Blue Byqite
Skapade svar
-
Hej! Det hela är en oerhört komplex filosofisk fråga, och – som du nog också känner – kan inte förenklas till det du skrev.
För att ha det sajt. Jag är en pappa till två små barn. Jag börjar närma mig 40 och har inte – utöver en kris för ett tag sen – inte vidrört tankarna om att ta livet av mig, så jag ska inte mansplaina mig runt i saker jag inte har så mycket kunskap kring.
Men jag ger mig in i diskussionen. Som någon skrev ovan så är föräldrar som mår skit, men som fortfarande kämpar på just hjältar. Det handlar om att se något större än sig själv i det hela.
Men nu tänker du – som du skrev – att “är det då kört för mig som har förvägrats barn”? Till att börja med vill jag beklaga om det är så du känner. Att du är ofrivilligt utan.
Svaret är nej: Nästan tvärtom. På ett sätt är det lite billigt och svennebananigt för föräldrar som kan se det som är större än sig själv i sin avkomma. Allt annat i livet sätts på väntelistan. Ingen kultur, ingen vänskap, inga resor. Inte mycket. Bara vardag.
Det är något förenklat, naturligtvis. Men poängen kvarstår. Ska vi vara överdrivet peppiga så har du chansen att själv bestämma dit högre syfte. Vill du börja med hjälparbete för att bistå de som har de värst i samhället? Vill du börja ta hand om bortsprugna och skadade djur? Vill du fördjupa dig i konsten? Vill du göra någon slags andlig eller religiös resa?
Jag spekulerar ju fritt här, så ta det för vad det är. Men jag tror att vi under de senaste 20 åren har tappat kontakten med vårt högre syfte. Alla ska individualiseras och klara sig själva. Internet äter upp våra liv. Vi har blivit en grå degklump som inte gör något. Och hjärnan mår skit därefter.
Så! Ut i livet och hitta ditt högre syfte! Du har världen som ett canvas!
Jag förstår, och jag beklagar att det tog slut. Det suger apa när det brister.
Men du. Jag tänker sisomså, och jag gör det med full respekt för ditt psykiska mående, så tolka mig så välvilligt det går, för jag menar verkligen bara väl.Jo. Strunta ett slag i relationer. Du måste bygga upp dig själv, hur jobbigt det än må låta. Fixa ett husdjur och snöa in på något som intresserar dig. Världen är fylld med glädjeämnen och saker man kan passionera sig för, bara man letar.
När du fått distans till det hela och börjat tänka på dig själv så kan du börja ge dig ut efter en partner igen. För även om det låter tufft så finns det inget som är så attraktivt som någon som älskar sig själv, och då kommer de vara lojala till döden med dig. Om man kastar sig in huvudstupa i en relation bara för att man mår bättre i en så finns det en alldeles för stor risk att man låter sig definieras av den och utan att man riktigt tänker på det blir man kanske för “needy” och börja slita på relationen.
Ta det från någon som vet. Jag har gjort detsamma och det gick rakt och helvete. Det var när jag verkligen gav mig själv chansen som saker vände för mig.
Skriv när du vill igen. Jag bryr mig om dig och lyssnar gärna. Och ursäkta återigen om jag lät lite hård. Försöker bara ge konkreta tips i allt. Det är bara att hojta om du inte vill ha dem.
Hej! En väldigt klok reflektion över din situation och vägen fram. Det är jättebra.
Ursäkta förresten för ett sent svar. Jag hade inte fått någon notifikation om att du hade skrivit och såg det således inte förrän nu. Jag ska kolla av mer ofta framöver.
Jag hör vad du säger. Om du tänker tillbaka på din relation. Var du lycklig då när den pågick?
Det kan mycket väl vara så att du skulle må gott av en relation, men som du själv skriver – och det är superbra att du är medveten om det – så måste man veta av att man inte ska hänga upp sitt liv på någon annan. Jag säger det bara så du inte går in i något nytt förhållande och sen blir besviken, så att säga.Men vi stannar här för ett ögonblick. Vad är du på jakt efter för partner? Vad ska denne ha för personlighetsdrag om du får måla upp en drömbild.
