provocerande.

Men du. Jag förstår att det inte är lätt. Ensamhet är inget man ska leka med. Har du försökt ändra något i dina mönster sen senast för att försöka angripa problemet på något sätt. Går du någon form av terapi?

Vad känner du är det största hindret för dig för att bryta ensamheten? Vad är det som sätter stopp?

Förövrigt. Känn dig fri att skriva av dig exakt när du känner för det. Jag har e-postaviseringar igång för det här, så det finns alltid någon som lyssnar på dig.

Du är helt unik. Glöm aldrig det.

[Blue Byqite]

Hej! Jättebra fråga, och jag sitter inte på svaret tyvärr. Men för att nyansera svaren ovan tror jag nog att det har att göra med vilken arbetsgivare man har. Jag har själv ingen diagnos, men jobbar på ett ställe där två har det, och de har fått jättebra stöd. Men jag vill inte slå fast något med någon självklarhet. Bara slänger ut det i diskussionen, så att säga.

[Blue Byqite]

Hej igen! Jag vet inte om du fortfarande får mejl om nya svar, men jag ville bara kolla till hur läget är med dig, och om saker och ting har blivit bättre.

Mvh

[Blue Byqite]

Förresten! Glömde också skriva att jag beklagar cancern. Det är helt förståerligt att du är slut känslomässigt och det är helt OK att vara det. Det kommer bli ljusare. Det lovar jag.

[Blue Byqite]

Hej! Va bra att du skriver av dig! Det är jättebra för att sortera tankarna man har, och få lite input.

Det är en besvärlig situation och jag känner verkligen med dig. Det måste vara supertungt.

Försök att andas dock. Du får det fortfarande att gå runt och när allt kommer omkring är det bara pengar och materiella saker. Överkonsumtionen kan du ju korrigera direkt, och vad gäller sommarstugan så tror jag att folk hellre ser att du har livet i behåll än att behålla den där sommarbostaden. Det är, när allt kommer omkring, bara ett stycke väggar med ett tak.

Jag vill inte förenkla till absurdum, för jag förstår att det sliter på dig, men jag tror det kan vara skönt att sortera upp dina tankar och rangordna dem i allvarlighetsgrad. Då får man en överblick på vad man ska lägga energi på och lägga det andra åt sidan.

Jag vet inget om dig och jag är ingen psykolog, det måste sägas, men jag killgissar här att du behöver se dig själv i spegeln och ställa frågan om det verkligen är så viktigt att folk tror du har en god ekonomi. Den fasaden lägger ingen någon vikt vid. Sen är ekonomi något som förändras. Du kan snart hitta ett nytt jobb med nya möjligheter som kan ställa allt till rätta.

Sen tror jag också du måste jobba på ditt eget mående utöver ekonomin. Gå ut i skogen, ensam och bara va ett slag. Det är en frid för själen och kan få tankarna att lugna sig en smula.

Du fixar det här. Du är viktig för många människor och din ekonomi är bara materiell.

Fortsätt skriv så lite eller mycket du vill och känner att du behöver. Jag med flera kommer läsa det du skriver. Här är du bland vänner! 🙂

[Blue Byqite]

Hej igen! Jag är helt med dig. Det är skönt att veta att folk läser, även om folk inte svarar. Det här forumet var livräddningen för mig tidigare i år. Fortsätt att skriva så lite eller mycket du vill när du känner att det kan göra dig gott. Jag kommer ha den här under prenumeration, så jag ser när nya saker kommer in.

Till saken. Ja. Det finns absolut inget som är ditt fel i detta, och jag vill verkligen understryka att jag menar det, och inte bara något jag häver ur mig för att du ska må bra. Du är ett offer i detta.

Det är fullt förståerligt att du fastnade i missbruk av detta och det är inget att känna skam för. Att du går på NA nu visar att du har kontroll över dig själv och strävar efter en ett liv bortom drogerna och det är jävligt starkt och bra!

Angående psykologen så är det också jättebra att gå till botten med det, och du får helt enkelt ta ett djupt andetag och förbereda dig på att det blir jobbigt till en del. Men du kommer vara så galet stolt över dig själv när saker och ting börjar ljusna.

