Blue Byqite
Skapade svar
-
Hej på dig! Otroligt märkligt sammanträffande ändå. Jag har haft det tämligen tufft själv under en längre period nu och därför måste jag erkänna att jag inte har tänkt på den här tråden så jättemycket. Men så nu – när jag är förkyld så att sambon får ta läggningen av barnen och jag således får lite tid för mig själv tänkte jag titta in, och då ser jag att du precis skrivit. Otroligt att det skedde på samma dag ändå!
Skönt med ökningen av månadslönen, men piss med bindningstiden. Förhoppningsvis bör det vara en kortvarig huvudvärk nu när styrräntan väntas vända i maj och sen sänkas ytterligare tämligen frekvent framöver. Nog får vi vänja oss med högre räntor än tidigare ändå, men det bör väl inte vara fullt lika illa som det är nu i allafall.
Jävla fint att du tar hand om din mamma så nu när hon mår dåligt. Jag förstår ju såklart att det är det man gör, men jag tycker ändå du kan ge dig en klapp på axeln för det. Det är väl ändå någonstans ett av livets sakrament, att få ta hand om sina när de blir äldre. Jag hoppas att hon repar sig någorlunda snabbt, och skönt ändå att hon verkar ha fått bra vård. Jag har dock för dålig erfarenhet av sjukdomen i övrigt för att känna till dess rehab och övriga symptom, men jag förstår att det är allvarligt.
Förövrigt måste jag säga att jag läste ditt tidigare inlägg samtidigt som du skrev det, och jag tyckte att det fanns något vackert i scenen du beskrev av dig, skrikande på en rastplats. Det bor ju en satans kämparglöd i dig, och även om du blivit bra på att stänga inne dina känslor så är det samtidigt sunt att du låter de få utlopp på det där sättet.
Och du, jag förstår att det är något man kanske slänger ut sig lite lättvindigt, men du förtjänar inte att må skit. Du kan inte ändra på det som har varit, men du kämpar ju med näbbar och klor för att förändra det som komma skall, och det gör du otroligt bra, samtidigt som du ror om dina nära och kära. Jag önskar att jag vore mer som dig.
Sköt om dig, så hörs vi!
Hej igen! Sitter på jobbet med nu och hade en lite lucka i arbetet, så då satte jag mig i ett bås med datorn i handen och tänkte att jag skulle skriva vidare. Tack igen för att du delar med dig av dina tankar. Både de positiva och de negativa.
Till att börja med vill jag hemskt gärna veta hur det gick med det lilla fikat där? Har glatt mig orimligt mycket åt den saken på senare tiden, och jag hoppas att det i alla fall gick så bra som att du fick en fin stund där på kvällen.
I allt mörker som du bär på så finns det något i dina inlägg som visar på det vackra i livet. Kanske primärt att det kan vända från totalt mörker till att det finns ljusglimtar på oerhört kort tid, och att det inte alltid ligger inom ens kontroll. Kort och gott finns det alltid ett hopp, även när livet känns som allra mörkast. Och vem vet vad mer för fina vändningar som kan vänta kring hörnet.
Jag tror jag nämnde det tidigare också, men jag vill understryka att när allt löser sig så tycker inte heller jag att du ska sluta som personlig assistent. Uppenbarligen är du passionerad kring det, och samhället skriker efter sådana som dig som kan tänka sig det kneget tros att du har en relativt uppburen position. Det enda jag säger är att känslan kring det kommer vara så mycket större när du kan ställa upp för att du vill, och inte för att du måste. Så du slipper känna dig utarbetad.
