Blir alla hjälpta på en gång??

[Purple Qequmi]

Blir så arg och ledsen över att jämt höra och läsa att man ska söka hjälp när man mår psykiskt dåligt, och att de flesta mår bättre så snabbt av rätt terapi och medicinering. Och att jag ska byta terapeut för att jag inte mår bättre, och ändra medicin!

Folk tar för givet att man inte har någon att prata med, och att man inte har medicin mot psykisk ohälsa!

Och jag har en jättebra terapeut som hjälper mig, men jag mår inte bättre än! Alla tror att det blir bättre på en gång för att man går och pratar med någon! Jag har fått mycket hjälp med att hitta rätt kombination av mediciner, som fungerar. Vad tror folk, att man blir botad bara för det?? Andra i min situation gör saker som får dem att må mindre dåligt och har mediciner och samtal som en krycka för att klara dessa saker. Men för mig spelar det fan ingen roll vad jag gör, jag mår lika dåligt ändå! Och INGEN fattar att det inte är pga att jag inte har sökt hjälp, eller att jag har fel terapeut och mediciner!

Blir så j-la arg och frustrerad över hur ofta jag hör och läser att det blir så mycket bättre om man bara söker hjälp! Fattar inte folk att det tar tid för vissa av oss?!

Enig med dig. Läste du förresten DN:s krönika av Hanna Hellquist som är lite på samma tema – att det är mycket mer komplicerat än så?

Kan kopiera in den för den som är intresserad:

Hanna Hellquist: Om min vän orkat vakna ännu en dag hade allt kanske kunnat bli annorlunda

När man har en depression är man inte bara lite nere. Det är ett fullkomligt lamslående tillstånd och nästan ingenting som någon säger kan få en på andra tankar.

Den senaste tiden har jag tänkt så mycket på min vän A. Vi lärde känna varandra för nästan femton år sen. Hennes pappa hade precis dött i cancer och min pappa hade precis tagit livet av sig och hon läste en text som jag skrev om honom och hörde av sig till mig. Hon kom till Stockholm och hälsade på. Hon var ung, hade inte fyllt tjugo än, och hon var utom sig av sorg. Hon älskade sin pappa så mycket.

A hade varit deprimerad i perioder i hela sitt liv. Hon åkte in och ut på psyket. En kväll efter en konsert tog hon livet av sig. Hennes begravning är bland det värsta jag varit med om.

Jag tänker på henne när jag går i vårsolen på Millesgården. Med Linda och hela hennes familj. Lindas barn springer omkring bland skulpturerna, Lindas pappa tjoar när han äntligen får se Folke Filbyter på sin häst. Folke står staty på stora torget i Linköping. Pappa Yngve tar upp telefonen och fotar. Jag tänker på hur orolig Yngve var för Linda förr i tiden, och hur orolig min mamma alltid har varit för mig. När vi bodde i Sickla, Linda och jag, sken vårsolen in som ren ångest och ingen av oss orkade kliva upp ur sängen, inte gå ut, inte ta en promenad, inte se en morgondag i något annat ljus än detta obevekliga, helst inte tänka på morgondagen alls. Det gick i perioder. Vi bytte av varann nästan. Släpade varandra genom livet.

Första gången som jag blev deprimerad var jag tolv år gammal. Senaste gången var för två år sen. Ryck upp dig, ta en promenad, det är så fint väder ute, sa min mamma när hon satt vid min säng på landet, och jag visste att det var omöjligt att förklara för henne hur det kändes. Att inte kunna röra sig. När apatin väl hade satt sig i mig så var den omöjlig att bli av med, den gick inte att prata bort. Jag var tvungen att leva ut den, skada mig, eller försöka somna och sova bort den.

Förra veckan skrev Svenska Dagbladet (13/2) om en lista som cirkulerat på sociala medier, en lista med enkla råd till deprimerade människor. Den är signerad ”KBT i primärvården” men ingen som SvD pratat med vill riktigt ta på sig ansvaret för den, vilket är fullt förståeligt.