Och var polisanmälan anbelangar. Ta en djup funderare ändå om du ändå inte ska göra det. Det var ett slag sen nu och troligen finns det inga bevis kvar som sagt. Förundersökningen kommer troligen läggas ner, MEN det kan vara vitalt att ha en polisanmälan mot honom ändå. Då är han på polisens radar. Om han håller på fortfarande med andra tjejer så kanske de polisanmäler honom, och ju fler det finns, desto fler ögon från polisen kommer ligga på honom. Han låter nämligen helt exeptioenlt sjuk, och det är nog viktigt för samhället att han hamnar bakom lås och bom.
Men med allt det sagt så förstår jag att det kan vara jobbigt för dig att polisanmäla och gå igenom allt på nytt.

Sköt om dig, vännen och återkom exakt när du vill. Vi är här för dig.

[Blue Byqite]

Hej! Va bra att du skriver av dig. Det är det bästa man kan göra när saker känns tunga, och det här forumet är perfekt för det.

Till din fråga. Jag skulle gissa att det är “normalt” att de flesta någon gång har en episod där man tänker igenom det alternativet. Precis som du skriver behöver man inte vara nere i de mörkaste av vatten för att tänka så. Ibland far tankarna bara dit och man reflekterar. Jag har själv varit där.

Till din sak. Jag är sannerligen ingen psykolog, utan bara en medmänniska. Jag förstår fullt ut hur du kan känna att allt bara rasserar framför dina ögon när du radar upp allt såhär.
Om jag får killgissa mig till ett tips, dock, så skulle jag säga att du får försöka ta en sak i taget. Allt samtidigt kan bli rörigt och kännas igenomträngligt, men ser man på sakerna som enheter så kan det vara lättare.

Så. Det hon gjorde mot dig är förfärligt. Ingen tvekan om det. Men vad som är gjort är gjort och det finns absolut inget du kan göra åt det nu. Jag förstår helt hur det sårar dig, men du får leva på hoppet att hon själv kommer till insikt om hur hon betett sig. Om man ska vara väldigt krass spelar det dock ingen roll.

Vad gäller jobbet så har du inte blivit av med det än. Du har ett jobb och även om det känns krånligt just nu av förklarliga skäl så behöver det inte betyda att du måste byta. Kolla över möjligheterna till tjänsterna in house. Kolla om du kan byta pass med någon eller om schemat kan göras om på något sätt. Det brukar alltid finnas en lösning.

Vad gäller det finanisella. Det löser sig. Det gör det alltid på ett eller annat sätt. Oavsett hur långt ner i den ekonomiska skiten man än är mäste man ändå tänka att det bara är ekonomi och pengar. Det är inte dig. Barnen kommer älska dig även om du måste bo i en liten hyresrätt ett tag framöver.

JAg hoppas att jag har kunnat ge dig något med mitt svar. I övrigt så vill jag bara att du ska känna dig trygg att skriva så lite eller så mycket du vill om din situation. Vi är många som lyssnar. Och självmord är inte lösningen. Det vet jag att du vet.

Sköt om dig.

 

[Blue Byqite]

Men herregud! Jag kan fortfarande inte riktigt tro vad jag läser. Det är ju fasansfullt. Jag är så hemskt, hemskt ledsen att du behövde utstå det här.

Vi har att göra med en rejält sjuk människa här, och du blev ett offer för hans sjuka gärningar. Du har NOLL och INGEN skuld i detta. Han la ett nät för att fånga in någon sårbar bara för hans egna njutnings skull och han höll dig under tvång. Tvivla inte en sekund på det.

Har du tagit hjälp efter detta? Det låter som något ingen kan, eller ska behöva reda ut själv.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har läst allt du skrivit och känner med dig. Känn dig fri att skriva så lite och så mycket du vill framgent. Jag och många fler lyssnar.

Förresten. Har du polisanmält honom? Han ska inte gå fri, den karln.

[Blue Byqite]

Teal Gykopi skrev:

Jag vet inte vart man ska börja. Allt är mest dumma tankar och känslor. Känslan om att vara klar i livet. Det vore skönt att få sova.

 

Jag förstår. Jag kan inte ens föreställa mig vad det är du går igenom och du har min fulla empati.

Jag ska inte strössla dig med klychor, ty jag antar att du har hört dem alla, men jag vill ändå bara säga att du har fortfarande kraften att få allt att bli precis hur bra som helst. Du lever fortfarande och det finns alltid tid att slå dig loss från dina demoner.

Du får skriva precis hur mycket och hur lite du vill om vad du känner och vad det är som får dig att må dåligt. Du ska veta att jag kommer uppdatera tråden så ofta jag kan och ta in allt du skriver. Ibland kan det bara vara skönt att få skriva av sig lite. Får jag fråga hur gammal du är förresten?