Det gör nämligen så mycket för ens psyke det där. Jag låg under föregående vecka legat sjuk i 40 graders feber. Den dagen isolerade jag mig helt. Somnade 17. Vaknade 06 dagen efter. HELT utvilad. Jag ville nästan gråta, för jag har inte mått så bra sen barnsben som jag gjorde dagen efter sömnen. Jag gick som på moln bara av att få ha sovit för första gången på länge. Det visade dels hur mycket sömn betyder för kroppen, men också hur jävla nedbruten man blir i det tysta över ett osunt levene. Man känner det inte när man är i det alla gånger, men när man tittar tillbaka på det så ser man ju att det inte är ett liv man skulle vilja byta tillbaka till. Därför har jag den största av respekt för dig att du jobbar så jävligt som du gör, och att du lyckas hålla dig flytande trots det. Vi får hoppas att 2024 är året där du kan sluta jobba så in i helvete mycket.
Jag öskar dig all lycka nu framgent. Uppdatera oss gärna igen på hur allt går. Jag vill så gärna veta. Och du. Får jag vara fräck och skicka med dig en hemläxa? Jag gillar inte din förmåga att hålla upp en fasad om att allt är bra. Jag förstår att det inte är på kartan att låta hela den fasaden rasera för alla. Men du behöver verkligen bryta ihop. Jag tror din kropp skriker efter det.
Så min hemläxa till dig är att identifiera EN person du kan anförtro ditt mörker åt. Helst till den grad att du känner att du kan bryta sönder och samman inför den personen – för jag tror det kommer göra dig gott.Nya tag nu! Sköt om dig!
Jag återkommer med ett längre svar inom kort. Sitter med barn nu som inte vill sitta still, men jag ville bara titta in och säga. BRA med eventuellt ny tjänst och BRA med lite kvinnligt sällskap vad det nu landar i.
Jag är stolt över dig. Vi kommer fixa det här!
Och du! Det är på ett sätt bra att du kan hålla masken, men utmana tanken lite med att bryta ihop lite inför en kollega. Du behöver inte säga allt och så, men det är så skönt att prata med någon. Jag har haft två kollegor på senare tiden som brutit ihop framför mig och de sa båda att det var som att de lättade på en stor sten som hade suttit fast på dem och tyngt dem. Det är skönt att snacka helt enkelt. Precis som att skriva av sig här.
Men som sagt. Jag återkommer! Sköt om dig vännen!
Tjenare vännen.
Tack för att du lättar på hjärtat igen. Hoppas det kändes bättre att få skriva av sig lite. Jag har läst ditt inlägg redan när det kom, och sen har jag funderat på det sedan dess.
Till att börja med beklagar jag verkligen. Otroligt tråkigt att höra att 2024 började så pissigt när 2023 bjöd på glimtar av ljus avslutningsvis. Dock kanske vi skulle varit förberedda på räntesmällen, så det var kanske lite av en falsk trygghet, men å andra sidan så får man ju verkligen se det som att vi kan vara tacksamma att ljusglimtarna ändå kom, ty annars hade vi suttit i ett djupare hål än vad vi gör nu. Så tummen upp för 2023, och om vi snackar tillsammans och tar allt i tur och ordning så vill jag utfärda en personlig garanti att vi kommer ge en tumme upp till 2024 även när det är över. Det kommer inte bli ditt sista år. Vi är med dig här och personligen är min tro på dig lika benfast som innan.
För det andra vill jag uppmana dig att andas lugnt och fint och hämta ett glas vatten, vin eller kaffe för jag tänker mig att det här inlägget kommer bli lite längre. Vi har en del att bena igenom. Jag vill i samma veva också bara höja en varningens finger för att nog stundom kommer låta lite hård, men som du redan vet är det när jag tror att du behöver höra det. Men du vet såklart mest om det själv, och hamnar jag fel så har du all rätt att avfärda mig som en utomstående som gissar fel hejvilt! 🙂
Så. Jag vet att mörker gärna kommer i kluster och att det lätt blir överjävligt när allt blir en sörja i huvudet som blir oöverkomlig, så vi tar allt i lugn och ro nu.
