[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag vågar inte ta kontakt med psykiatrin. Jag vill bara må bra igen, men är rädd att inget kommer att bli bra 🙁 Tänk så tar dem inte emot mig?

Det är tyvärr lite det som är felet med systemet. De som inte orkar stå på sig att de behöver hjälp får ofta ingen. Alltså om man mår för dåligt så har man ju ofta inte orken att ta sig hela vägen för att lyckas få hjälp.
Jag rekommenderar nog mer en kontakt person, det känns nog ofta mer personligt och det blir mer som att prata med en vän.

Det låter verkligen inte bra att du har ett sånt kraftigt behov av din kompis, särskilt som han inte verkar vara särskilt bra för dig. Han verkar köra någon form av lek där han ser till att klanka ner på dig så att du ska söka hans bekräftelse. Känner igen det beteendet från andra situationer och tyvärr fungerar det ofta, särskilt om personen, som du, inte mår bra i övrigt.
Försök att skaffa en kontakt person eller på något annat sätt träffa någon som kan ge dig et mer hälsosamt stöd.
Flyttade du till den staden pga honom eller fanns det någon annan anledning till det?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej! Det är första gången jag skriver här. Jag är en tjej på snart 25 år, och har mått dåligt i stort sett hela mitt liv. För 1,5 år sedan flyttade jag till en stad där jag bara kände en person och den personen har jag känt i 2 år snart. Vår relation har varit jojo. Han har funnits där för mig mer än min familj men samtidigt varit den som varit mest taskig, där han kallar mig massa saker som tärt på mitt psyke. Nu idag så mår jag inte bara skit pga min relation till honom men också pga allt jag gått igenom i mitt liv. Jag känner att jag har stora problem där jag är enormt beroende av att ha den här killen vid min sida, då jag inte har någon annan. Jag älskar honom men han har aldrig älskat mig vilket är ok. Jag har accepterat att han ska vara med någon annan, men jag blir galen. Mina dagar går åt att tänka på vem han är med vad han gör etc. Jag är känslomässigt beroende av honom och behöver hjälp. Det är så pass att jag vill ta livet av mig. Jag går på kbt-terapi men vet inte om det kommer hjälpa. Jag behöver inte höra att jag ska träna, lyssna på musik eller ta hand om mig själv för det är skitsnack. Jag har försökt det men det funkar inte. Jag vill ha hjälp att sluta vara beroende av en enda människa. Jag vill bara känna att jag kan leva innan jag ens tar hand om mig själv. Jag vill ta hjälp av psyket innan jag gör något drastiskt. Så hur funkar det? Kan man bara gå dit eller kan man ringa dem?

Du kan säkerligen prata med den som håller i kbt terapin för att få adress eller nummer dit du ska höra av dig. Sen så dröjer det nog ett tag innan du får ett första möte där du får berätta vad du behöver hjälp med etc, Sen kommer tyvärr den långa beslutstiden innan du får veta om du får rätt till en samtalsperson och isf vem. Det är iaf så det gick till för mig, men det är några år sedan och systemet verkar ändras ganska titt som tätt.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hon dog i sömnen 34 år gammal. Visst var hon sjuk så helt oväntat var det inte… men ändå skitjobbigt… Tack så mycket Känner mig bara så mosad och krossad att jag tom börjar tänka vad ska jag göra med livet… Tycker inte heller att det bara e och rycka upp sig och gå vidare.. Helt skakig i kroppen fortfarande

Det kommer nog ta ett bra tag innan det börjar kännas bättre/enklare. Men det kommer iaf hända om du hänger i.
Fy så hemskt, vid så ung ålder också.
De två som tog sina liv, hade de någon koppling till varandra eller var det bara slump att de tog samma beslut vid samma tidpunkt?
Vad är din största motivation just nu att fortsätta kämpa känner du?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Under 2 månader har 4 stycken gått bort Varav 2 tog livet av sig och inatt dog min vän i kören. När jag försöker prata med någon då e det ingen som lyssnar. En av dom skrev rätt och slätt det r bara att gå vidare…. Får inte tag i nån här heller… Fyllde år för en och en halv vecka sedan men känner att jag inte orkar mer snart. Gråter inombords nu över att så många lämnat och att jag har alltid funnits för mina sk vänner när dom behöver mig och när jag behöver så e dom försvunna allihop😢😢

Grattis i efterskott även om det säkerligen inte var en så bra födelsedag med tanke på omständigheterna Jag beklagar verkligen att du behöver gå igenom så mycket på så kort tid.
Det är verkligen inte bara att gå vidare efter att någon man känner gått bort, en mindre om det är 4 stycken.
Hur gick din vän i kören bort?
Är tragiskt att 2 av dina vänner/bekanta såg självmord som en sista utväg och att dina vänner inte ger dig samma stöd tillbaka som du ger dem 🙁

