Det slutar inte.

[Yellow Neroku]

Här är jag, ungt vuxen tjej, och livet har inte blivit bättre. Det är svårt att förklara känslan av hopplöshet och ensamhet när hela livet har varit en kamp mot en själv. I mina journaler har min psykiska ohälsa och självskadebeteende en debut i 10-11 års ålder. Japp, som 10 åring blev jag inskriven hos BUP och 2 år senare blev jag insatt på Sertralin över start dosen. Några månader senare hamnade jag på sjukhuset för en överdosering i suicidsyfte. 12 år.

Jag blev friskförklarad när jag var 15. Livet var faktiskt bra ett tag. Jag mådde bättre och fanns där för alla närstående. Jag var den som talade om att livet är jobbigt, men att det genuint blir bättre. Sedan fick jag symtomen på PTSD från en extremt traumatisk period i mitt liv när jag var 17 år. Diagnosen kom inte förrens 1 år senare på papper, ironiskt nog på alla hjärtans dag.

Det går inte att förklara hur katatrofalt mitt mående har blivit sedan uppkomsten av mina symtomen. 2-3 besök hos psykakuten, missbruk av droger för att dämpa alla minnen och ångest, missbruk av alkohol för att kunna glömma, återfall i alla destruktiva beteenden, dissocierade, suicidtankar och planer. Jag var inte såhär förut, jag känner inte ens igen mig själv längre. När ska jag få en paus? När är det min tur att bli okej? Leva ett psykiskt hälsosamt liv?

Jag vet inte varför jag skriver dehär. Jag behöver bara dela med mig av det sista jag har kvar i min själ. Jag vet inte hur länge till jag orkar heller. Jag håller tag så extremt hårt i minsta lilla glimt av hopp jag kan hitta; för alla jag älskars skull. Men det går inte att leva för alla andra, när jag inte ens lever för mig själv längre.

Jag hoppas ni andra som läser detta finner eran väg till ett psykiskt friskt liv. Jag har gått förbi den unga tonårsåldern där hormonerna oftast lugnar ner sig och man börjar må bättre, jag gjorde ju det trots allt själv. Det är bara synd att jag fick PTSD, utan den diagnosen hade jag nog varit frisk idag.

Håll ut till er unga. Jag har varit där själv och när det kommer till psykisk ohälsa i ung ålder kan jag garantera er att det blir bättre. Antingen är det hormoner eller genetik. Försök bara. Och sök hjälp, det finns alltid hjälp att få. Det är iallafall värt et försök, att veta att man iallafall gjorde ett försök att må bra.

Vi får väl se hur det blir för mig.

[Blue Vajeno]

Hej Yellow Neroku <3

Det var både en tung läsning och samtidigt inspirerande, jag är ledsen att du ska behöva gå igenom PTSD.

Själv har jag mycket erfarenhet av psykisk ohälsa, majoriteten av mitt liv har bestått av negativa tankar & negativa människor i min närhet. Droger, alkohol, slagsmål, mobbing och självmord. Just nu är jag däremot i ett stadie i livet som kanske inte är perfekt, men det är bland det bästa jag mar mått i hela mitt liv.

Det jag har kommit fram till är att dessa negativa känslor aldrig har ett slut. Det finns inte ett perfekt liv, men det i sig gör livet värt att leva. Det finns alltid en förbättring, något att sträva efter och mål att försöka uppnå. Jag har lärt mig att ju hårdare vi kämpar för att bli av med våra negativa känslor, desto mer drar de oss tillbaka. Så istället för att försöka hålla det som är positivt så hårt som möjligt för att inte tappa taget, tror jag att det är bättre att försöka fokusera på att hålla de negativa känslorna nära först.
Vi kan uppmärksamma de negativa känslorna, försöka förstå dem och inse att vi kommer leva med dem. Om vi sen inser att vi kan leva med dem, så kan vi också fritt börja räcka ut handen mot det positiva. Då kommer de negativa känslorna inte längre dra oss tillbaka till verkligheten när vi minst anar det, eftersom vi redan är medvetna om dem och har accepterat dem.

Jag tror på att du kan klara av det här, du har gjort det förut och du kan göra det igen! Det finns mycket kvar för dig att leva för, men du kommer nog behöva ha tålamod. Låt det ta tid och inse att med tiden kommer du må bättre igen. Ditt liv är inte över! <3

[Green Juqihu]

Fy, kan inte föreställa mig vad du gått/går igenom. Håll ut. Du är värdefull, du är inte ensam, det finns folk som bryr sig.

[Blue Byqite]

Hej! Du har verkligen haft det tufft och tack för att du delar med dig av detta. Jag har ingen erfarenhet av det du har gått igenom,och jag är väl medveten om att mina ord här kommer låta provocerande förenklade, men oavsett ditt mående måste du bli av med drogerna och alkoholen nu. De är bara destruktiva även om jag vet att de erbjuder en sagolikt lättnad på kort sikt. De gör bara att du mår sämre på längre sikt.

Du är fortfarande ung och har mycket kvar att leva för. Jag önskar så att jag kunde riva ut allt destruktivt ur dig så du får en ren nystart men jag vet att det inte är möjligt.

Jag kan bara ge rådet att hitta passioner runt om i livet och gör dig besatt av dem. Trädgårdsarbete, kärlek, biodling, sport. Vad som helst. Gör ett sista ryck nu för att hitta harmonin i dig själv. Det är du värd efter allt skit du har gått igenom. Prata med ditt yngre jag om kvällarna och avge ett löfte att hennes lidande inte varit förgäves.

 

Allt gott vännen.