Till att börja med vill jag stanna upp kring dig som person lite. Att du är en fighter vet vi redan. Helvete vilken strid du har gått och helvete vad du behöver vila. Det kommer. Jag vill dock hävda att den här stridspersonligheten också har en baksida, ty jag får känslan att den gärna skymmer sikten för vad som är viktigt. Du är inne i en strid som du verkligen har vänt ut och in på dig själv för att vinna, men jag vill stanna upp lite och ber dig reflektera över den. Vad handlar det egentligen om?
Jo. Lejonparten är att du – i din iver att vara en bra pappa – har levt över dina tillgångar, och du står nu upp och tar konsekvenserna av det som en ärlig man. Du betalar av för att du har satt framför allt din son i första rummet. Det finns inte en människa i världen som kommer klandra dig för det. De skulderna du har samlat på dig kan du med enkelhet beta av, speciellt eftersom du har fått beviljat ett samlat lån på den summan nyligen. Där finns inga problem.
Men sen kommer den här sommarstugan. Du har gett din son ett liv med en sommarstuga. Det är få förunnat. Du har kunnat se till att dina föräldrar kan bo i en sommarstuga om somrarna. Det är få förunnat. Nu har den sommarstugan fyllt sitt syfte på jorden. Jag kommer vara hård här, men jag ser ingen annan utväg än att sälja den. Det är nyckeln till allt.
Jag vet att du just nu säger att den är utanför spelplanen, och jag förstår dig. Vem fan är jag att säga det? Jag kommer faktiskt inte på något bra argument för varför jag skulle ha rätten för att komma med det förslaget. Men det enda jag ber om är att reflektera över följande:
Ränteläget är piss nu. Ränteläget är piss för alla människor. Det har gjort att folk förlorat sina hus och andra tillgångar. Ingen slinker undan. ÄR det då inte det här ett tecken från en högre makt till dig att i alla fall lyfta frågan till dina närmaste? Det kommer inte ett bättre läge än det här. Bara säga: “Alltså shit. Den här räntan alltså. Just nu vet i fan om jag kommer att klara sommarstugan. Hur är det för er?” Det är ingen skamfylld fråga att ställa.
Jag vet att du känner en skam för detta. Det är inte så som att jag inte kan låtsas som att jag inte förstår det, men om du tänker tillbaka på tiden i sommarstugan, så gissar jag att det framför allt är minnen med dina nära och kära där som klämmer åt närmast hjärtat? Kanske framför allt med din son? Det är de som betyder något, och de kommer finnas kvar. Sommarstugan har bara varit en kuliss och är utbytbar. Det är minnena och kärleken som har byggt upp betydelsen för sommarstugan. Utan er där så är det bara några väggar och ett tak.
Så jag ska inte tjata om det, men vore det inte något slags romantiskt slut att låta den gå nu? Kanske till en småbarnsfamilj som också vill ge sina barn fina sommarminnen från uppväxten? Den har gjort så mycket för dig, men nu är det kanske färdigt. Vad din son anbelangar så kommer ju i sanning inga fler barndomsminnen att vävas där. Istället skulle jag gissa att han nu ser fram emot att i stället få umgås med sin far, och känna din närhet som stöttning genom livet för honom. Det är värt så mycket mer. Dessutom. För pengarna som då blir fria skulle du ju kunna hugga av de övriga skulderna och börja koncentrera mer på dig själv och framtida investeringar
Det var jobbigt att skriva, för jag vill inte vara hård mot dig, men jag lovar att det inte kommer att återkomma mer i den här texten.
—–
Jag skrev innan att jag har tänkt mycket på ditt inlägg, och det gör jag återkommande när du skriver. Jag lägger inte ner lika mycket tankekraft om dagarna på de andra här i forumuet, men det är något speciellt med just dig. Du verkar vara en sån fin person och det finns något extremt orättvist att just du ska ta smällen för det.
Men det är just också att du tar smällen och vill kämpa dig igenom skiten för att gå vidare som gör att jag känner en sådan hoppfullhet mot dig. Du kommer att ta dig igenom det här. Det är jag säker på.
