Hur tänker ni?
-
Jag läser att många mår dåligt men orkar fortsätta för att de har barn. Om jag då som förvägras att ha barn och inte kommer få. Innebär det att det är kört då jag inte har barn? Blir faktiskt irriterad på de som blandar in barnen som livlinor. Man ska ju ha ett eget liv att leva för inte för andra primärt.
Avregistrerad användareHoppas någon förälder svarar.
Till dess skriver jag att jag tror det är jättemånga föräldrar som önskar att de inte fått några barn för då hade de kunnat ta sina liv. De gör det inte (tar sina liv alltså) pga. empati och kärlek till sina barn. Det om något hedrar dem extremt mycket i mina ögon. De är hjältar. Jag kan inte skylla dessa personer på minsta vis. För det är nog en outhärdlig vanmakt dessa personer känner. Det är något i det som är helt, helt förskräckligt. Bortom smärtsamt. Jag tänker att det måste vara vidrigt att hålla sig vid liv för att ens barn går sönder annars.
Jag kan vara lättad att jag inte har några barn just ur aspekten. Ingen kommer gå totalt under ifall jag dog. Här på forumet skulle man nog kalla det för ett privilegium.
Sedan kan jag tänka litegrann att vem har sagt att man ska ha ett liv primärt för sin egna skull? Är inte det mer något vår individualistiska kultur påstår att vi ska ha? Men varför ska vi det? Kärlek och empati är väl det vackraste och värdefullaste människan har.
Jag läser att många mår dåligt men orkar fortsätta för att de har barn. Om jag då som förvägras att ha barn och inte kommer få. Innebär det att det är kört då jag inte har barn? Blir faktiskt irriterad på de som blandar in barnen som livlinor. Man ska ju ha ett eget liv att leva för inte för andra primärt.
Jag har inget svar på din fråga. Men kan berätta lite om mitt liv.
För 2,5v sedan berättade min mor för mig att hon ett flertal ggr under min uppväxt försökt ta sitt liv.
Jag visste att allt varit skit, det var det för mig med, men hade ändå ingen aning. Jag som stört mig i 30år på att inte min mor tagit mig och min syster ut den destruktiva tillvaron vi levde i.
En vardag som fick mig att vilja ta livet av mig som barn och satt sina spår flera decennier senare.
Nu fick jag veta att hon försökte rymma från oss små, vi som var oskyldiga till alltihopa och inte skulle överlevt en dag utan Mamma.
Det här var så otroligt jobbigt att höra och dessutom dagen efter att min älskade hund gått bort. Nu mår jag jättedåligt över allt detta och vet inte hur ja ska hantera det. Mor lever vidare med monstret som om ingenting har hänt…Hej! Det hela är en oerhört komplex filosofisk fråga, och – som du nog också känner – kan inte förenklas till det du skrev.
För att ha det sajt. Jag är en pappa till två små barn. Jag börjar närma mig 40 och har inte – utöver en kris för ett tag sen – inte vidrört tankarna om att ta livet av mig, så jag ska inte mansplaina mig runt i saker jag inte har så mycket kunskap kring.
Men jag ger mig in i diskussionen. Som någon skrev ovan så är föräldrar som mår skit, men som fortfarande kämpar på just hjältar. Det handlar om att se något större än sig själv i det hela.
Men nu tänker du – som du skrev – att “är det då kört för mig som har förvägrats barn”? Till att börja med vill jag beklaga om det är så du känner. Att du är ofrivilligt utan.
Svaret är nej: Nästan tvärtom. På ett sätt är det lite billigt och svennebananigt för föräldrar som kan se det som är större än sig själv i sin avkomma. Allt annat i livet sätts på väntelistan. Ingen kultur, ingen vänskap, inga resor. Inte mycket. Bara vardag.
Det är något förenklat, naturligtvis. Men poängen kvarstår. Ska vi vara överdrivet peppiga så har du chansen att själv bestämma dit högre syfte. Vill du börja med hjälparbete för att bistå de som har de värst i samhället? Vill du börja ta hand om bortsprugna och skadade djur? Vill du fördjupa dig i konsten? Vill du göra någon slags andlig eller religiös resa?
Jag spekulerar ju fritt här, så ta det för vad det är. Men jag tror att vi under de senaste 20 åren har tappat kontakten med vårt högre syfte. Alla ska individualiseras och klara sig själva. Internet äter upp våra liv. Vi har blivit en grå degklump som inte gör något. Och hjärnan mår skit därefter.
Så! Ut i livet och hitta ditt högre syfte! Du har världen som ett canvas!
Avregistrerad användareJag har inget svar på din fråga. Men kan berätta lite om mitt liv. För 2,5v sedan berättade min mor för mig att hon ett flertal ggr under min uppväxt försökt ta sitt liv. Jag visste att allt varit skit, det var det för mig med, men hade ändå ingen aning. Jag som stört mig i 30år på att inte min mor tagit mig och min syster ut den destruktiva tillvaron vi levde i. En vardag som fick mig att vilja ta livet av mig som barn och satt sina spår flera decennier senare. Nu fick jag veta att hon försökte rymma från oss små, vi som var oskyldiga till alltihopa och inte skulle överlevt en dag utan Mamma. Det här var så otroligt jobbigt att höra och dessutom dagen efter att min älskade hund gått bort. Nu mår jag jättedåligt över allt detta och vet inte hur ja ska hantera det. Mor lever vidare med monstret som om ingenting har hänt…
Känner med dig. Just det där att föräldern lever i förnekelse och inte tar någon som helst ansvar för det som varit existerar även i min släkt. Min mamma satte mig och min syster i en bil när vi var ungefär fyra, fem år gamla och tänkte köra in oss alla i en husvägg – så vi dog. Något form av kollektivt självmord. I hennes värld är det nog fortfarande väldigt rimligt och inte tecken på svår psykisk ohälsa som hon led av då. Att dra ner andra också i förfallet har jag väldigt svårt att förlika mig med, så kan relatera till det du skriver om att föräldern verkar inte alls förstå hur dennes mående påverkat sina barn. Det är jättesvårt att hantera det även senare i livet. Det är något med normaliserinsprocessen som är så provocerande.
Skickar en stor kram!
Som nån annan skrev ovan, finns det nog inget enkelt svar på frågan…
Får ställa en motfråga då:
Är det fel att människor i sorg, utan hopp och när livet känns som allra värst, väljer att kämpa vidare för barnens skull?
Tror inte heller att “många” föräldrar tänkt på att hamna i en exremt utmanande, svårhanterbar, situation när dem skaffade barn.
Och javisst, en föräldrar har ett “eget” liv, men är inte de helt naturligt att värdera barnen högst?
Vidare är det nog inte kört, utan barn, finns säkert mycket annat att kämpa vidare för, bara att hitta.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.