Yellow Sikuvi
Skapade svar
-
Igår kväll såg jag en film som slutade väldigt tragiskt, närmare bestämt med ett mord. Det var ingen dokumentär, utan en spelfilm, men trots att det ”bara” var en film så blev jag väldigt illa berörd av slutet. Och så kom ångesten i form av en extrem rädsla för att bli galen. ”Tänk om jag skadar någon.” ”Tänk om jag innerst inne är en ond människa.” Et c. Det sista jag vill är att skada någon, men jag är livrädd för att det ändå ska hända. Tänk om jag plötsligt känner att jag VILL skada någon, eller gör det för att bägaren helt enkelt rinner över, precis som för huvudpersonen i filmen. Eller tänk om jag råkar skada någon av misstag, typ stöta till någon så att hen ramlar ner från perrongen i tunnelbanan och blir påkörd av tåget. Tänk om jag helt plötsligt har gjort något vidrigt som aldrig kan göras ogjort. Jag får panik när jag tänker på det! Någon som har liknande tvångstankar? Det vore skönt att få känna sig lite mindre galen…
Ta det lugnt, andas. Om du är orolig för att bägaren ska rinna över så kommer du nog ha koll på det ett bra tag innan det händer och kan motverka att det blir så. Finns ingen anledning att stå för nära rälsen innan tåget har kommit så då lär du inte heller råka göra just det. Vi är människor och gör misstag, det viktigaste är att vi står för de misstag vi gör och gör det vi kan för att lösa det så gott det går när det har inträffat. Vi skadar inte folk utan anledning o om du känner att du vill göra det utan anledning så får du sätta dig ner och fundera på varför du vill det, vad skulle du tjäna på det osv. Överanalysera inte allt du gör och säger bara, då är risken nästan större att du kommer göra misstag och att du inte vågar göra någonting för att det på ett eller annat sätt kan gå snett.
Jobb. Stress familj minnen. Dödslängtan. Allt käns övermäcktigt. Klarar inte av nått.
Om du har ett fast jobb och haft det en längre tid så är det bevis på att du klarar något. Har du en flickvän/pojkvän? Familjen ska vara något positivt, om de inte är det så kanske du ska fundera på om det är deras fel att det är så och isf ta ett steg tillbaka, låt dem vara ett tag och fokusera din energi på det som är viktigt för tillfället.
Livet käns hopplöst. Kämpar dagligen med depp å ångest. Orkar inget längre. Orkar inte ens borsta tänderna. Svarar inte i mobilen bara ligger med ångest jämt. Dumma tankar jämt. Känns som livet e slut.
Vad är det som skapar så oerhört stark ångest för dig? Är det skola/jobb, relation, familj, vänner?
Jag kan känna att jag alltid faller för fel sorts killar, eftersom det slutar alltid med att jag blir lämnad för någon annan eller så har de aldrig varit intresserad. Jag tänkte att kanske jag inte skulle välja killar i min egen ålder utan träffa någon som var äldre. Jag träffade en äldre man som blev min handledare när jag pluggade och vi fungerade bra ihop och jag kände att jag hade valt rätt yrke och att det var tack vare honom. Vi blev vänner på facebook och vi skrev lite till varandra efter att jag var klar med skolan och jag kände att han var ett bra stöd och han hjälpte mig att få mitt första riktiga jobb. Då ska jag punktera att jag inte hade känslor för honom, utan de växte fram med tiden. Hursomhelst så började han skriva på helgerna, på nätterna och jag försökte förstå vad det var han ville. Det började med att han frågande om jag kände en kvinna på Facebook och efter det dröjde det två veckor innan han hörde av sig igen och då var det lite om hur jag mådde och hur jag trivdes på jobbet och det kändes som att han verkligen brydde. Två veckor senare drack jag mig full och började skriva ut min känslor för honom och han sa att han inte var intresserad och vi träffades på hans jobb för jag ville verkligen reparera den skada jag hade gjort och ville att vi kunde börja om. Han var ärlig och sa att jag inte var någon som han var intresserad av och att jag måste förstå att han var smickrad men inte intresserad. Jag förstod och tänkte att det inte var meningen att det skulle bli vi. Jag grät hinkvis men det kändes bättre att få ut all gråt. Men samma helg hörde han av sig och ville prata om sex och om mina fantasier. Jag var full så jag skrev mer än vad jag tänkte mig, det var även då jag insåg att han inte var så enkel att förstå sig. Sedan kom humörsvängarna, han kunde börja med gulliga meddelanden och sedan gå över till om jag ville ta på hans kropp och vad jag skulle göra. När jag inte svarade fick jag veta att jag skulle vara tacksam för att han pratade med mig. Så har det varit nu i flera månader och jag har aldrig känt mig så ensam. Jag förstår inte varför jag faller för män som är kontrollerande, för han är inte den första som vill veta allt, vem jag är med, om det finns män på mitt jobb osv. Jag förstår ingenting. Är det meningen att jag ska träffa såna här män? Göra så att jag isolerar mig? Att jag inte har någon hobby. Jag jobbar, åker hem och väntar på att han ska höra av sig. Att jag ska vara avundsjuk på andra kvinnor som han säger att han har. Jag har funderat och försökt ta livet av mig, men jag har misslyckats fem gånger för det finns något inom mig som säger att jag inte ska ge upp. Men jag sitter fast i hans grepp och jag tar mig inte ur, hur jag än gör. För hur knäppt det än låter så finns det något som gör att jag älskar honom och det är svårt när jag vet att han inte älskar mig. Vad gör jag för fel? Jag borde hata honom, men jag kan inte.