Men det kommer att krävas att du ställer om din mentalitet lite. Det är helt sant att jag inte vet allt kring omständigheterna kring dig, men av vad jag kan läsa mig till så lägger du väldigt stor vikt vid “skammen” om sanningen kom fram. Jag tror att du har gjort den onödigt stor. Hur mycket du än har levt i sus och dus innan så är det inte det som definierar dig. Finansiella problem drabbar oss alla. Jag har två grannar som köpte sitt hus här för ett år sedan. Nu – nästan på dagen ett år sedan de köpte det – har de sålt det igen…för en halv miljon mindre än vad de köpte det för. De hade helt enkelt inte råd att ha kvar det som ränteläget är nu. Skamfyllt? Ja. Kommer jag tänka annorlunda kring dem om nu för att det gick som det gick? Inte det minsta.
De klokaste jag vet, och de jag har som förebilder i min närhet är de som lagar efter läge och som är handlingskraftiga när skiten träffar fläkten. Ibland går det bara inte vägen, och då får man backa och starta om. Jag är själv inte speciellt bra på det, men jag försöker leva efter den devisen. Att nöta på och försöka kämpa sig igenom det är jättebra om problemen är överkomliga inom en snar horisont, men det gäller att hitta balansgången så att inte väger över mot att stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa.
Jag säger inte att det är där du är nu, men jag säger att du bör reflektera kring din situation och vem du är. Vore inte det bästa att släppa på några av dina bördor så du kan fortsätta investera i dig själv och din son? Både han och du har ett långt liv kvar att leva och många fler äventyr tillsammans och var för sig.
Kämpa på nu för hans och din egen skull. Jag vet att du är klok nog för att veta att självmord inte är den rätta utvägen. Jag vet att din son föredrar att ha dig, med eller utan övriga tillgångar. Jag vet att du vet det.
Tänk på dig själv nu också, vännen. Det är inget liv att jobba heltid på ett jobb och sen komma hem för att jobba heltid ett annat jobb, bara för att hålla näsan över vattnet ytterligare en månad. Släpper du på dina bördor kan du fortfarande jobba som personlig assistent, men du kan då göra det för att du har en sådan passion att hjälpa andra. Och vore det inte något speciellt?
Vore det heller inte speciellt att få ägna dig åt något annat du gillar? Att få tid till en hobby eller åka och hälsa på din son när han börjar att studera.
Vi tar allt i små steg nu. Ett steg i taget.
Först skulle jag rekommendera att du försöker formulera något att säga till valfri av dina nära. Du behöver inte lägga fram hela sanningen om du inte vill. Vira in delar av sanningen i lite vita lögner eller något. Bara att få av det från ditt bröst tror jag kommer hjälpa dig en hel del.
Känn ingen skam. Var inte rädd. Om jag ens kommer upp till en bråkdel för vad du gjort för andra i livet kommer jag vara stolt, och jag vill att du ska kunna vila i den känslan.
Försök att sova gott nu. Vi hörs. (Du behöver inte skriva lika långt tillbaka 😀 )
Hej! Jag läste ditt inlägg när du skrev det. Sen kom livet emellan med barn, och jul- och nyårsfirande och du vet allt. Sen glömde jag av det. Fick dåligt samvete och tänkte skriva och så höll det på. Du vet hur det är 😀 Klart är att jag har tänkt på det ända sen du skrev.