Sköt om dig.
Hej igen!
- Det var väldigt fint det du skrev om de varma känslorna när sonen körde iväg med sin bil. Jag kan verkligen förstå den varma känslan i bröstet. Stoltheten!
Men synd att det var endast en pust av värme i dagar och veckor av mörker som följde efter. Jag har sagt det innan, men jag måste säga att jag har den djupaste empati för ditt sug efter att få vila.Jag kom ihåg en gång när jag överrumplad på de mest oväntade av ställen när jag mådde som sämst. Jag skulle byta däck på bilen och körde in i en bilverkstad. När jag stannade såg jag att de hade ett papper uppsatt på dörren. Det stod bara Matt 11:28 och intet mer.
När jag satte mig ner i väntrummet googlade jag på det bara av nyfikenhet, och citatet var endast “Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila”.
Sen satt jag där, ensam i ett väntrum på en smutsig däckverkstad och tårarna bara flödade. Jag vet inte vad det citatet gjorde med mig, men suget efter att få vila efter att ha kämpat så hårt. Det är målet. Och du ska sannerligen inte skämmas för att de dumma tankarna om att bara avsluta allt kommer. Vi alla förstår dem och ingen dömer dig för det. Men det är inte vilan du eftersträvar. Det vill jag ändå påstå att jag vet. Jag läser i dina inlägg att du ändå, hur mycket det än bär dig mot, är fast förvisad om att du ska baxa den här jävla båten i hamn. Även om du tvivlar på din förmåga att göra det. Men helvete vad jag är säker på att du grejar det.
Tillbaka till det konkreta. Jag har nämnt det innan, men om vi ska se saker från någon ljus sida så har du mängder med möjligheter framför dig. Glöm allt det mörka nu. Vi fortsätter att bolla idéer till varandra och har fokus på målet. Jag tänker så här, och ursäkta nu om jag bara slänger både idéer och förslag från höften nu, men here goes nothing:
- Hur går det med samlingslånet?
- Grabben är 18, och även om det låter hårt så är det god tid att han börjar försörja sig själv. Har ni pratat om att han kanske ska studera eller betala hyra hemma? Eller varför inte jobba?
- Jag förstår att det här inte på långa vägar känns som en prio nu, men ska du inte försöka skaffa dig någon kärlek? Rent ekonomiskt kommer ju inte det göra någon skillnad först förrän på längre sikt. Men kortsiktigt kanske du får någon att prata med och kämpa mot livet med.
- Ditt boende som du har idag. Finns det tankar på att kanske “uppgradera” dig till något mindre och på så sätt få ner kostnaderna?
- Har du några sparade pengar på fonder och annat som skulle kunna tas ut i klumpsumma och betala av en bit av lånet?
- Ju mer jag tänker på sommarstugan, så tänker jag också att det ändå kanske är tid att göra sig av med den. Sonen har ju fått sina år där. Finns det någon möjlighet för den andra parten att köpa ut dig därifrån?
Avslutningsvis gillar jag skarpt uppmaningen du fick ovan, med klichén om att du faktiskt, hur du än vrider och vänder på detta, har överlevt hittills och vilken otrolig resa du har gjort. Ge inte upp nu. Du kommer fixa det här. Och vi går mot ljusare tider. Dels för att du befinner dig på en viss del av livet där omkostnaderna väntas minska med tanke på att barnen flyger ur boet. Men också för att samhällsekonomin börjar vända tillbaka med sjunkande inflation.
Kämpa vännen!
Hej! Väldigt starkt av dig och klokt att komma in här där du anonymt kan dela med dig av dina innersta känslor. Det visar att du trots allt vill sträcka ut en hand för hjälp.
Jag känner med dig. Det är ett helvete vilket hål man kan hamna i när man är deprimerad. Allt känns hopplöst och meningslöst. Det är inget ovanligt du går igenom.
Det är viktigt att jag med många här inte är psykologiskt eller medicinskt bildad, så ta våra tips med just den förkunskapen.
Jag tror du behöver sortera tankarna lite till att börja med. Så här.
