[Yellow Sikuvi]

Jag tycker iaf att det låter som att det är bäst att du följer med. Risken blir väl annars att du hamnar mer utanför gruppen. Eller det beror på, är hon med i det gänget som ska iväg menar du?

 

[Yellow Sikuvi]

Det kan hjälpa att bara få skriva av sig vad man känner och tycker. Vad är det som gör att du mår dåligt?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej. Jag är väldigt ensam och varit en ensamvarg hela mitt liv. Jag vet inte varför folk inte vill ha med mig och göra.. Jag avskyr att folk pratar om mig och jag hatar att gå på stan där folk kan se mig. Folk kallar mig konstig, vilket jag hatar. Är ju bara mig själv. Lider av svår PTSD, ADHD, borderline och paniksyndrom. Detta påverkar mig både dagar och nätter. Har ingen att prata med om detta för alla verkar bara tro att jag vill ha uppmärksamhet. Det enda jag vill är att någon ska bry sig. Men varken familj eller andra gör det. Jag ljuger ofta om vad jag jobbar med, är ju sjukskriven men skulle aldrig säga det öppet. Varför vet jag inte. Jag har nyligen blivit en såkallad ”camgirl” för att få in mer pengar vilket har funkat och jag fortsätter BARA pga pengarna. Nu har jag dock stalkers efter mig och är rädd att folk i stan ska få reda på vad jag gör och sprida mina bilder. Hur skaffar man sig nya vänner som orkar med en, stöttar och finns där? Har så svårt för relationer i alla former pga min borderline och hatar att känna mig övergiven om jag skaffar vänner. Vill inte att dom ska tänka att jag är konstig. För det är de enda jag har i huvudet när jag träffar nytt folk.

Folk anser ofta att det de inte förstår eller kan relatera till är konstigt, vilket kan göra dem obekväma eftersom det är utanför ramarna för deras lilla bubbla de lever i över hur saker ska vara.
Gäller att hitta rätt personer, såna som ser det fina med individen. Inte att allt och alla behöver vara inom vissa ramar för att de inte ska bli förvirrade och obekväma.

Vad gillar du att göra på fritiden och vad är det något särskilt du samlar ihop pengar till?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag skapade konto här för man Aldrig kommer fram när man ringer olika hjälplinjer, behovet verkar vara enormt. Ville erbjuda min hjälp till folk som mår dåligt och behöver nån att prata med. Tydligen tycker mind.se att det är bättre att folk som funderar på att ta livet av sig tvingas sitta i telefonkö än att prata med nån frivillig röst i natten. Nu lämnar jag forumet då man inte ens får utbyta kontaktuppgifter med varandra.

Jag håller med om att det är en dum regel även om jag förstår syftet bakom. Men anser du inte att du kan ge din hjälp innanför sidans gränser, som det är tänkt?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jo vi fick kontakt med varandra!

Va bra 🙂
Men du skulle vilja ha någon att umgås med irl antar jag?

Hur menar du att din familj attackerar dig psykiskt och verbalt, vad är det de gör?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Orkar inte mer, känner mig så ensam, olycklig, galen. Ja, jag blir galen mentalt. Mina tankar, mina känslor, allt bara exploderar. Jag frågar migsjälv ibland ”vad fan hände” och ”varför jag?” Men jag vet nu svaret, jag har blivit dömd. Dömd till ett liv av rent jävla helvete. Dömd till att känna och vara denna personen som jag är. Dömd av allt och alla. Det är värre än ni tror, men ord har svårt för att beskriva känslor. Jag orkar inte mer, jag orkar inte gråta och känna smärta varje dag. Jag orkar inte ta mig igenom vardagliga problem. Jag orkar bara inte. Jag orkar inte med min familj som attackerar mig psykiskt och verbalt varje dag när jag redan mår som sämst. Jag orkar inte bo i en värld där jag hatar allt och alla hatar mig. Jag orkar inte ens tanken av att ingen förstår och ingen kommer aldrig förstå. Jag orkar inte vara så jävla ensam. Allt detta skit jag går igenom. Det känns som att meningen med allt är att jag ska tillslut ge upp, dö. Med andra ord ”dömd till döden” Allt är skit, allt! Jag förstår verkligen inte, vad är det som orsakar allt detta? Bara hejdå, hejdå allihopa ): Jag avslutar nu, detta är för djupt för att förstå. Från en 13 årig, förstörd tjej.