Jag blir oerhört lycklig av att höra att du har/hade en nedförsbacke när du skrev. Överlag innehåller dina inlägg nu en annan luft än tidigare. Det finns en riktning mot framtiden och det är så fint att se det, även om jag förstår att det är en tuff väg kvar att vandra. Men du är på väg åt rätt håll. Varje steg är ett steg ifrån skiten du varit i. Den kan alltid komma motgångar och sånt skit längs med vägen, men slås inte ner av dem, för nu är du en ångare på rätt väg. 🙂
När jag läser stycket om att du gillar att ge mer än att få så börjar jag känna igen mig själv väldigt mycket i det du skriver. Jag är likadan och har verkligen inte velat ändra på det. Och jag kommer inte be dig göra det heller. MEN. Det var min sambo som uppmärksammande mig på att jag ger snarare än att få till den grad att jag faktiskt är självutplånande. Och jag kunde bara hålla med. Jag gillade verkligen inte att ta in mig själv i ekvationer. Trodde jag mådde bra av att låta bli.
Men jag har hittat en balans i det nu och jag kan bara tipsa om att du försöker göra detsamma. Fortsätt att ge och ge för allt du är värd. Det ÄR fint och inget du ska sluta med, men tänk varje gång att du också ska ha det bra. Man mår så otroligt mycket bättre när man inser att man själv är värd att ha det bra med. Att man inte bara är ett verktyg till andras lycka.Hoppas resan ner till Småland var fin! Hoppas du vinkade lite när du swishade förbi Vättern, för det är kring där jag huserar, utanför Jönköping.
Jag kan intel längre önska en god jul och ett gott nytt år, men jag kan önska en lycklig start på året, och en förhoppning att ni också får njuta av lite mer soltid per dag än innan. 🙂
Hej! Jag beklagar situationen du hamnat i och du har alla mina lyckönskningar att allt ordnar sig.
Du skriver väldigt fint och du verkar vara otroligt kärleksfull. Jag är helt säker på att din sambo känner och har känt den kärleken. Hans demoner är inne i huvudet, och de är inte bevekliga för din ömhet. Däremot är jag helt övertygad att de bittert har fått bida din tid för att din kärlek har hållit dem i schack. De skulle komma förr eller senare, men du har med framgång mottat dem vid grinden. Så även om det känns svårt kan du vara stolt över dig själv där.
I övrigt så förstår jag verkligen att ovissheten äter på dig. Jag är säker på att han snart kommer höra av sig, men just nu saknar han möjlighet. Jag vet inget om processerna kring det där men jag killgissar att sjukvårdsvistelsen troligen kommer följas av omhändertagande på psyk och säkerligen där med många restriktioner till en början. Låt det få ta sin tid. Det är smärtsamt men jag vet inte om det går att göra något annat. Jag hoppas att någon med en större erfarenhet i det kommer att gå in och svara på den här tråden med. Jag är ledsen att jag brister där.
Vad hans familj anbelangar, så försök att tänka bort dem för stunden. Jag förstår dock att det känns som en naturlig väg in för att få någon slags information, men det enda du kan göra där är att fortsätta visa att du bryr dig om honom. De vet ingenting om någonting, och även om de självfallet har fel får man nog respektera att de, i sin sorgebearbetning, har tagit vissa beslut som inte alltid är rationella. Man hade ju dock tyckt det varit klädsamt om de hade sträckt ut en hand om dig i tider som dessa. Du lär det ju ha minst lika svårt som dem.
Men du. Det känns för puttigt att skriva styrkeord här när du befinner dig i situationen du gör. Men försök att låta ta det dag för dag, och vecka för vecka. Snart kommer du säkert få svaret på alla dina frågor.
Sköt om dig.
Tjenare! Jävlar va glad jag är att se dig här! Verkligen ingen press att du måste göra det såklart. Med tanke på hur du avslutade ditt inlägg senast så förstår jag sannerligen att du inte har all tid i världen att sätta dig och skriva ett långt inlägg 😀
Herregud vilket pass ändå. 24 timmar non stop. Är det åtminstone sovande jour som gäller? Annars måste du ju sannerligen gå på ångor. Jag jobbade ett år på en av landets stora tidningar. Då åkte jag ofrivilligt på ett 24 timmarspass EN gång. Jag hallucinerade mer eller mindre på tåget hem. haha.
