[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart! Min 13-åring mår jättedåligt. Hon får utbrott av småsaker och får panik av så gott som allt. Hon har varit till skolan tre gånger den senaste terminen, men varit en sk hemmasittande i över två år nu. Jag är hennes stora trygghet, men det betyder också att jag får ta emot all skit från henne. Nu är hon borta på en resa med sin pappa och syskon, men skickar mig hysteriska och till slut jättearga SMS om att hon MÅSTE HEM. Så här har det varit länge nu. Det började lite smått med magont när hon var mindre, som jag nu tror var ångest. Jag har ingen möjlighet att hämta henne och jag klarar inte av den här terrorn. Så känns det! Självklart vet jag att det är för att hon mår dåligt, men jag klarar det inte längre. Det bara ökar! Hon vägrar ta emot hjälp. Två gånger följde hon med till BUP, men sen vägrade hon mer. Det här får mig att spricka snart! Jag har problem på jobbet också som till stor del beror på alla gånger jag varit hemma för att hon inte kan vara ensam. Grannarna klagar på hennes utbrott och min sambo/ hennes pappa förstår henne inte alls. Jag har stängt av min mobil för att jag inte klarar av det längre. Hon kommer att vara så arg när hon får kontakt med mig igen. Hon blir arg på mig när jag säger att det är jobbigt för mig också och som sagt är det hon som mår sämst, men jag orkar inte mer. Jag gråter varje dag, överallt, för att det aldrig tar slut. Snälla någon, har någon nåt tips på vad jag ska göra? Det här går inte längre. Jag vill rymma från mitt liv. Klarar inte mer. Förlåt om det här blev vimsigt, men jag kan inte tänka klart just nu.

Hej! Jag beklagar verkligen er situation, det måste vara extremt frustrerande att vara den som får ta hela smällen av henne mående och att inte veta hur du ska hjälpa henne.
Du skrev att hon mycket sällan är i skolan och nu är det ju dessutom sommarlov. Så vad gör hon om dagarna, har hon något att sysselsätta sig med?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag lämnade min man och barn för någon som i början verkade vara drömprinsen. Någon som ville ha mig, både sexuellt och umgås med. Flyttade in snabbt då jag inte hade nån annanstans att ta vägen… Jag var helt förtrollad av honom. Han ville ”bara” att jag skulle ligga med andra killar och sen komma hem och berätta om allt som hänt så han blev tänd och knullade mig med. Utan att gå in på det för mycket så uttryckte jag redan från start att jag inte ville blanda in andra. Men smidig och smickrande som han va så blev det så ändå. Jag grät på vägen dit (han körde mig för jag behövde alkohol för att slappna av) men försökte dölja det. Det slutade med att jag sprang därifrån (alltså från killen jag tvingades ligga med) gråtandes och låste in mig i min egen bil… Efter många timmar av manipulerande så trodde jag faktiskt att Det var fel på mig. Det hände flertalet ggr igen… För att han ville det…. han var även besviken för att jag inte frivilligt tog kontakt med killar. Men så gjorde jag det en gång och det blev ett helvete… Finns så sjukt mycket mer att berätta om detta men just nu orkar jag inte. Men det förföljer mig och det är svårt.

Jag antar att det fanns anledningar att du lämnade ditt barn mer än att gräset såg grönare ut på andra sidan? Du skrev inte mycket om det men tänker att det måste finnas mer bakom det hela.
Det som hände efter är inte dit fel, han är ett svin och borde aldrig pressat dig till att ligga med andra killar. Det låter som en väldigt konstig fetisch för övrigt.
Det är bra att du tagit dig ifrån honom, men jag förstår att såren fortfarande finns kvar.
Var killarna du skulle ligga med medvetna om att du hade kille och var med på det hela eller hur var det upplagt?