Vilka patienter riktar man sig egentligen till när man uppmuntrar dem att betala av sina skulder? Tänka på sina senaste semesterresor? Planera framtida fester?

Listan har blivit totalt utskrattad såklart, så verklighetsfrånvänd är den. Tips som ”åka motorcykel”, ”spela golf” och ”ha sex” får mig att undra om de någonsin träffat en deprimerad människa?

Depression är inte att vara lite nere en dag, för att man känner sig tjock. Depression är inte att vara uttråkad. Depression är inte att vilja ha ett annat jobb, med kortare pendling. Depression är ett fullkomligt lamslående tillstånd och nästan ingenting som någon säger kan få en på andra tankar. Därför är det avgörande att man åtminstone försöker formulera sig på ett sätt så att man kan nå fram.

Jag är också verklighetsfrånvänd, märker jag. När jag går i vårsolen på Millesgården så tänker jag att A borde varit här. Jag tänker att om hon bara hade orkat vakna upp en dag till så hade allt kunnat vara annorlunda. Saker man inte kunde drömma om, en utställning, och Lindas barn som ser Poseidon för första gången och dessa barn hade hon aldrig kunnat föreställa sig när det var som värst. Men det är bara någon med väl avvägt medicinering och otaliga privilegier som kan tänka så, att om man bara fortsätter att leva så kan vad som helst hända. Det är bara en person som inte är deprimerad som kan tänka så.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Enig med dig. Läste du förresten DN:s krönika av Hanna Hellquist som är lite på samma tema – att det är mycket mer komplicerat än så? Kan kopiera in den för den som är intresserad: Hanna Hellquist: Om min vän orkat vakna ännu en dag hade allt kanske kunnat bli annorlunda När man har en depression är man inte bara lite nere. Det är ett fullkomligt lamslående tillstånd och nästan ingenting som någon säger kan få en på andra tankar. Den senaste tiden har jag tänkt så mycket på min vän A. Vi lärde känna varandra för nästan femton år sen. Hennes pappa hade precis dött i cancer och min pappa hade precis tagit livet av sig och hon läste en text som jag skrev om honom och hörde av sig till mig. Hon kom till Stockholm och hälsade på. Hon var ung, hade inte fyllt tjugo än, och hon var utom sig av sorg. Hon älskade sin pappa så mycket. A hade varit deprimerad i perioder i hela sitt liv. Hon åkte in och ut på psyket. En kväll efter en konsert tog hon livet av sig. Hennes begravning är bland det värsta jag varit med om. Jag tänker på henne när jag går i vårsolen på Millesgården. Med Linda och hela hennes familj. Lindas barn springer omkring bland skulpturerna, Lindas pappa tjoar när han äntligen får se Folke Filbyter på sin häst. Folke står staty på stora torget i Linköping. Pappa Yngve tar upp telefonen och fotar. Jag tänker på hur orolig Yngve var för Linda förr i tiden, och hur orolig min mamma alltid har varit för mig. När vi bodde i Sickla, Linda och jag, sken vårsolen in som ren ångest och ingen av oss orkade kliva upp ur sängen, inte gå ut, inte ta en promenad, inte se en morgondag i något annat ljus än detta obevekliga, helst inte tänka på morgondagen alls. Det gick i perioder. Vi bytte av varann nästan. Släpade varandra genom livet. Första gången som jag blev deprimerad var jag tolv år gammal. Senaste gången var för två år sen. Ryck upp dig, ta en promenad, det är så fint väder ute, sa min mamma när hon satt vid min säng på landet, och jag visste att det var omöjligt att förklara för henne hur det kändes. Att inte kunna röra sig. När apatin väl hade satt sig i mig så var den omöjlig att bli av med, den gick inte att prata bort. Jag var tvungen att leva ut den, skada mig, eller försöka somna och sova bort den. Förra veckan skrev Svenska Dagbladet (13/2) om en lista som cirkulerat på sociala medier, en lista med enkla råd till deprimerade människor. Den är signerad ”KBT i primärvården” men ingen som SvD pratat med vill riktigt ta på sig ansvaret för den, vilket är fullt förståeligt. Vilka patienter riktar man sig egentligen till när man uppmuntrar dem att betala av sina skulder? Tänka på sina senaste semesterresor? Planera framtida fester? Listan har blivit totalt utskrattad såklart, så verklighetsfrånvänd är den. Tips som ”åka motorcykel”, ”spela golf” och ”ha sex” får mig att undra om de någonsin träffat en deprimerad människa? Depression är inte att vara lite nere en dag, för att man känner sig tjock. Depression är inte att vara uttråkad. Depression är inte att vilja ha ett annat jobb, med kortare pendling. Depression är ett fullkomligt lamslående tillstånd och nästan ingenting som någon säger kan få en på andra tankar. Därför är det avgörande att man åtminstone försöker formulera sig på ett sätt så att man kan nå fram. Jag är också verklighetsfrånvänd, märker jag. När jag går i vårsolen på Millesgården så tänker jag att A borde varit här. Jag tänker att om hon bara hade orkat vakna upp en dag till så hade allt kunnat vara annorlunda. Saker man inte kunde drömma om, en utställning, och Lindas barn som ser Poseidon för första gången och dessa barn hade hon aldrig kunnat föreställa sig när det var som värst. Men det är bara någon med väl avvägt medicinering och otaliga privilegier som kan tänka så, att om man bara fortsätter att leva så kan vad som helst hända. Det är bara en person som inte är deprimerad som kan tänka så.

