[Yellow Sikuvi]

Det finns ingen du kan bo hos ett tag eller som kan bo hos dig så du kan känna dig mer säker? Han är antagligen orolig att du ska anmäla och det är dels därför han försöker kontrollera dig och skrämma dig så du inte vågar. Skulle tro att om du gör en anmälan så kommer han att backa för då inser han att det kommer bli värre för honom om han fortsätter. Spara alla meddelanden du får från honom, särskilt de hotfulla och kränkande, och du kan även ladda ner en app som spelar in samtal automatiskt. Allt för att ha så många konkreta bevis om/när du gör en anmälan.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej, jag har haft det fruktansvärt tufft de senaste månaderna med misshandel och kränkningar av mitt ex. Han har sagt så mycket elakt att jag börjat trott på allt. Det vanligaste han säger är att jag är en ”fet gris” och att jag inte borde leva längre. Och ja jag är överviktig, men det är pga alla mina mediciner jag äter. Har försökt att förklara det hur många gånger som helst. Men ja jag är en fet gris. Och jag har hört mycket mer än så. Jag är inte värd något. Allt är mitt fel. Jag klankar ner på migsjälv hela tiden för det ända jag hör är hans ord i huvudet. Jag orkar inte leva längre. Jag har ingen att prata med. Vad ska jag göra? Min psykolog slutade för 4 månader sedan och jag hittar ingen ny.

Det är uppenbarligen han som är en idiot, om han misshandlar och kränker dig så ska du anmäla honom, även om jag förstår att det kan vara tufft. Du ska inte tro på något han säger, om du nu vore så värdelös varför skulle han lägga så mycket tid på dig och hålla på som han gör? Han verkar osäker på sig själv och känner behovet att klanka ner på dig för att själv känna sig bättre, tyvärr ganska vanligt. Tycker du ska säga åt honom att lämna dig ifred annars går du till polisen. Bryt all kontakt med honom, han är inte värd din tid.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej!! Sorry för sent svar, trodde aldrig någon skulle responda på det, så har inte varit inne och tittat. har kollat upp det där med könsdysfori. Man kan ju alltid börja att klä sig lite mer ”grabbigt”, utan att göra en operation. Tänkte att man kan ta ett steg i taget. Det är ändå socialt accepterat att våga vara den man är nu, om man jämför med innan. Men håller med dig att det absolut är ett option 🙂 Allt känns iaf bättre nu, man har ju sina dagar som är skit, sedan trappas det alltid upp och sedan ”återfall” igen haha.. ska börja en utbildning nu iaf och sluta jobbet, känns så jäääävla bra 🙂 Ska prova träffa tjejer nu med, se om det är något för en 🙂 tack som fan för svaret, hjälper verklgien när man vet att folk bryr sig om en även om man inte har en aning om vem personen är. Och att man aldrig är ensam, även om man tror det ibland.

Bra att du känner att du har dina bättre dagar, att ha en identitetskris är sällan enkelt. Har en kompis i liknande sits och hon brukar ha olika klädstilar beroende på hur hon känner sig. Glad att du hittat en utbildning, gör det enklare att få jobb och lite högre lös samt möjlighet att hitta vänner på vägen 🙂
Om, eller snarare när, humöret sjunker till botten så är det bara att skriva här igen. Folk är ofta måna om att ge råd och stöd.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Nej hon är verkligen inte bra för någon av oss. Förstår inte hur han står ut. Tyvärr så ses aldrig jag och pappa ensamma längre. Hon ska alltid vara med, jättekonstigt. Har det helt klart bättre utan henne. Hon förtjänar inte att bli kallad mamma. Det är min adoptimamma också. Är adopterad från sydamerika och kom hit som 1 år. I alla år har vi haft mkt bråk och skrik i familjen och när jag var 9 år så skildes mina föräldrar pga att pappa hade hittat en ny, den tanten han lever med idag då. Mamma blev helt förstörd efter det och mkt gick ut över mig. Har alltid fått höra att saker och ting är mitt fel osv och att jag aldrig borde kommit till dem. Att växa upp och ständigt höra hur världelös man är sätter verkligen sina spår. Idag avskyr jag mig mest av allt. Inga syskon heller så var väldigt ensam som liten. Beror på vem jag träffar. Många missförstår mig tyvärr och så blir det bråk osv. Jag är en väldigt högkänslig person och tar åt mig allt illa folk säger. Ibland går det och ibland inte. Min sambos släkt är betydligt mer bättre än min egen så där kan jag vara mig själv. Har inte så många vänner att umgås med som hans fru verkar tro. Är ute ibland och kompisdejtar via en app men inte alltid det känns bra efteråt. Brukar alltid haka upp mig på minsta lilla grej, som vad jag sagt fel osv. Inte lätt att ständigt känna sig ledsen och rädd.

Det är inte ditt fel att de har problem, din pappa lämnade din mamma och antagligen fanns det anledning till det. Alltid enklare att lägga skulden på andra så det är väl därför din mamma gjort det för det är enklare än att inse att felet ligger hos henne.