[Yellow Sikuvi]

Hej!
Låter som en mycket jobbig situation. Vet inte om jag hänger med, har läst båda inläggen du skrivit men du har 4 barn ihop med ditt ex och sen har du bonus barn som bara är hans eller din nyas eller hur ser det ut? Bra om jag hänger med från början känner jag.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Det är en hel del som hänt i livet… Finns tyvärr ingen i närheten som orkar med mig… Så det r tur man kan skriva här

Har du funderat på att kanske flytta, börja om på nytt liksom? Ibland kan det vara det enklaste om man inte har något som håller en kvar där. Vet att du har kören, men det finns nog överallt i princip.
Det skulle vara bra om du fick en ny chans att träffa nya människor som kanske inte har en bestämd bild av dig. Om det nu är del av problemet vill säga.
Ja det är bra att sidan finns och att det oftast finns folk som ge svar på det som skrivs.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej! Är ny på forumet. Bra att det finns! Har länge känt att det finns ett tomrum när det gäller föreningar/föreningsliv för oss med psykisk ohälsa. Finns det fler som skulle vilja ha en träffpunkt där man kan ses någon gång i veckan och fika, samtala, ha studiecirklar mfl.? Jag tror intresset är stort, men kanske inte helt lätt få igenom det. Finns det någon att bolla med här?

Hej!
Jag tror säkert att det kan finnas intresse för en sån verksamhet. Dock tror jag att du kanske kan få bättre svar om du söker dig till ett forum/ fb grupp etc som är inriktad mot de som bor i Gbg. Nog rätt få Göteborgare som kommer se och ge respons här.
Bara ett tips och du kanske redan gjort det också.
Lycka till!

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Konserten gick bra fast den var jobbig. Idag känner jag att jag vill gråta men det går inte. När min mamma mördades var det samma sak… tryckte ner det så det bara blev mardrömmar av allt… Vet ärligt inte hur jag ska klara detta… Får se vad som händer när jag träffar den som jag skriver med Fast hur många ska försvinna från mig detta året… Suck😢😢😢😢

Jösses hur mycket har du varit med om? :O

Jag hoppas verkligen att du skipper fler dödsfall iaf i några år nu. Det är hemskt att höra 🙁

Finns det någon i din närhet du kan prata med eller bara umgås med så du slipper att vara själv?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag skrev lite med honom igår vi ska kanske träffas snart han vet att jag haft det lite jobbigt men inte vad som hänt. Ska träffas på neutral plats så båda är säkra. Trivs man inte ihop så e det bäst… På lördag e det en konsert med kören sista innan jul men kommer kännas konstigt utan min vän där Vet inte hur jag ska ta mig igenom detta känner mig helt slut mentalt just nu. Hundra grejer snurrar i skallen och jag får liksom ingen hejd på det… Vet det låter rörigt kanske men det är verkligen brainstorming just nu…

Okej, det är bra tänkt. Ta det försiktigt bara så du inte hoppar in i något för snabbt som du riskerar att bli sårad av. Ta den tid du behöver.Och om han inte har tålamod med det så är det kanske bättre att låta bli. Jag vet inte vilka avsikter han/ni har med att ses såklart.

Det kommer säkert kännas tufft att hon inte är där, det kanske går lättare om du gör det för henne om man säger så. Vill inte att du missar det iaf, tror du skulle ångra dig om du inte gick.

Får försöka ta nya tag 2020, se till att du verkligen får bearbeta det som hänt. Det är bra att du skriver av dig här, du ska inte behöva gå och hålla på det!

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Dom hade inget gemensamt Kände inte varandra men kändes ändå som dom pratat ihop sig 😢 Hon hade als och det upptäcktes när hon var 21 år och mitt i karriären. Just nu e det katterna som gör att jag orkar men jobbigt att klara av det just nu med… Humöret är verkligen i botten och jag orkar inte mer motgångar snart. Träffat en kille men vet inte om jag kan lita på honom… har svårt att lita på folk😕

Jag har också katter så vet att det kan lyfta upp en ibland när man är nere iaf.
Du kanske kan skriva/umgås med honom utan att du behöver öppna upp dig och göra dig sårbar? Det är en känslig period du är i, men samtidigt så behöver du kanske något/någon för att distrahera tankarna och inte isolera dig totalt?