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag är en tjej vid 15 års åldern. Och jag mår inte bra visst jag har bara levt i 15 år och ingen tror att jag har gått igenom skit. sanningen är att jag har varit mobbad från 6års till 8:an det kanske inte var så stor mobbning när man gick i 6års men det var små retningar lite här och där som jag inte gilla till 3:an då slutade dem med det. Men i början av 4:an så skaffade min biologiska pappa en ny tjej som från början var jätte snäll men när hon blev gravid förändrades allt. När min lillebror kom in i värden så blev min pappas nya tjej konstig mot mig hon gjorde så att jag kände mig inte välkommen, hon gjorde så att jag inte kände mig somm en familjemedlem. Allt hon gjorde blev bara värre och värre hon gjorde så jag mådde dåligt varenda dag. jag började gråta varenda natt till söms, pappa och hon började bråka pågrund av att hon inte gillade mig hon gav alltid skulden på mig när det minsta hände min bror. Om jag var i närheten av min bror när han snubblade över hans leksaker så fick jag skulden för hon sa att jag puttade på han. Det sluta med att jag var tvungen att prata med SOS om det här och deras bråk, SOS var nära att sätta min bror i ett fosterhem för dem tyckte att min pappa och hon var dåliga föräldrar till han. I slutet av 7:an så bestämde jag mig att flytta hem till min mamma och hennes nya make jag sa till min biologiska pappa att det här var bara temporärt men det blev aldrig så jag har typ bott hemma hos min mamma i 2 år snart. Varenda gång jag hälsar på min pappa så känns det som att jag inte existerar där hos dem jag kommer bara dit för min bror jag håller på att tappa kontakten med min pappa och snart min mamma nu. I 8:an så var det sååååå tufft för mig jag blev extremt mobbad alla i min klass hatade mig, jag hängde med fel kompisar det sluta med att jag blev hotat att någon skulle bryta min ryggrad. Jag blev så rädd av det och dem sa sååå många grejer om mig att det hemsöker mig idag jag kan inte släppa allt som dem sa om mig. Det påverkade mig skit mycket att jag mådde ännu mer sämre att jag ville ta självmord och jag vill det fortfarande nu. Men jag bytte till en skola som är närmre till min mamma men nu har jag svårt att lita på folk varje gång någon viskar mitt namn till någon annan så får jag panik och går där ifrån och börjar gråta. Jag sa det till min mamma men jag fick bara skit för det min mamma och hennes kille fattar aldrig hur jag känner mig jag säger till dem att jag får panik och börjar gråta men dem säger bara att dem inte fattar för det ända dem bryr sig om mig är att hur jag ser ut, hur mitt rum är, mina betyg och hur mycket frånvaro jag har. Dem skäller på mig för det minsta felet dem pressar mig för hårt så jag inte orkar mer så varje gång dem skäller på mig börjar jag gråta och känner att jag vill dö. För jag känner mig som en plåga för hela min familj jag känner bara att det skulle vara lättare för mig och alla om jag skulle bara vara död. Och när dem märker att jag gråter så säger dem bara att jag är inte offret att jag inte borde gråta när dem inte ens vet vad som går igenom mitt huvud när dem skriker på mig. Jag har sagt att jag inte ville leva men jag vet inte om min mamma hörde det vet bara att min syster hörde. Varenda dag är jag trött och utmattad och vill inte leva. I skolan känner jag bara som att jag har ett leende för att göra så att det ser ut som att jag är okej men jag är inte det. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre jag söker på flera olika sätt att ta självmord och hittat bra sätt men jag vill försöka en sista gång med att leva men vet inte hur.

Holy lord :O
Till att börja med, du är inte en plåga för din familj. Dina föräldrar verkar helt efterblivna och borde verkligen inte ha ansvar för något barn alls.
Känns verkligen som att det ända sättet du skulle kunna få en ny chans till ett vettigt liv är att slippa undan dem. Du borde fått en ny fosterfamilj.

Finns det någon möjlighet för dig att ta kontakt med SOS igen och förklara på nytt hur läget ser ut idag och berätta att om inget sker snart så kommer du antagligen inte orka leva mer?
Jag önskar att jag kunde göra något mer konkret än att ge råd och bolla idéer :/

[Yellow Sikuvi]

Jag ser det som att det kan vara enklare för er att fortsätta nu. Båda gjort samma fel, så ingen av er har någon hållhake över den andre. An eye for an eye. Dock om det hänt tidigare så kan det hända igen, var beredd på det.

[Yellow Sikuvi]

Bor du själv? Isf borde du inte släppa in folk som du känner dig hotad av, och om de kommer till din lägenhet och t.ex. bankar på dörren och du vet vilka/vem det är så bör du gå till polisen.