Men du. Till det du skrev. Det glädjer mig något enormt i allt det mörka att vi börjar få saker som går med oss nu. Samlingslånet gjorde du jävligt bra och vilken enorm skjuts det kommer ge! Då får du ju också plötsligt marginal att amortera om du skulle ha en månad med ett rejält överskott med. Allt blir lite mer översiktligt och dina näsborrar börjar i allafall få luftkänning där vid vattenytan. GRYMT! Och ja. Jag läste om att nedförsbacken där ganska tvärt förbyttes i en uppförsbacke med tanke på omorganisationen på jobbet. Det suger röv, så klart. Men vi får helt enkelt tänka på hur infernaliskt det hade sugit att få höra det och du INTE hade haft samlingslånet.
Hur ser det ut med övriga omkostnader på boende, sommarstuga, fordon och så vidare varje månad? Finns det något där som går att göra något åt? Dina föräldrar till exempel nyttjade ju sommarstugan stora delar av året. Betalar de för sig där?
Jag vet att det lite off limit, men jag har tänkt väldigt mycket på att din son som kör runt i en moppebil. Jag ber på förhand om ursäkt om jag frågat det innan, men finns det möjlighet att omvärdera det? En billigare EPA till exempel, eller att han kanske har sparkapital att köpa en egen bil nu, så det avlastsar dig lite granna. För även om jag verkligen känner att din kärlek till honom är absolut högst upp på priolistan, så kanske det ändå finns saker där att skruva på utan att han skulle känna att han kommer i kläm, speciellt nu när han är över 18 år.
Nä. Jag förstår att grejen med att tänka på relationer i övrigt nu kanske inte är någon prio. Det kan vi lämna därhär. Var bara en flyktig tanke då jag är mån om att du lasta av ditt psyke någonstans. Med tanke på att du är en i övrigt framgångsrik man som är kärleksfull och som verkar mån om att vara i form så lär erbjudaden om det finnas kvar även efter du röjt dig igenom det värsta träsket i det här. Vi tar det då istället. Lova mig bara att du lägger lite manke till det sen efteråt, för du behöver en famn att få somna i.
Förstår avslutningsvis tankarna till into the wild. Det var länge sedan jag såg den nu och tar det i läxa att se om den till nästa gång. Det är nog många som känner ett sug att få lämna samhället och bara försvinna ut i skogen, och det finns det också fog för. Det är jävligt mycket som är knäppt med det här samhället, men i grunden finns limmet att vi trots allt är ett flockdjur, så ska man vara med flocken får man tugga i sig den andra lite mer cyniska skiten med.
Jag brukar se om “Sånger från andra våningen” varje gång jag känner att jag vill kalibrera min avsky till samhället. Om du inte sett den så vill jag dock understryka att jag INTE rekommenderar dig att se den. Den är så mörk att jag efter första gången hade svårt att gå utanför min dåvarande studentlägenhet. Det var först när jag såg om den som jag började inse den sanslösa mörka humorn i den, och nu har jag säkert sett den runt 13 gånger 😛Du. Jag ser fram emot att höra från dig igen framöver. Låt det ta tid och det är inte alls meningen att stressa när jag eller andra skriver att vi är oroliga. Det får ta den tid vi tar, och så länge du kämpar för att må bättre så får vi vackert hålla oss.
Sköt om dig!
Hej vännen. Till att börja med så är det ett jättebra beslut att skriva av sig här. Det här är ett safe space där du kan hålla låda bäst du vill. Vi lyssnar och vi försöker bena oss igenom det här bäst vi vill.
I övrigt får du gärna berätta mer om dig själv och de frågor som ovanstående ställde. Jag är också nyfiken kring det.
Jag bara säga att det är naturligt att du inte mår bra i den situationen. Det är många parametrar där samtidigt som man önskar vore annorlunda och tänker man på dem samtidigt så blir det ofta en röra i huvudet som känns övermäktig. Mitt råd där är att försöka ta tag i de här sakerna en och en. Exempelvis.
