[Blue Byqite]

Hej vännen. Du har inte gjort ett snitt ännu för att avsluta allt och det är skitbra. För någon stans tror du nog på framtiden ändå.

Vill du skriva av dig om vad det är som får dig att må dåligt? Jag lyssnar gärna i så fall.

Allt gott vännen

[Blue Byqite]

Precis som svaret ovan så tycker jag att du kan skaka av dig allt ansvar för den uppkomna situationen. De har behandlat dig illa, och du har sagt ifrån. Alltså har du gjort det du ska och har försökt distansera dig.

Jag vet att allt blir lättare än vad det är när man skriver förslag här, men jag skulle ändå säga till dig att koncentrera dig på dig själv och helt och hållet skita i dem. Vill de ha en beståndig relation med dig får de helt enkelt komma tillbaka då när de märker att du glider undan.

Som du skrivit själv så är det klassiska tecken att de är osäkra, och jag tycker det framför allt avspeglar sig i att dynamiken ändras när någon ny entrar scenen. De anpassar sig för att vara till lags snarare än att vara sig själva, och i det här fallet har du fått betala priset för det.

Fortsätt du att prata med de andra i klassen, eftersom det fick dig att må bra. Skit i “kompisgäng” hit och dit. De ändras alltid och du ska bara svara upp mot dig själv och ingen annan.

Om jag får vara fräck och gissa lite kring din personlighetstyp så är du en grubblare som är lite osäker på hur man ska orientera sig i sociala sammanhang. Så har även jag själv varit och det är kanske därför jag läser in det i dina svar. OM det är så vill jag bara säga att det finns en väg ut. Börja med att koncentrera dig helt på dig själv och ditt mående, så kommer resten gratis sen!

Det fixar du!

[Blue Byqite]

Hej! Det är klassisk existensiell fråga och det finns nog inget bra svar på det. Mycket beror ju också på vad personen lider av. Är det psykisk ohälsa så har vi ju en samlad gemensam erfarenhet att det det oftast kommer att bli bättre, och att det därför är värt att chansa på livet. Motsatsen är ju att inte försöka och således inte få se vad livet har att erbjuda efter man har kommit förbi den jobbiga perioden.

Det ställs ju lite på sin spets här, men om det är någon exempelvis lider av en obotlig sjukdom i stil med ALS så kan det ju kännas puttigt att man som fullt frisk peppar en av leva vidare. Men även då så…jag vet inte. Det var lite tankar.

[Blue Byqite]

Hej! Vilka as de verkar vara. De är helt enkelt lowlife, och din enda tröst är att ångesten de kommer känna resten av livet över de gjorde sen när universitetet är över kommer vara större och mer långdragen än den ångest du känner nu.

Jag vet för lite om situationen för att komma med några tips om hur du ska fasa ut relationen. Men jag kan säga att du alltid har modet att göra det. Det är bara att göra det. Om de inte gillar att du gör det kommer de skärpa till sig. Så det blir som en typ av förhandling kan man säga.

Hur som haver. Tänk på att universitetet inte är för evigt. Det kommer ett liv efter det här och de kommer snart vara ett minne blott.

Du är grym! Hej!

[Blue Byqite]

This reply has been reported multiple times for inappropriate content.

Hej! Jag har läst ditt inlägg och vill bara säga att du inte ska ge upp. Vissa dagar känns allt skit och det är helt OK. Jag förstår helt känslan av hopplöshet när det inte spelar någon roll vad man gör, eftersom “övervikten” beror på något helt annat. Det måste vara klaustrofobiskt.

Jag förstår också hur otroligt ledsamt det måste kännas att när du upplever att alla döms efter sitt utseende. Av princip så har du säkert rätt, men jag tror också, i ditt mående, att du har en tendens att överdriva. Folk går inte runt och tänker dagligen och stundligen på hur någon ser ut eller vilken vikt de har. Det kan absolut spela in när man inte känner en person, men i övrigt så vill jag mena att det spelar en väldigt liten roll.

Du kommer att hitta en väg ur detta där inte alls känns skit. Det kommer vara ljusare och mörkare dagar, men framför allt så får du försöka hitta sätt att må bättre över dig själv. Vad är du bra på? Vad har du alltid drömt att ägna dig åt men inte gjort. Satsa på något sånt och hitta på ljusglimtar i vardagen som ljusar upp i schemat. Sen kommer allt annat lösa sig som ett självspelande piano! Vi tror på dig!

[Blue Byqite]

Hej vännen. Tack för att du delar med dig! Det är starkt i sig bara det. Vänner under skoltiden kan vara ett gissel och det är ett steg framåt att prata om det för att det ska ordna sig.

Först och främst. Det kommer bli bättre. Var säker på det.

För det andra. Om du inte redan är det så jobba på att bli trygg i dig själv först. Hitta hobbys du är stolt över och aktivera dig. Endorfiner kan verkligen göra underverk i tankeprocessen.