Jag skulle tro att anledningen till att du inte hatar honom är för att han får dig att tro/känna att allt är ditt fel och som han sa att du ska vara glad att han pratar med dig. Kanske tror du det även på egen hand eftersom du känner att du alltid väljer fel sorts killar.
Du ska inte tolerera att han eller någon annan kontrollerar vilka du umgås eller vad du gör om dagarna. Om du nu ska vara så “glad” att han pratar med dig så varför är han så besatt av att hålla koll på dig liksom. Verkar som att det är han som behöver dig minst lika mycket.
Jag tror du själv vet att han inte är bra för dig och att du förtjänar bättre, ta inte hans skit och ta inte åt dig av det hemska han säger. Gör dig av med honom, vilket jag förstår ändå kommer att vara jobbigt ett tag, och ta sen o gör det du vill, umgås med vem du vill och känn friheten att få bestämma själv.Allt käns hopplöst,meningslöst. Allt e såå tyngt. Nattsvart. Orkar inget. Så ångest riven. Vet inte vad jag ska göra!
Det är lite svårt att ge tips om man inte vet något om situationen. Skulle kunna säga att du borde prata om hur du känner med någon du litar på, men vet inte om du redan provat det t.ex.
Vad är det som får allt att kännas så tungt o meningslöst?Du har all rätt i världen att må dåligt och ofta är det värst när man inte kan sätta fingret på vad det är, eller om det är något specifikt alls. Om man vet vad det är så kan man iaf försöka hantera problemet. Verkar lite som att du känner dig sämre än alla i din närhet. Om du är som en kompis till mig så är du ständigt orolig att göra fel eller säga fel och en ständig tro att om du skulle göra något fel som kommer de att hata dig eller lämna dig. Vilket isf förklarar varför du ständigt är så trött, en överaktiv och överanalyserande hjärna leder tyvärr till det.
Om du känner att du vill få ur dig mer saker så är det bara att skriva 🙂
Vad är det som gör dig så rädd tror du?Jobbigt att du behövt gå igenom allt det med den killen. Man vill ju gärna tro att den man gillar är en bra person och att den faktiskt gillar en tillbaka. Och man förlåter ibland folk lite för lätt om man fortfarande har känslor för den.
Tyvärr är många killar så i den åldern, jag vet inte om det beror på att de vill ligga med så många som möjligt eller om de är alldeles för osäkra för att faktiskt erkänna för sig själva vad de tycker och att de känner att det gör dem sårbara.
Om du levt med depression sen du var 11 så borde du försöka hitta någon du kan prata med det om. Vet att det inte är enkelt, man är orolig att de ska få en annan syn på en eller tycka att man är jobbig för att man tar upp såna saker. Men det är viktigt att få utlopp på andra sätt än självskadebeteende, det kan vara en lärare eller någon över nätet. Om personen inte vet vem du egentligen är irl så kan den heller inte sprida saker vidare till folk som känner dig o så.Har du några nära vänner som du känner är äkta o som du kan lita på?