Jag förstår att oskulden suger vid 20-årsåldern. Men det är vanligare än vad du tror och man behöver inte lägga någon värdering i det. Jag har två kompisar sedan innan som förlorade oskulden när de var 21 år. Den ene av dem är multimiljonär nu. Den andra lever ett stabilt familjeliv. Så försök att lägga det åt sidan för nu.
Den andra saken med kompisar suger också, såklart. Jag skulle råda dig att det är här du lägger mest energi framöver. Pröva dig fram, som ett spel. Utmana dig själv med de du har nära och se var du passar in i den sociala gruppen. Jag vet inte hur din situation ser ut, om du har jobb eller så eller om du pluggar. Men försök att vara så utgående du bara kan. Fråga om någon vill ta en öl eller ta ett parti biljard. Får du nej testar du bara med nästa. Det låter lite kallt och förenklat möjligen, men det kommer stärka dig, och du kan inte förlora på det.
Och just det ja. Jag vill bara ha det sagt att jag är 37 år nu. Det finns inte en sak som jag har gemensamt med den 20-åriga versionen av mig själv. Även om jag gillade honom. Saker förändras och du kommer finna kärlek och passion i saker du inte kunde föreställla dig. Så ge inte upp. Allt blir bra.
Så. Med det sagt. Berätta nu om dig själv, så lite eller mycket du vill. Vem är du. Varför tror du att du har hamnat i den här situationen och vad är dina drömmar inför framtiden?
Jätteklokt beslut av dig där. Jag är säker på att det kommer stärka dig i långa loppet. 🙂
Oh katter är sjukt irriterande i början. De stör nattsömnen och de har alldeles för skarpa klor som de inte har lärt sig att kontrollera. Men kärleken i de ögonen och harmonin man får när man sover i samma rum som dem slår det mesta 🙂
Häng på på med allehanda killkompisar. Det är bra att ha vänner kring sig, och det är inte alla som har det, så skatta dig lycklig för det. Nu ska du bara angripa livet och ta hand om dig själv. Därefter kommer kärleken som ett brev på posten.
Om du skulle få självtvivel framöver är det bara att återkomma i tråden. Jag håller mig uppdaterad på den. Sköt om dig nu!
Hej! Ja, jag saknar dig med Nitaca. Du behöver inte svara men du ska bara känna att många här vill dig väl och att vi ska lösa det här tillsammas med dig. Jag har kollat in varje dag för att se om du har skrivit och känner mig lite orolig, men som sagt. Jag hoppas bara att du inte har tid att skriva här för att du håller på att ta hand om dig själv och din situation, så vi hörs, hoppas jag.
Hojoco. Jag tror inte du behöver vara orolig för ditt vidkommande. Det var en väldigt fin och stärkande kommentar, och jag är säker på att den gjorde långt mer gott än skada 🙂
Allt gott.Åh. Jag vet ingenting om någonting här, men blev alldeles rörd av kärleken. Helvete va fint detta forum kan vara <3
Hej! Fint o klokt av dig att sträcka dig ut här efter hjälp. Jag är sannerligen ingen fackman inom ämnet, men jag tror också som svaret ovan. Att lugnt prata och bara säga att du finns där om hon vill prata. Du behöver inte säga mer än så om hon inte vill. Att bara visa att man finns kan ge en enorm värme för den man pratar med.
Jättebra att du nämnde att du har asperger och kan känna dig lite tveksam i sociala situationer, så vi inte vräker ur oss saker som kan misstolkas här. Så gör så här, om du känner dig trygg med det. Ta tipset ovan till dig, men prata kanske med en av de andra kollegorna som hörde det samma och prata med denne om hur ni går till väga. Det skulle kanske till och med vara bra att ni gick dig tillsammans, eller att den andra får coacha lite innan ni går fram.
Du fixar detta!