[Yellow Sikuvi]

Tror du att du skulle klara att avsluta med honom? Har du andra saker att fördriva tiden med, något att göra under dagarna? Så att du får annat än honom att tänka på liksom.

 

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Det är precis så, att jag är i behov av bekräftelse och får det av honom tyvärr. Hela min vardag går åt att tänka på honom. Jag är inte besatt, men det är ett stort problem för mig att jag är beroende av hans sällskap. Detta är ett problem jag behöver jobba på och jag vet inte om det kommer att gå bra för mig. Samma sak hände förra året och jag kom nästan över det ett tag men sen så fort jag gick vidare så kom han tillbaka. Jag vill bara få hjälp med detta, men det känns som om ingen kommer kunna göra det

Det låter som att det enklaste sättet vore att flytta, igen, för att bryta ditt behov till honom och kunna stå på egna ben och fokusera på dig själv. Det är såklart inte enkelt att bara flytta och få en lägenhet. Annars får du försöka bryta med honom helt fast du bor kvar, vilket låter som det kan bli svårt.
Går det att prata med honom och få honom att hjälpa dig genom att ni tar avstånd från varandra?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hur kan jag fixa en kontaktperson? Jag har vänner att kontakta när jag mår dåligt, men kontaktperson så behöver jag en mer professionell. Nej du har rätt han har inte rätt att utnyttja mig, och hans beteende är det som är fel vilket han inte förstår. Dock så är mitt beteende fel med. Jag försöker få förståelse till varför jag är beroende av hans sällskap. Jag behöver hjälp med det och jag förstår inte det fult ut fortfarande. Jag behöver efter detta starta om från 0 men vet inte om det går. Allting känns hopplöst för att jag har försökt så himla mycket att stå ut i livet men förstår inte varför vissa saker händer. Jag har makt över allt som händer men just nu är jag maktlös.

I min kommun så finns det iaf kontaktuppgifter på kommunens hemsida. Jag kollade på det nu och där stod det, iaf i min kommun, att det tydligen krävs någon form av funktionsnedsättning för att ansöka till kontaktperson. Vilket jag tycker låter konstigt.

Kanske är det att han ger dig någon form av bekräftelse? Eller att han är den enda du har i en relativt ny stad så du skulle känna dig vilsen och ensam utan honom?
Tyvärr så är det lite så hans beteende fungerar också. Han klankar ner på dig vilket kanske får dig att känna att om du kan nå upp till hans “krav” så att han ger dig beröm/bekräftelse så har du lyckats. Som att han är den som avgör om du känner att du duger eller inte. Vilket isf inte alls är bra.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Som det ser ut nu så har jag kontaktperson i form av min psykolog, men detta är bara kbt kort. Jag känner att jag är enormt beroende av hans stöd, och har förstått mitt problem, men vill ha hjälp med detta. Det kan bli så illa ibland att jag vill ta livet av mig. Jag orkar inte så mycket mer och känner att psykiatrin är den sista utvägen. Som du säger så har han en sorts makt över mig, men jag har bara mig själv att skylla på. Jag har blivit så besatt av detta att jag känner att livet är slut nu. Jag går och väntar på att den stunden där jag känner att inget blir bra ska komma. Just nu är jag halvdant där. Är jag där för fullt är det kört för mig. Jag flyttade inte till den nya staden pga honom, jag behövde en nystart i livet och denna staden hade jag tänkt på innan jag lärde känna han. Tyvärr så önskar jag att detta hade avslutats innan.

En kontaktperson fungerar mer som en vän, ofta någon i din egen ålder och att ni kan gå ut och ta en fika och prata mer avslappnat än man gör med en psykolog t.ex.
Det är inte enbart ditt fel, han har ingen rätt att utnyttja dig bara för att du inte mår bra. Jag förstår att han betyder mycket just nu, dock så gör han fortfarande fel.
Kan du berätta lite om varför du mår så dåligt? Vad det är som gör att allt känns så hopplöst.