Min sambo försökte ta sitt liv

[Azure Dihyqy]

Jag sitter ensam hemma. Jag har ingen möjlighet att veta hur min sambo står till eller kan få kontakt med min sambo som är på sjukhuset just nu. Jag får inte ens besöka eller veta vart min sambo är, för jag var där när detta hände. Jag hann inte nå fram till min sambo innan det var försent. Jag har försökt hålla allting i ordning och rent här hemma sedan dess. Så min sambo bara kan vila och ta det lugnt när hen kan komma hem.

Mina sms levereras inte när jag skickar. Familjen på min sambos sida har klippt av kontakten helt med mig och jag vet faktiskt inte varför. Jag vet inte om sambon har någon närstående vid sig som det ser ut just nu. Allt jag kan göra är bara att vänta. Jag har inte ens möjlighet att lämna mina kontaktuppgifter till sjukhuset om min sambo vill nå mig, utifall hens mobil inte startar.

En vecka har gått, jag hoppas varje dag på att sambon hör av sig till mig. En del av mig oroar sig att det inte kommer att hända. Och vad som pågår i hens huvud just nu. Detta var första gången min sambo lyckades skada sig själv i ett försök att ta sitt liv. Jag är så tacksam att han lever, men jag är så rädd att inte kunna rädda honom om det händer igen. Om min sambo skulle vart själv nästa gång hen gör detta…

Jag tvingar mig själv att äta för att hålla energi trots att jag inte har någon lust. Att laga mat för min sambo var min höjdpunkt. Det var min sambos uppskattning för min mat som höll mig igång, att jag vill se sambon glad och äta hälsosamt. Jag välkomna min sambo hem varje dag, beundrade min sambos utseende varje dag, frågade om hur dagen har gått när hen vart iväg. Och nu är det så tyst, livlöst, ingen som äter upp min mat, ingen som håller om mig på nätterna när jag får mina mardrömmar, ingen som stökar ner så jag kan hålla mig sysselsatt. Det ingenting kvar att städa och det blir att jag bara sitter i ett tyst och stilla hem som det inte händer någonting i.

Min sambo har mått dåligt långt innan vi började prata. Likaså jag. Varje dag tillsammans med min sambo, sedan dag 1 vi första gången pratade med varann, har varit ett ljus av glädje för mig. Jag har aldrig gått igenom att försöka ta mitt egna liv, jag har varit nära så många gånger dock. Anledningen var att jag hade mitt djur hos mig som jag inte ville skulle fara illa om jag försvann, jag var också rädd för att misslyckas och inte vara kapabel till att fly från de hemska förhållningar jag befann mig i. Jag vill inte besvära någon när jag går bort. För jag vet hur jobbigt det blir när en närstående tar sitt liv. Hur tomt livet kändes och hur kroppen blir fullt av ånger för man tog saker för givet eller inte vågade och en smärtsam sorg när dem man älskar inte finns längre, man fick inte chansen att säga hur mycket man älskar dem och hur betydelsefulla dem är för en. Man får inte chansen att bevisa hur mycket man vill ha dem i ens liv för att få dem att stanna. Att det finns inte ett enda misstag där ute som är värd mer än deras liv. Och jag har varit med om mycket svek och sorg av andra, så många. Det finns verkligen inget som är värd någon av deras liv som klankar ner på sig själva så mycket.

Jag önska att jag bara kunde omfamna min sambos huvud, stänga ute alla mörka tankar från att komma in och fylla det med hur underbar, älskad, bra hen är. Hur uppskattad min kärlek till sambo är av att hen finns i mitt liv och har gjort för mig. Mitt hjärta.

Men oavsett vad jag gör, känner min sambo sig inte tillräcklig. Min sambo tror hen är ett problem som bara sårar mig och ingenting annat. Jag vet inte hur jag ska få min sambo att lyssna och se på mig hur mycket jag älskar att ha hen i mitt liv, vid min sida. Det är som att bara för att det kommer från mig så spelar det ingen roll vad jag säger. Jag saknar min sambo så himla mycket och önskar varje sekund att hen kommer tillbaka till mig och inte försvinner igen. Livet är så mörkt utan min sambo…

[Blue Byqite]

Hej! Jag beklagar situationen du hamnat i och du har alla mina lyckönskningar att allt ordnar sig.

Du skriver väldigt fint och du verkar vara otroligt kärleksfull. Jag är helt säker på att din sambo känner och har känt den kärleken. Hans demoner är inne i huvudet, och de är inte bevekliga för din ömhet. Däremot är jag helt övertygad att de bittert har fått bida din tid för att din kärlek har hållit dem i schack. De skulle komma förr eller senare, men du har med framgång mottat dem vid grinden. Så även om det känns svårt kan du vara stolt över dig själv där.

I övrigt så förstår jag verkligen att ovissheten äter på dig. Jag är säker på att han snart kommer höra av sig, men just nu saknar han möjlighet. Jag vet inget om processerna kring det där men jag killgissar att sjukvårdsvistelsen troligen kommer följas av omhändertagande på psyk och säkerligen där med många restriktioner till en början. Låt det få ta sin tid. Det är smärtsamt men jag vet inte om det går att göra något annat. Jag hoppas att någon med en större erfarenhet i det kommer att gå in och svara på den här tråden med. Jag är ledsen att jag brister där.

Vad hans familj anbelangar, så försök att tänka bort dem för stunden. Jag förstår dock att det känns som en naturlig väg in för att få någon slags information, men det enda du kan göra där är att fortsätta visa att du bryr dig om honom. De vet ingenting om någonting, och även om de självfallet har fel får man nog respektera att de, i sin sorgebearbetning, har tagit vissa beslut som inte alltid är rationella. Man hade ju dock tyckt det varit klädsamt om de hade sträckt ut en hand om dig i tider som dessa. Du lär det ju ha minst lika svårt som dem.

Men du. Det känns för puttigt att skriva styrkeord här när du befinner dig i situationen du gör. Men försök att låta ta det dag för dag, och vecka för vecka. Snart kommer du säkert få svaret på alla dina frågor.

Sköt om dig.