Hej!

Fick du någon kontakt med Pink Refira? Den sjuttonåriga tjejen som skrev på din andra tråd.  Lät som att ni skulle börja skriva på snapchat.
Jag skrev med dig på den tråden också. Vill du fortfarande ha någon att kunna skriva med?

[Yellow Sikuvi]

Indigo Vutaqy skrev:

Jag är så trött på att vara ensam, känna mig ensam och distanserad från alla, även om jag umgås med min familj ibland så känner jag mig ensam. Jag har mått dåligt hela livet, blivit mobbad, varit arbetslös större delen av vuxenlivet, umgåtts med min familj trots att jag känner att de har en stor del i att jag mår dåligt. Den enda som jag känt mig HELT avslappnad med, omtyckt av och mått bra att umgås med är en barndomsvän som nu när vi är vuxna lever ett ’normalt’ liv med jobb, vänner och förhållanden i bagaget. Hon och jag tog upp kontakten nyligen och jag blev bjuden till en fest hos henne, vilket var jättetrevligt. Men jag är ändå så otrygg i mig själv, jag hatar den jag är. Jag vet inte hur jag ska kunna känna mig trygg i mig själv. Jag är rädd för att bli ’bedömd’, som av arbetsgivare osv. Jag spelar ofta upp dåliga minnen för mitt inre och mår så illa att jag vill dö. En pappa som har varit aggressiv, men jag har svårt att bryta kontakten med honom eftersom alla andra i familjen skulle döma mig så hårt om jag gjorde det. Jag står i kö för utredning (ev. ADHD) men jag är osäker på vad jag egentligen har för ’diagnos’. Jag har alltid mått dåligt. Min syster verkar också otrygg i sig själv, så det är möjligt att det beror på uppväxten. Däremot har hon klarat sig bättre i vuxen ålder. Har jobb, körkort och nära vänner. Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men vad jag längtar efter? En riktig, nära relation. Någon som förstår mig och bryr sig om mig på riktigt. Någon som jag kan dela intressen med. Och det behöver inte vara en kärleksrelation, för det lockar inte mig utan jag vill ha en nära vän. Jag känner mig så otroligt missanpassad i samhället, känner ofta skuld över den jag är. Känner mig ofta överkörd av min familj, mår dåligt när de hör av sig. Men jag låtsas att jag är glad, för jag vågar inte vara ärlig om att jag bara vill bli lämnad ifred. Vet inte vart jag vill komma med detta. Jag är ensam, jag har ångest, jag ser ingen ljusning.

Jag förstår hur du känner med att inte vara bekväm med sig själv. Jag ska antagligen på en fest nu på lördag men känner mig tveksam för att jag tänker att jag kanske bara är bjuden av ren artighet och att jag kommer känna mig obekväm där och inte passa in eller kunna prata osv.

Anyway, jag känner igen känslan du beskriver och för mig har det fungerat bäst att öppna upp för en nära person först som sen introducerat mig till fler vänner. Jag skulle gärna ha en kontakt på nätet om vi inte skulle bo nära nog att ses irl vill säga.
Vad har du för intressen och vad skulle du vilja jobba med om du fick välja fritt? 🙂

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Ja idag är det sämre igen tyvärr 😢 Jag har inte berättat att BUP ska komma hem till oss, vill inte göra det förrän jag vet mer konkret när osv. Jag tror att hon mår bäst av att fatta besluten och ta initiativen själv. Inbillar mig att hon känner sig lite starkare då, att kanske självkänslan växer även om det bara är lite, lite… Snart börjar skolan igen och vi hoppas på ett skolbyte annars vägrar hon gå. Jag har krigat med kommunen om det sen i maj, man blir galen av allt detta krigande. Sen vet jag iof inte om jag får iväg henne till skolan även om hon får byta 😢 Jag blir nyfiken på vem du är, inte personligen så, men jag ser att du svarar lite här och där i forumet. Mår du eller har du mått dåligt själv? Tack för tummarna! ✊🏼

Jag hoppas att mötet med BUP gick bra om det blev av.
Ja jag kan tänka mig att hon behöver känna att det är hon själv som fattar besluten, hon är ju tonåring också trots allt så att följa vad mamma säger är inte alltid så lockande.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få byta skola, de måste väl ta hänsyn till hur eleverna mår och anpassa deras skolgång för att ge dem så bra förutsättningar som möjligt. Det kanske händer mer när skolan väl börjat och de inser att hon faktiskt vägrar att gå. Men isf kanske det blir att hon får byta några veckor in i terminen vilket kanske kommer kännas jobbigare än att byta från början.

