Hem > Forum > Depression > Sista chansen att leva för mig

Sista chansen att leva för mig

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag är en tjej vid 15 års åldern. Och jag mår inte bra visst jag har bara levt i 15 år och ingen tror att jag har gått igenom skit.
    sanningen är att jag har varit mobbad från 6års till 8:an det kanske inte var så stor mobbning när man gick i 6års men det var små retningar lite här och där som jag inte gilla till 3:an då slutade dem med det. Men i början av 4:an så skaffade min biologiska pappa en ny tjej som från början var jätte snäll men när hon blev gravid förändrades allt. När min lillebror kom in i värden så blev min pappas nya tjej konstig mot mig hon gjorde så att jag kände mig inte välkommen, hon gjorde så att jag inte kände mig somm en familjemedlem. Allt hon gjorde blev bara värre och värre hon gjorde så jag mådde dåligt varenda dag. jag började gråta varenda natt till söms, pappa och hon började bråka pågrund av att hon inte gillade mig hon gav alltid skulden på mig när det minsta hände min bror. Om jag var i närheten av min bror när han snubblade över hans leksaker så fick jag skulden för hon sa att jag puttade på han. Det sluta med att jag var tvungen att prata med SOS om det här och deras bråk, SOS var nära att sätta min bror i ett fosterhem för dem tyckte att min pappa och hon var dåliga föräldrar till han.
    I slutet av 7:an så bestämde jag mig att flytta hem till min mamma och hennes nya make jag sa till min biologiska pappa att det här var bara temporärt men det blev aldrig så jag har typ bott hemma hos min mamma i 2 år snart. Varenda gång jag hälsar på min pappa så känns det som att jag inte existerar där hos dem jag kommer bara dit för min bror jag håller på att tappa kontakten med min pappa och snart min mamma nu.
    I 8:an så var det sååååå tufft för mig jag blev extremt mobbad alla i min klass hatade mig, jag hängde med fel kompisar det sluta med att jag blev hotat att någon skulle bryta min ryggrad. Jag blev så rädd av det och dem sa sååå många grejer om mig att det hemsöker mig idag jag kan inte släppa allt som dem sa om mig. Det påverkade mig skit mycket att jag mådde ännu mer sämre att jag ville ta självmord och jag vill det fortfarande nu.
    Men jag bytte till en skola som är närmre till min mamma men nu har jag svårt att lita på folk varje gång någon viskar mitt namn till någon annan så får jag panik och går där ifrån och börjar gråta. Jag sa det till min mamma men jag fick bara skit för det min mamma och hennes kille fattar aldrig hur jag känner mig jag säger till dem att jag får panik och börjar gråta men dem säger bara att dem inte fattar för det ända dem bryr sig om mig är att hur jag ser ut, hur mitt rum är, mina betyg och hur mycket frånvaro jag har. Dem skäller på mig för det minsta felet dem pressar mig för hårt så jag inte orkar mer så varje gång dem skäller på mig börjar jag gråta och känner att jag vill dö. För jag känner mig som en plåga för hela min familj jag känner bara att det skulle vara lättare för mig och alla om jag skulle bara vara död. Och när dem märker att jag gråter så säger dem bara att jag är inte offret att jag inte borde gråta när dem inte ens vet vad som går igenom mitt huvud när dem skriker på mig. Jag har sagt att jag inte ville leva men jag vet inte om min mamma hörde det vet bara att min syster hörde. Varenda dag är jag trött och utmattad och vill inte leva. I skolan känner jag bara som att jag har ett leende för att göra så att det ser ut som att jag är okej men jag är inte det. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre jag söker på flera olika sätt att ta självmord och hittat bra sätt men jag vill försöka en sista gång med att leva men vet inte hur.