Därefter så bör du helt enkelt kasta dig själv in i situationer du inte är trygg med. Fråga dina polare i skolan om de vill hänga med efteråt. Det värsta som kan hända är ett nej och om du tänker på det är det inte så farligt alls. Då är det bara att fråga nästa.

Du kommer fixa det här. Du är grym.

[Blue Byqite]

Hej! Du har verkligen haft det tufft och tack för att du delar med dig av detta. Jag har ingen erfarenhet av det du har gått igenom,och jag är väl medveten om att mina ord här kommer låta provocerande förenklade, men oavsett ditt mående måste du bli av med drogerna och alkoholen nu. De är bara destruktiva även om jag vet att de erbjuder en sagolikt lättnad på kort sikt. De gör bara att du mår sämre på längre sikt.

Du är fortfarande ung och har mycket kvar att leva för. Jag önskar så att jag kunde riva ut allt destruktivt ur dig så du får en ren nystart men jag vet att det inte är möjligt.

Jag kan bara ge rådet att hitta passioner runt om i livet och gör dig besatt av dem. Trädgårdsarbete, kärlek, biodling, sport. Vad som helst. Gör ett sista ryck nu för att hitta harmonin i dig själv. Det är du värd efter allt skit du har gått igenom. Prata med ditt yngre jag om kvällarna och avge ett löfte att hennes lidande inte varit förgäves.

 

Allt gott vännen.

 

[Blue Byqite]

Jag förstår. Du får ursäkta mig att jag kommer slänga ur mig svar som enkom är baserat på det lilla jag vet om dig. Jag har full förståelse för att sanningen, som alltid, är långt mer komplex än så.

Men som du skriver själv så är det nog så att du lägger för stor press på dig själv, och kanske också att du lägger för stor vikt vid att slutprodukten av vad det än är du gör ska bli bra. Då finns det ju risk att det låser sig. Det är inte meningen att låta det enklare än vad det är, men det kanske är tid att lägga mer vikt på själva skapandeprocessen och njuta av vägen. Det är helt ok att de inte blir helt klara.
Jag skriver själv på en bok som nog aldrig kommer bli klar. Jag känner aldrig att den är bra nog, eller att slutet är speciellt välfunnet, men från att det tidigare har varit en ångest så sätter jag mig gärna med den om och om igen nu för att jag faktiskt älskar att skriva. Hur slutprodukten blir är lite skit samma, så att säga 🙂

Tråkigt att höra om episoderna förresten. Jag hoppas att de blir bättre med tiden. Det är alltid OK att få skriva av sig här och bara lasta ur allt ur bröstet. Om det får en att känna sig lite bättre till mods.

Angående din vän där som du vill be om ursäkt till så beror det ju helt på varför du ska be om ursäkt. Det vet jag inget om. Men oavsett så tror jag det kommer gå alldeles utmärkt.

[Blue Byqite]

Det förstår jag. Det är jakten alla människor ägnar sig åt. Jakten på en människa som man litar ihop med. För vissa tycks det jättelätt, för andra väldigt svårt. Gemensamt för de två typerna är att det ändå har gett ångest med vägen. Det kan man vara säker på.

<i>Vad är det för episoder du pratar om förresten? Det är helt ok om du vill berätta eller inte. </i>

Är du förresten tecknare i grunden eller är det något som du börjat med på senare tid?

Innan jag trycker på skicka vill jag säga en sak då jag såg dig nämna det i första inlägget. Det är aldrig för sent med någonting. Jag är förvisso bara 37 år gammal, men jag har redan tänkt att saker är för sent i perioder sen jag var elva. Tänker så ibland nu med, men det slutar ju alltid med att inget är för sent.

[Blue Byqite]

Hej. Du har säkert kollat upp det själv men annars googlade jag lite fort. Hittade inte din grej när jag ägnade bland biverkningar, dock såg jag några fall av muskelsmärtor och annat som kanske kan vara kopplat.

Annars såg jag detta “Använd inte ABILIFY
om du är allergisk mot aripiprazol eller något annat innehållsämne i detta läkemedel (anges i avsnitt”. Så kolla om du skulle vara allergisk mot det.

Annars har jag inget tyvärr.

[Blue Byqite]

…och du. Om du inte vill berätta för mig så kan vill jag bara tipsa om att ringa jourhavande präst på 112. Det är bara att fråga om det och det gör du anonymt. Det hjälpte mig så otroligt mycket när jag satt i skiten som värst.

 

Jag googlade förövrigt om järntabletter. Du kan bli illamående och få diare och kräkningar. Det stod förvisso att du skulle uppsöka sjukvården, men det gör du självfallet som du känner med.

[Blue Byqite]

Jag är ingen läkare, men tycker det låter som att du kan vara lugn.

Men det viktiga är varför du vill ta livet av dig. Om du vill berätta så lyssnar jag gärna. Du får säga så mycket och så lite du vill. Här inne är allt ok.

Sköt om dig vännen.