Ge dig själv en klapp på axeln och var stolt över dig själv för att du skrev av dig här inne. Det är en vänlig handling mot dig själv.2. Tänk inte på det där med kompisarna. Det var klumpigt sagt av dem alldeles oavsett, men som du skrev innan så tror de att du bara är en glad jäkel och blev säkerligen förvånade över att du ville gå till kuratorn. Några av dem har säkert tänkt och ångrat sig sen i sin ensamhet när de tänkt på vad de ha sagt, men inte vågat gå tillbaka för att säga det till dig.
Har du varit hos kuratorn sen och hur har det gått i sådana fall?
Och du har rätt mindset. Du vet inte vad som kommer hända framöver. Jag är 37 år nu. Gick ut gymnasiet 2005. Jag kan säga så här att jag har absolut INGET gemensamt med den kille jag var när jag gick ut då. Tiden och livet bjuder på så många svängar hit och dit, så inget är sig likt. Jag har haft klasskompisar som var deprimerade under skolgången, men som nu är framgångsrika och utåtriktade personer. Jag har också haft riktigt gladlynta klasskamrater som gått ner sig efter skolgången.
Jag var nere en period själv för några år sedan. Räddningen för mig hette psykologsamtal, upptäckten av det här forumet, setralin, men framför allt att hitta passioner som bara var mina. En liten stund för mig själv varje dag eller några gånger i veckan där jag kunde får upp en glöd för mig själv. Om det är löpning eller målning spelar ingen roll. Men det är nog viktigt att schemalägga lite egentid för just det varje vecka, så inte allt flyter ihop till ett ingenting om du förstår vad jag menar.
Du fixar det här! Tveka inte att höra av dig igen om du känner för det.
Hej. Va grym du är som öppnade upp dig. Det var ett sätt att hjälpa dig själv, hur svårt det än var och jag tycker det visar att det finns någonting i dig som inte helt vill släppa taget om framtiden.
Jag är hemskt hemskt ledsen att du behöver vara i den situationen du är i. Du måste ha gått igenom något riktigt hemskt. Jag är otroligt imponerad att du ändå väljer att inte dricka själv och att du tar tag i problemet. Det är en jävla urkraft du besitter. Det ska du veta.
Jag förstår att saker inte känns ljusa nu och jag förstår också att det kanske inte hjälper så jättemycket vad en snubbe på nätet skriver till dig, men jag skulle ändå vilja be dig att du lovar mig att ge det ett rejält försök nu. Att fortsätta vara ärlig mot psyk, för det betyder i förlängningen att du är ärlig mot dig själv. Så du kan tjäna att du faktiskt ger livet en ärlig chans. Och att du har gjort vad du kunnat.
Jag är ingen psykolog tyvärr och kan därför inte komma med bättre tips än vilken svennebanan som helst. Men jag skulle ändå vilja skicka med ett tips om att söka efter dina passioner. Något som kanske inte har med människor att göra. Måla eller springa. Bara testa dig fram ett slag. Det kan sannerligen inte läka alla sår, men det kan ge någon slags glöd tillbaka och få dig att glömma temporärt.
Fortsätt gärna att skriva när du känner att du behöver det. Jag är väldigt imponerad av dig, vännen.
Hej! Jag blev otroligt berörd av ditt inlägg. All min sympati för dig och all min förståelse för att du känner som du känner.
Du ska veta att det är ok att känna sig nedslagen nu. Du har gått igenom en jävligt tuff tid och ovissheten inför framtiden skaver ytterligare. Finns nog ingen människa som skulle känna sig superpigg på livet under de förutsättningarna. Klappa dig själv på axeln att du ändå har kommit så här långt, och än mer för att du väljer att öppna upp dig här och sträcka ut en hand, om inte efter hjälp, så i allafall empati. Det krävs en styrka för det.
Du kommer att komma igen. Jag är inte medicinskt bildad så jag kan tyvärr inte komma med några utlåtanden kring dina besvär, endast beklaga dem. Men jag är säker på att när röken har lagt sig så kommer du komma tillbaka till livet och glädjen igen.