Det är såklart svårt att ge råd när man inte vet vad det gäller, men förstår att det inte är något du vill tänka på och berätta om.

Det låter som att den som hotat dig är din förre detta partner, eller någon annan som du bott tillsammans med?

[Yellow Sikuvi]

Purple Juboje skrev:

Ja, min katt har adhd tror jag 😂 hon kan vara riktigt jobbig 🙄 Jag orkar inte umgås med någon. Det tar mycket mer energi än vad det ger och jag mår ännu sämre efteråt. Fy vad jag är negativ… men jag har gjort den här resan så många gånger och jag vet så väl hur det blir. Jag vill inte bli inlagd igen. Jag orkar inte ta mig igenom en depression till. Jag försöker hitta saker att hålla fast vid, men det är som det bara glider ifrån mig. Tack för alla dina svar! Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid ❤️

Haha tror de flesta katter har det mer eller mindre XD
Du är inte negativ, du vet bara vad som fungerar eller främst vad som inte fungerar och det är det du måste hålla dig ifrån. Har en vän som föredrar att sitta hemma, det tar nog mycket energi från henne också. Det är viktigt att du fokuserar på vad som fungerar för dig och vad du mår bra av. Gör inte massa saker för andras skull när du knappt har energi åt dig själv ❤️

[Yellow Sikuvi]

Har två katter själv, de kan verkligen vara jobbiga ibland men älskar dem så.
Låter bra med träningen iaf, motion, mat och sömn är nog grundstenarna för att man ska kunna bygga sig vidare.
Livet kommer alltid att gå upp o ner och när man är i det mörkret så ser man oftast inget annat. Men det kan verkligen bli bättre, men det är svårt att avgöra hur och när.
Har du några vänner du umgås med? Har du funderat på en kontaktperson, någon som du umgås med irl och får ut dig på saker och som du kan prata med på ett lite mer avslappnat sätt än med t.ex. en psykolog?

 

[Yellow Sikuvi]

Purple Juboje skrev:

Det har du så rätt i. Det känns bara så totalt hopplöst när depressionerna hela tiden kommer tillbaka. Varför ska man då leva vidare för? När det bara är ett rent helvete?

Det är tyvärr väldigt svårt att svara på, det är väldigt individuellt. Kan säga att det är många som skulle sakna dig och sörja om du försvann. Men samtidigt tycker jag inte att man ska leva för andras skull.
Vad har du för ljusglimtar mellan mörkret? Någon person, någon aktivitet, husdjur, hobby, drömmar?
Är det det från förr som fortfarande är det som dyker upp i tankarna när du mår dåligt?

 

[Yellow Sikuvi]

Purple Juboje skrev:

❤️ jag har mina föräldrar som jag bor nära. Sen har jag läkare och terapeut inom psykiatrin. Mörkret ute bidrar till mörkret inuti, men mina depressioner kan komma lite närsomhelst under året, oavsett årstid. Det finns en del från förr som från början gav mig mycket ångest, jag har fått terapi för det, men ångesten och mörkret finns ändå kvar. Jag har provat så många mediciner, så många behandlingar men ingenting som håller i längden. Jag vet inte längre vad jag ska göra…

Det känns som att de flesta åtgärder som finns är tillfälliga tyvärr. Mediciner, när de fungerar, verkar ofta bara funka i några år kanske och då kan man behöva öka på dosen eftersom.
Jag tror att det enda som fungerar mer långsiktigt är att arbeta med sig själv och bli starkare.

Om det är något man blivit utsatt för så måste man säga till sig själv, kanske dagligen, att “det var inte mitt fel, felet låg hos den/de personer som gjorde så mot mig. Det var de som hade problem.”
Om det är något fel man själv gjort så är det samma sak fast att man säger ” Jag gjorde fel då, alla gör fel. Jag är bättre nu, jag skulle inte göra samma misstag idag/jag får jobba med att inte göra liknande misstag i framtiden”

Jag vet att det är svårt att gå vidare och inte bli neddragen av sånt som hänt. Man får kämpa dagligen med att acceptera det som var, bli starkare, förlåta sig själv och försöka att inte låta det förflutna förstöra framtiden. Men det är en kamp som sagt.

 

[Yellow Sikuvi]

Purple Juboje skrev:

Långa, många och svåra depressioner som avlöser varandra. Jag kan må bra under en kort period innan det är dags att ramla ner i mörkret igen. Jag orkar inte kämpa mig igenom en till. Det finns ingen ork kvar. Jag vill inte dö, men jag ser inte längre några alternativ 😞 och tusen tack för att du svarade! Det betyder mycket ❤️

Inga problem, vill inte att du ska gå och ta livet av dig liksom ❤️
Finns det någon som hjälper dig i dina mörka perioder? Psykolog, familj, vänner?
Vad är grunden bakom din ångest, någon särskild händelse eller dålig barndom?