Jag lever också med viss psykisk ohälsa, inte lika stark som de flesta som söker stöd här skulle jag säga och det var värre för än vad det är nu. Jag tar medicin och har gjort det i många år vilket får mig i mer balans än utan och jag brukar öka dosen lite under vintern då det är mörkare och jobbigare.
Jag har väldigt lätt att sätta mig in i andras situation även om jag själv inte varit i samma eller ens liknande situation.
Det är bara att fråga om du undrar något mer specifikt, jag säger till om det skulle vara något för personligt.

[Yellow Sikuvi]

Wow ja det var verkligen stora framsteg, allt på samma dag. Kanske något du sagt som sjönk in efter ett tag. Eller så insåg hon själv att det inte fungerar att fortsätta som hon gjort.
Dock är det nog bäst att förvänta sig att det är tillfälligt och att hon faller tillbaka imorgon igen. Men man kan hålla tummarna för att det är på väg åt rätt håll.

Kanske var det att hon visste att BUP skulle komma så hon ville ha något positivt att meddela så att de inte skulle hota med att lägga in henne. Oavsett anledningen så är det enormt bra. Hon kanske behöver inse saker själv och ta besluten på egen hand. Det bästa du kan göra kanske är just att finnas där när hon kommer på det.

Jag hoppas verkligen att de från BUP kan göra något positivt gällande medicinen också, så de inte skrämmer henne eller gör henne mer motvillig.
Jag håller tummarna 🙂

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag skulle vilja prata med någon. Vill ha lite råd men klarar nog ingen hård kritik.

Du fixar det, kämpa på så tar du dig igenom det jobbiga.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej, förlåt att mitt svar dröjt jag orkar knappt tänka längre. Det är möjligt att det va mig du skrev med nyligen. Vi väntar nu på hjälp från BUP Mellanvård, då de kommer hem till oss eftersom min dotter vägrar åka till dem. Hon vägrar fortfarande ta medicinen men kan inte säga varför, hon bara vill INTE! Det spelar ingen roll vad någon säger. Jag vill bara förstå VARFÖR? Hon går inte utanför dörren, skriver inte med någon, äter inte (annat än lite chips), borstar inte tänderna, tvättar sig inte, hon bara ligger. Ibland är hon lite social med mig och tittar på tv en stund. Hennes pappa kommunicerar inte med mig, så jag är helt ensam i det här. Enligt honom är det mitt fel att hon mår såhär. Jag har vänner och pojkvän som stöttar, men det är ju inte samma sak…

Måste vara extremt frustrerande och hjärtskärande att inte kunna göra något, eller veta vad du kan göra iaf.
Jag vet att det kan kännas fel och att det man vill är att vara så snäll man kan mot henne nu. Men kan det vara så att du är för snäll? Att det hon behöver är någon som säger “så här är det”.
Det kanske är så att du inte får vara för mjuk, det är skillnad på att vara den hon vill att du är och den hon behöver. Hon kan inte ta sig ut eller aktivera sig och sköta sin hygien så du måste sätta ner foten. Det kommer kännas hemskt så klart och hon kommer inte att visa tacksamhet nu. Men du måste fokusera på framtiden.
Du får kanske hitta på något “straff” om hon inte tar sin medicin. Eller berätta för henne att om hon blir undernärd kan hon behöva läggas in och tvångsmatas. Vilket om hon har en ätstörning kommer att vara en hemsk upplevelse för henne.

 

 

[Yellow Sikuvi]

Det är nog bättre att prata med Pink Rerifa. Jag är betydligt äldre och kille så det kan vara enklare för er att relatera till varandra. Men se till att fortfarande hålla det anonymt, man vet ju inte säkert vem den andre är.