Du fixar det här! Och fortsätt att skriva, så lite eller mycket du känner att du behöver.
Hej igen vännen! Ursäkta att jag inte har svarat på några dagar. Du ska jag veta att jag läste ditt inlägg i samma sekund som det kom, men sen kom livet i vägen.
Det är verkligen hjärtskärande berättelser du delar med dig om kring personerna du har hjälpt. Väldigt fint att du mötte upp dem personligen och gav dem en axel när de behövde det som mest. Du hade inte behövt skriva egentligen att du stöttar upp andra men tvekar när du behöver hjälp själv. Det märks väldigt tydligt i dina texter. Men nu är det så att du baske mig har sparat ihop tillräckligt med livspoäng för att du också ska få en axel att gråta ut mot och vila på. Det är nödvändigt för att du ska orka. Du har levt länge själv nu och jag förstår att det tar på dig. Du är otroligt värdefull som människa och jag tror du glömmer det.
Det är också lite det jag menar när jag tog upp förslaget om psykolog. Jag menar inte att du ska gå till en läkare och bli sjukskriven. Jag vill inte gärna ta upp mig själv som exempel, men när jag var som mest nere så tvingade min sambo mig att gå till en psykolog. Jag var, som du, väldigt mycket emot det, men gav till sist upp efter ha varit motvals. Jag gick dit tio gånger. Det var nog det bästa jag har gjort. Att bara få ägna 45 minuter åt att prata om precis det man vill. En person med tystnadsplikt sitter mitt emot en och har som jobb att lyssna på en. Det var fantastiskt. Jag fick efter samtalen ut setralin och det gjorde mig väldigt väldigt gott. Jag var rädd att det skulle göra mig emotionellt stum, men tvärtom har det gett mina toppar en extra glans, och i mina dalar har det gett mig förmågan att tänka klart. Sen är det olika för alla, men mitt tips om det väljer jag att fortsätta insistera på.
Vad gäller ditt samlingslån så låter det som en väldigt klok idé. Utöver att det rent ekonomiskt skulle ge dig en fördel så misstänker jag också att det ger ett visst lugn att bara få en faktura istället för en jävla massa olika. Om det inte skulle gå igenom så kan man ju alltid höra av sig till olika företag och åtminstone be om reducerad eller fryst ränta på de lån man har. Det finns alltid lösningar.
Och du, för att återknyta till början där. Du har sett folk som har varit nere i livets absoluta botten och du har själv hjälpt dem att överkomma sina demoner. Nu är det din tur att svara upp. Du kommer vara lika tacksam som dem när du har börjat se ljuset igen. Det behöver inte ta så förskräckligt lång tid, och dessutom kan saker hända utöver ekonomin. Du kanske träffar en ny kärlek. Du kanske träffar en vän som du delar något oväntat intresse med. Du kanske upptäcker en ny passion. Du kommer att komma dit en dag och du är en sådan otroligt stark människa.
Men om jag får trycka på något lite extra, och som du själv nämner med att prata med någon oberoende. Gör det, i vilken form det en må vara. Du behöver inte tänka att du kommer tynga dem. Tvärtom så kommer det finnas människor som känner sig ärade över att just du vill öppnna upp till dem och få chansen att hjälpa dig. Även tungviktare i boxning lutar sig mot den andres axel när kampen har börjat bli för lång.
Sköt om dig, så hörs vi!
Hej. Stort tack att du delade med dig. Känns som jag fått en relativt bra bild av dig nu. Får också be om ursäkt då jag tolkade det som att du jobbade primärt med personlig assistent. Jag ser nu att faktiskt skrev att det var ett extrajobb redan tidigare.
Du verkar vara en otroligt intressant person. Jag lovar dig på att det är högst få personer med chefsambitioner som extraknäcker som personlig assistent. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en oerhört fin egenskap hos dig. Som du själv skriver så verkar det också göra dig gott att få träffa nya människor och att få hjälpa till. Min hatt av där.