Hejsan. Vart ska man börja.. Jag är Transsexuell och jag kom ut som det när jag va runt 18 år gammal och i samband så förlorade jag alla mina vänner som jag hade då och hade känt i flera års tid, sa att jag skulle bli ful och ångra mig etc och sen stack dom. Min familj lämnade mig så jag fick flytta och bo ensam. Så sedan jag va 19 har jag bott ensam utan bra start i livet med pengar vänner osv, Har sedan dess provat att gå på vissa folkhögskolor men har blivit mobbat pga Transgrejen.. Vilket har lett till att jag mår ännu sämre och kan ej lita på någon, jag har även AST borde jag tillägga så jag har svårt med socialt ifrån början. Men nu är jag 27 och många år har gått, jag har opererats och så vidare med Trans grejen men nu är det ett av mina största problem i vardagen, jag har ej fått någon som helst uppföljning på operationer osv, lever i smärta varje dag, sitter helt ensam i min lägenhet med min katt och går ut kanske en gång i månaden för att handla något paket pasta och kattmat. Jag får inte jobba eller studera för FK för att jag mår för dåligt anser dom så jag blir mer och mer isolerad. Har inga och prata med alls, varit på psyk några gånger men dom tar in läkare osv osv men noll uppföljning vilket LSS varit med och vittnat till många gånger men dom gör ingenting heller för att lösa det. Men nu till det största problemet som bara vill få mig att dö, Trans. Jag trodde att från början så kunde man byta kön och allt blir bra osv osv, jag tog risken att aldrig kunna få barn igen och opererade mig osv. Jag är MtF kanske jag ska tillägga. Operationen blev helt värdelös och jag har i 4 års tid levt med smärta och skit som dom inte kunde lösa då och inte nu heller verkar det som. Jag mår fruktansvärt dåligt pga detta för hade jag varit Cis så hade jag inte haft den smärtan. Varje gång jag handlar eller ser en cis kvinna så blir jag så oerhört svartsjuk för dom har det jag aldrig kan få, någonsin. Det spelar ingen roll om man opererar sig osv för det ändrar inte faktan att jag är fejk. Mitt skelett är fel, 20 år av min ungdom är fel och kan aldrig göras rätt. Jag kan aldrig få barn någonsin, inte ens via adoption för jag har AST och TS, samt ingen som helst grund som hade kunnat leda till det med pengar osv pga dålig uppväxt. Jag vet inte om jag kan leva med mig själv som fejk, jag är varken man eller kvinna och jag äcklas av mig själv, jag vill vara kvinna mer än allt men det är ren och skär omöjlighet. Jag ska ta typ 4 hormonpiller om dagen, jag tar 30 för jag vill skada mig själv och kanske få det att lösa sig på något sätt. Enda sättet att lösa mitt problem är att dö. Ej leva mer i smärta eller vetandet att jag ej kan bli den jag vill någonsin.. Förstår att det är nästan 50% i självmordsstatistik bland TS folk, personer som inser att det är omöjligt att byta och bli det man vill.. Jag ska även tillägga att jag har blivit diskriminerad oerhört mycket pga trans i affärer och bland människor på skolor osv. Jag har blivit inbjuden så många gånger till möten för transpersoner men jag vill inte gå för jag hatar att vara trans jag vill inte vara en äcklig trans person, jag vill vara äkta.. Ge mig lösningar tack.. För jag orkar inte leta längre. PS: Försökt en hel dag att komma in på chatten men det är kö ständigt. refreshat sidan varje 5 sekund typ men aldrig får man chatta.
Hej!
Jag förstår att din situation måste vara extremt jobbig. Allt du skriver särskilt smärtan och känslan att aldrig till 100% bli den du vill vara. Låter som du haft “vänner” och familj runt dig som inte hänger med i tiden om man säger så, det kanske inte är enkelt att förstå för någon som inte lever i det men de kan ju visa stöd och försöka förstå istället för att döma.
Jag har en trans kompis (FtM) som just lever med beslutsångest dels för att hen är genderfluid och för att hen är rädd för att ångra sig och att det ska bli något fel o leva med smärta.
Iaf, jag kan tänka mig att det finns forum för transpersoner och att du skulle kunna hitta folk där som känner igen sig och som du kan känna gemenskap med. Att vara trans är inte äckligt eller fel se inte ner på dig för det utan se dig själv som stark att du trots falska vänner och ignorant familj fortfarande står för vem du är och vad du identifierar dig som. Världen går åt rätt håll iaf, men du verkar ha haft väldig otur med de runt omkring dig.