Bra svar, men vad har det med min fråga att göra?

Typ: “Okej du har mediciner och någon att prata med, då är väl allt bra!”  NEJ DET ÄR DET INTE!!!

[Blue Byqite]

Purple Qequmi skrev:

Blir så arg och ledsen över att jämt höra och läsa att man ska söka hjälp när man mår psykiskt dåligt, och att de flesta mår bättre så snabbt av rätt terapi och medicinering. Och att jag ska byta terapeut för att jag inte mår bättre, och ändra medicin! Folk tar för givet att man inte har någon att prata med, och att man inte har medicin mot psykisk ohälsa! Och jag har en jättebra terapeut som hjälper mig, men jag mår inte bättre än! Alla tror att det blir bättre på en gång för att man går och pratar med någon! Jag har fått mycket hjälp med att hitta rätt kombination av mediciner, som fungerar. Vad tror folk, att man blir botad bara för det?? Andra i min situation gör saker som får dem att må mindre dåligt och har mediciner och samtal som en krycka för att klara dessa saker. Men för mig spelar det fan ingen roll vad jag gör, jag mår lika dåligt ändå! Och INGEN fattar att det inte är pga att jag inte har sökt hjälp, eller att jag har fel terapeut och mediciner! Blir så j-la arg och frustrerad över hur ofta jag hör och läser att det blir så mycket bättre om man bara söker hjälp! Fattar inte folk att det tar tid för vissa av oss?!

Hej! Jag förstår din frustration och känsla av hjälplöshet. Om du tillåter mig att gissa så tror jag att folk i regel vet att det inte är så lätt, men att det blir svårt att tro när man läser om alla kraftigt förenklade historier om folk som har blivit kvitt sin psykiska ohälsa genom lite mediciner och någon att prata mer. Tror de har glömt mycket när de skrev, eller så fanns det inte plats i mediernas texter för att sväva ut

Jag vet för lite för att säga något som kommer få det att kännas bättre, men håller alla mina tummar för dig på din resa mot att må bättre och jag vet att de flesta vet att det inte är någon enkel match du går.

Men desto mer stolt kommer du vara över dig själv när du klarat prövningen, 👊