Du borde försöka få med pappa ut, bara till mc Donalds eller något. Eller hem på en fika när du är själv hemma.

Känner igen mig i att det kan vara svårt att träffa nytt folk och särskilt att man tittar tillbaka och ser de fel man gjorde, eller funderar på om man sa något som de andra kan ha reagerat på. Men om du inte märker något på dem direkt efter så har du antagligen inte gjort något fel.
Att du växt upp med under de förhållandena och fortfarande fungerar så bra som du gör visar tydligt att du inte är värdelös.
Vet att “tanten” sa att du ska fokusera på jobb och inte vänner. Dock om du hittar ett jobb så kan du träffa vänner där, det kanske inte blir jätte tighta vänner men det gör iaf att du har en anledning att ta dig ut och några att vara sociala med. Inte lätt att få jobb dock det vet jag.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Ja det är väldigt konstigt. Min familj har alltid haft svårt att prata känslor. De stänger in allt istället och så kommer det senare ut i ilska osv..min pappa har alltid haft alkoholproblem och de har ökat kraftigt de senaste åren, antagligen så beror det mkt på att han inte vill erkänna att han också lever med ångest och skuldkänslor och för att jag mår dåligt. Han vet inte hur han ska hantera det. Han säger också att han hört att unga ”mår dåligt” idag men att han inte kan förstå varför och hur mkt jag en förklarar så går det inte in. Jag tror inte de vill inse att jag mår dåligt för det är ju ett problem och skulle övriga släkt osv få reda på att jag lider av pyskisk ohälsa så skulle det bli jobbigt och pinsamt för dem. Jag som alltid haft det så bra, alltid fått allt jag pekat på, jag som har allt. Nää inte riktigt. Bara för att man är ute ibland och träffar folk så betyder det inte att man inte kan vara deprimerad. Det är inte lätt för mig att komma utanför dörren. Var dag är en kamp men de ser inte dom. I dagsläget går jag inte hos någon psykolog. Provat massor men ingen jag känt att det fungerat med. Min mamma finns men hon är inte värd att kallas mamma idag. Hon har valt att inte vara min mamma pga att jag mår dåligt och att jag inte blev den hon ville att jag skulle bli. Hon skäms och det har hon sagt rakt ut. Det är en lång historia men vi har ine pratat på några år nu. Man kan väl säga som så att hon inte är riktigt frisk själv.

Jag får en känsla av att din pappas nya fru inte direkt är så bra för honom eller dig. Känns lite som att hon har kommit emellan er och att hon bestämmer rätt mycket. Tar du någon egentid med pappa så bara ni kan prata eller är hon alltid med?
Låter helt klart som att du har det bättre utan din mamma. Spelar inte så stor roll om hon själv har problem, du borde ändå prioriteras och accepteras för den du är och hur du mår. De du umgås med när du väl kommer ut är de okej personer?

[Yellow Sikuvi]

Tror du kommer ha större lycka att direkt höra av dig till rätt person. Tvivlar starkt på att de som är ordningsvakter/moderatorer kommer att vidarebefordra dina idéer.

Selene Cortes
Projektledare Mind Forum och utbildningsansvarig
E-post: [email protected]
Nummer: 08-347065

 

[Yellow Sikuvi]

Det är absolut inte ditt fel, de killar som gör så är svin. Du ska kunna gå klädd som du vill det betyder inte att du godkänner att någon har rätt att ta på dig. Om du vet vilka det är så ska du absolut anmäla, de vill att du ska hålla tyst och känna att det är ditt fel. Det verkar vara det de räknar med.
Tror inte du skulle titta på någon annan tjej som visar hud och tänka “hon ber om det”, så tänk inte så om dig själv heller. Du bad inte om det och du gjorde inget fel.

[Yellow Sikuvi]

Det är bra att du inte tagit efter deras beteende iaf!
Det är konstigt att folk inte kan förstå att saker kan verka bra utan att vara det. Vet inte vad det är som gör att alla tycker att du har det så bra och inte ska klaga, om du säger att du inte mår bra så är det uppenbarligen av en anledning.
Jag är glad att du har en bra sambo som du kan vända dig till, som sagt så är det inte alltid lätt att veta vad man ska göra men oftast är så är det viktigaste att personen lyssnar och ger stöd och visar att den finns där.

Känner du att du har en bra psykolog? De är inte de enklaste att hitta iaf och ibland kan de vara bra fast det inte riktigt klickar iaf.

Vart har du din mamma? Du behöver inte svara på det om det av en eller annan anledning är ett jobbigt ämne.

[Yellow Sikuvi]

Det låter hemskt att ingen verkar lyssna på det du säger utan bara går efter den bild de har av dig, kanske är du väldigt bra på att dölja hur du mår? Det kan vara enkelt att agera lycklig i korta stunder och därför tror de att det är så det är.

Om du vill kan du prata med mig, få ur den irritation och frustration du verkar bära på. Ibland gör det under att bara få prata av sig med någon.

Varför blir folk sura på dig och är din sambo ett bra stöd eller “som alla andra” typ?