Hobbypsykologen i mig reagerar dock på att du verkar vara lite illa till mods att få vara ensam och ta hand om dig själv. Det verkar ju som att det är det du flyr ifrån. Är det ansvaret för det som hänt som är det jobbiga att hantera när du får sitta själv? Att man börjar tänka på det mer i sin ensamhet. Snarare än att det är till något annat, om du förstår vad jag menar? Det är helt ok att säga det i så fall.
Det låter i vart fall som att måste försonas med dig själv på något sätt. All har vi gjort misstag och det är helt ok. När du vänder och vrider på just de grejerna så har du ju faktiskt gjort långt mer gott än skada. Du har en fin relation med sonen. Du har varit på de där resorna och han har fått en uppväxt där en sommarstuga har funnits. Det är få som har fått uppleva det. Nu är han 18 och som det låter så kan han se. Tillbaka på en barndom som är ljus. Du har gjort ett strålande jobb med allt ditt slit.
Allt detta har satt dig i en ekonomisk rävsax och det är inget konstigt med det. Absolut. Du har levt över dina tillgångar, och dina tillgångar har du fått till dig genom att göra avkall på din egen hälsa, men allt det där är bakom dig. Nu koncentrar vi oss på framtiden.
Sommarstugan. Om jag förstod det rätt så var det ett något komplicerat upplägg kring den? Jag funderar annars på om det inte finns möjlighet att hyra ut den en sommar eller två till någon tysk eller dylikt till ekonomin har blivit bättre? Jag vet att byggnadsarbetare från utlandet söker sommarbostäder året runt.
Vad gäller överkonsumtion som du nämnde vet jag inte om det är ett pågående problem eller något som varit. Om det förstnämnda så är det ju något som går att bryta. Antingen för egen kraft eller med hjälp. Du behöver inte bygga upp någon fasad om lyx, för du verkar vara fanatisk som du är. Och din son är myndig nu och behöver inte längre alla extra prylar.
Vad gäller den övriga familjen så får vi glömma de för ett ögonblick. Det spelar ingen roll vad de tycker.
Nä. Utöver några konkreta omtag vad gäller den ekonomiska biten så låter det på mig som att du måste hitta en harmoni med dig själv. Jag skriver det för att jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver. Att fly från sig själv.
Jag gick motvilligt till en psykolog och gick än mer motvilligt med på att ta setralin. Det blev en vändning för mig. Har du övervägt något liknande?
Försök nu och ta hand om dig själv och ge dig själv lite beröm för tiden som förflutit, för du förtjänar det. Vi hittar en lösning tillsammans.
Allt gott
Hej. Jag känner så med dig och jag kan genom skärmen känna ditt skriande behov av att få vila. Helvete vad du är värd det efter allt du gör.
Jag har funderat mycket under dagen kring det du har skrivit och har har några reflektioner som jag gärna delar med mig av.
Till att börja med förstår jag fullt ut känslorna med skammen. Ekonomi är stigmatiserat i vissa kretsar och det är lätt att man känner att det och livet på något sätt blir ett och samma, men det är det inte. Ekonomi är en sak. Det är värdsligt. Att du är en pappa som jobbar ihjäl sig för att din son ska ha det bra är något annat och där kommer jag be dig sträcka på dig.
Vad gäller din familj i övrigt så tänker jag bara lite provokativ, och det är min mening att låta lite förenklade kring situationen. Vad säger du om jag säger att det inte spelar någon som helst roll vad de har för uppfattning kring din ekonomi. Deras tankar kring det är inget annat en tankar och kan inte skada. Den enda som är viktig i det här sammanhanget är du.
Jag vet att du vet det här redan, men med tanke på att du lite då och då återkommer kring tankar vad andra ska tänka så tror jag det är viktigt att påminna för att skapa en frid hos dig själv. Situationen är som den är, men andras tankar kring saker är helt ovidkommande och något du kan lägga åt sidan.
Jag är varken psykolog eller ekonom, men jag vet att folk har klarat sig igenom situationer som din innan. Till o med värre saker. Jag slänger ur mig lite tips här som kan låta fjuttiga, men som kan leda till något större: har du testat typ blocket och tradera? Känslan att sälja av onödiga saker och de viktiga hundra- och tusenlappar nå kontot slår konsumtion alla dagar i veckan.