Skulle det kanske fungera om du hade en kontakt person som kunde följa med dig ut ibland, personen skulle veta om din situation och allt sånt innan ni träffas och de får reda på vem du är osv så du ska inte få någon trångsynt person isf utan någon som har förståelse och hänsyn.Jag är sjukskriven och har varit det i ca 1,5 år.. pga av depression och ångest, testat massa olika mediciner som inte funkat riktigt på mig. Känns som dom runt mig inte förstår hur jag egentligen mår, knappt någon som frågar hur jag mår eller om jag kanske behöver hjälp med något osv. Det har hänt mycket i mitt liv senaste åren som satt spår, dödsfall, cancerbesked, psykisk ohälsa i familjen, kompisrelationer som känns oäkta och känt mig riktigt ensam och även en ekonomi i botten. Känns nu som att det börjat rinna över och att jag inte orkar mera, jag är så trött på att leva.. Går inte en enda dag utan att jag tänker på att dö, mycket av min tid funderar jag på när, hur, var osv jag skulle göra det.. Vet inte vad jag mer ska skriva för att förklara.
Då förstår jag verkligen om det känns extremt tung och hopplöst.
Du kanske behöver berätta för folk att du behöver hjälp just nu, vet att sånt verkligen inte är enkelt. De i familjen mår antagligen dåligt av samma anledning som du, till viss del, så vore kanske en idé att prata med varandra om hur ni känner.
Det är ofta viktigt att ha någon att prata av sig med, de man pratar med kan ofta bli osäkra för att de inte vet hur de ska hjälpa. Men då får man förklara att det inte alltid handlar om att få hjälp utan bara att få prata av sig och berätta hur man känner.
Om du känner att läget är så hopplöst och du är inställd på att dö så har du inte heller direkt något att förlora. Gå men i någon form av förening, det ger möjlighet till nya vänner, något att göra så du inte är ensam med dina tankar lika mycket och känslan att man gör något vettigt, något meningsfullt.Hej!
Ledsen att ingen svarat på ditt inlägg tidigare.Du verkar ha ett ganska besvärligt förhållande med din kille. Dels det att ni båda mår dåligt och att ni egentligen inte kanske har orken att hjälpa den andre, trots det är du stark nog att lägga ditt åt sidan för hans skull. Du borde försöka ta ett steg tillbaka och ta hand om dig själv också, särskilt nu när han är omhändertagen av andra. Förstår att det också är svårt eftersom du tänker mycket på honom och oroar dig för hur han känner osv.
Det jag kan tänka mig om jag var i hans situation är att han inte ringer så ofta nu för att han kanske känner att han inte vill ta upp din tid och dra ner dig med sina problem. Möjligen känner han lite som du och är orolig att du är ute och “lever livet” nu när han inte är där fast vi såklart vet att det inte är så. Säg till honom att han gärna får ringa oftare och att bara höra hans röst betyder mycket för dig.
Kan tänka mig att om eran situation var omvända och du var inskriven så hade du varit orolig att han klarar sig utan dig och att du inte skulle vilja ringa för mycket för att du inte velat vara tjatig och i vägen, se till att han förstår att du verkligen vill prata med honom.
Dock om han hållit på så där mycket annars också med att inte ringa eller komma när han sagt och tar mycket av din energi utan att ge dig av sin. Då kan det vara dags att fundera på om det inte är bättre att ta den här tiden och fundera på vad som är bäst för dig. Om han håller dig tillbaka och inte låter dig reda ut dina egna hemskheter. Förstår att du älskar honom, du måste dock se till att du mår bra i första hand.
Känns som ingen förstår mig eller bryr sig om mig på riktigt, känner mig så himla ensam.. Jag börjar mer och mer ge upp, känns som enda utvägen är att försvinna från livet. Har stått ut så länge med dessa känslor och tankar så det börjar rinna över. Vet inte vad jag ska göra längre..
Hej!
Skulle du kunna berätta hur du har det? Har du jobb eller går du i skolan? Vad är det du anser att de du har runt dig inte förstår? Kanske hjälper det en del om du skriver av dig lite hur det ser ut och så har vi lättare att sätta oss in o ge stöd.Orkar inte. Sån jävla ångest! Svär inte i vanliga fall, män när ord inte räcker till! Varför ska man leva? Man ska ju ändå dö? Jag har jättedålig självkänsla. Hur hitta ork att inte bara somna in!
Synd att ingen har svarat dig tidigare, vissa kategorier verkar hamna lite i skymundan.
De flesta hålla kvar vid livet även i de svåraste tider för att de har folk runt omkring sig som de bryr sig om och som bryr sig tillbaka, kan också bero på att man har ett mål även om det är ett avlägset sådant. Ibland räcker det för vissa att se fram emot nästa avsnitt i en serie man verkligen gillar även fast resten runt omkring är skit. Vissa är rädda för döden och vad som händer efter om det nu finns något efter, enklare att hantera det man vet än det man inte vet.Vad är det du har så stark ångest över? Kom ihåg att du är anonym så du kan prata fritt om hur du känner 🙂