Avslutningsvis. Personliga assistenter är gravt undervärderade lönemässigt i samhället. Det ni gör är inget annat än underbart, både för den enskilde och för samhället. Du skriver att du känner frid i det jobbet och det ska du göra. Samtidigt vet alla att det inte är det bäst betalda jobbet, så känn ingen press att visa upp att plånboken är fet. Jag tror folk har en större förståelse för det än vad du anar.
Så. Skriv gärna igen när du känner lust och behov. Jag lyssnar. Djupa andetag nu och passa på att klappa dig själv på axeln. För dra mig baklänges vilket jobb du gör
Jag förstår. Känner du att det inte ger effekt så ska du inte ödsla onödig energi på det. Man får hitta en väg som passar just dig helt enkelt.
Att vara introvert är ju i sanning en välsignelse och en förbannelse i ett o samma paket. Man kan bli frustrerad på den sidan i sig själv då den knappast gör underverk för få en att gå ut och njuta med andra människor. Men det är också en supernkraft då det ger dig förmågan att samla kraft i dig själv. Dessutom tenderar introverta att ha en talang för det estetiska (killgissning)
Och du ser! Jag tror vi kan ha hittat något i ritandet. Kul! Jag garanterar dig att du kan hitta ett community för just sådana som dig där, bara man letar sig fram. Jag slänger ut mig tips här och så får du göra vad du vill med det, men direkt tänkte jag på att du skulle kunna starta ett Instagram flöde med dina bilder. Om inte för att visa upp, så i allafall för att få kontakt med människor med samma intresse. Till det så finns det ju mängder med kurser i sådant. Det kan ju alltid vara något med tanke på att du då får “träna” att vara i ett rum fullt med människor, samtidigt som konstformens natur gör att alla där inne ändå kommer befinna sig i sin egen bubbla, vilket inte gör det hela överväldigande.
Jag är väl medveten om att jag låter överdrivet peppig nu och jag är exakt lika medveten om att det kanske inte är det man alltid behöver, men jag tror också att det finns något i att distansera sig från sina problem genom att jobba på lösningen som ett “roligt projekt” som inte behöver vara så allvarligt. Testa grejer och lär känna sig själv på vägen typ. Funkar inte det ena så är det inte hela världen och då får man testa det andra. Det är bara du och du under här projektet och ni kan hitta vägen fram…kanske tillsammans med en katt vad det lider 😊.
Avslutar som vanligt med en påminnelse att fortsätta skriva när du känner att du har ett behov för det. Hur mycket eller lite du vill. Jag och många andra lyssnar gärna och vi bryr oss.
Hej! Det låter som att du är en klok själ och som ovan nämnt är det ju jätteviktigt att du har dina teorier kring var allt härstammar ifrån. Det är ingen skam med känslan av att vilja försvinna ibland och du ska vara stolt att du delar med dig av den. Jag gissar att många känner så men inte vill skriva, och de kan i sin tur känna en styrka av din berättelse. Att de inte är ensamma. Grymt jobbat!
Men det är naturligtvis inte bra att du mår skit. Får jag fråga om du går på någon psykofarmaka? Jag har fått sån jävla hjälp av det både för min ångest och för min depression. Det kan i vart fall ge en skjuts i rätt rikting.
Givet din bakgrund med den kaotiska familjen så förstår jag att det måste vara väldigt svårt för dig att hitta en balans i känslolivet och jag beklagar att det har lett dig till den punkt du är vid nu. Men framtiden är fortfarande ett oskrivet blad, hur man än ser på det. Och du har kraften i dig att vända på det. Allt som har skett tidigare har skett tidigare och kommer inte att ske igen. När du kommer ut på andra sidan kan du vara stolt över dig själv att du har fixat det här. Jag tror på dig.
- Det var väldigt fint det du skrev om de varma känslorna när sonen körde iväg med sin bil. Jag kan verkligen förstå den varma känslan i bröstet. Stoltheten!