    Jag är en tjej vid 15 års åldern. Och jag mår inte bra visst jag har bara levt i 15 år och ingen tror att jag har gått igenom skit. sanningen är att jag har varit mobbad från 6års till 8:an det kanske inte var så stor mobbning när man gick i 6års men det var små retningar lite här och där som jag inte gilla till 3:an då slutade dem med det. Men i början av 4:an så skaffade min biologiska pappa en ny tjej som från början var jätte snäll men när hon blev gravid förändrades allt. När min lillebror kom in i värden så blev min pappas nya tjej konstig mot mig hon gjorde så att jag kände mig inte välkommen, hon gjorde så att jag inte kände mig somm en familjemedlem. Allt hon gjorde blev bara värre och värre hon gjorde så jag mådde dåligt varenda dag. jag började gråta varenda natt till söms, pappa och hon började bråka pågrund av att hon inte gillade mig hon gav alltid skulden på mig när det minsta hände min bror. Om jag var i närheten av min bror när han snubblade över hans leksaker så fick jag skulden för hon sa att jag puttade på han. Det sluta med att jag var tvungen att prata med SOS om det här och deras bråk, SOS var nära att sätta min bror i ett fosterhem för dem tyckte att min pappa och hon var dåliga föräldrar till han. I slutet av 7:an så bestämde jag mig att flytta hem till min mamma och hennes nya make jag sa till min biologiska pappa att det här var bara temporärt men det blev aldrig så jag har typ bott hemma hos min mamma i 2 år snart. Varenda gång jag hälsar på min pappa så känns det som att jag inte existerar där hos dem jag kommer bara dit för min bror jag håller på att tappa kontakten med min pappa och snart min mamma nu. I 8:an så var det sååååå tufft för mig jag blev extremt mobbad alla i min klass hatade mig, jag hängde med fel kompisar det sluta med att jag blev hotat att någon skulle bryta min ryggrad. Jag blev så rädd av det och dem sa sååå många grejer om mig att det hemsöker mig idag jag kan inte släppa allt som dem sa om mig. Det påverkade mig skit mycket att jag mådde ännu mer sämre att jag ville ta självmord och jag vill det fortfarande nu. Men jag bytte till en skola som är närmre till min mamma men nu har jag svårt att lita på folk varje gång någon viskar mitt namn till någon annan så får jag panik och går där ifrån och börjar gråta. Jag sa det till min mamma men jag fick bara skit för det min mamma och hennes kille fattar aldrig hur jag känner mig jag säger till dem att jag får panik och börjar gråta men dem säger bara att dem inte fattar för det ända dem bryr sig om mig är att hur jag ser ut, hur mitt rum är, mina betyg och hur mycket frånvaro jag har. Dem skäller på mig för det minsta felet dem pressar mig för hårt så jag inte orkar mer så varje gång dem skäller på mig börjar jag gråta och känner att jag vill dö. För jag känner mig som en plåga för hela min familj jag känner bara att det skulle vara lättare för mig och alla om jag skulle bara vara död. Och när dem märker att jag gråter så säger dem bara att jag är inte offret att jag inte borde gråta när dem inte ens vet vad som går igenom mitt huvud när dem skriker på mig. Jag har sagt att jag inte ville leva men jag vet inte om min mamma hörde det vet bara att min syster hörde. Varenda dag är jag trött och utmattad och vill inte leva. I skolan känner jag bara som att jag har ett leende för att göra så att det ser ut som att jag är okej men jag är inte det. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre jag söker på flera olika sätt att ta självmord och hittat bra sätt men jag vill försöka en sista gång med att leva men vet inte hur.

    Holy lord :O
    Till att börja med, du är inte en plåga för din familj. Dina föräldrar verkar helt efterblivna och borde verkligen inte ha ansvar för något barn alls.
    Känns verkligen som att det ända sättet du skulle kunna få en ny chans till ett vettigt liv är att slippa undan dem. Du borde fått en ny fosterfamilj.

    Finns det någon möjlighet för dig att ta kontakt med SOS igen och förklara på nytt hur läget ser ut idag och berätta att om inget sker snart så kommer du antagligen inte orka leva mer?
    Jag önskar att jag kunde göra något mer konkret än att ge råd och bolla idéer :/

    Så bra av dig att skriva precis hur du känner och beskriva hur du har det! Det är ett första och jätteviktigt steg för att ditt liv ska kunna bli bättre!

    Jag önskar av hela mitt hjärta att din situation var lättare, att vara tonåring är ju jobbigt nog som det är.

    Kan du berätta det här för skolsköterskan? Eller för Soc eller för någon på Ungdomsmottagningen?

    Du behöver stöd.

    Håll ut! Gör verkligen det!

    Du är 15 år och väldigt snart 18 år. Då bestämmer du allt själv och kan starta upp med ett liv så som du vill ha det. Du kommer bort från skola och får ett jobb med nya människor omkring dig istället. Du kommer att få lön och egna pengar, kunna resa om du vill det kanske. Få arbetskamrater istället för osäkra jämnåriga som inte förstår bättre än att mobba och bete sig. Dom som gör det kommer att skämmas för sig själva när dom blivit några år äldre och insett hur de var.

    Dina föräldrar låter inte som de mest inkännande, kärleksfulla och logiska måste jag säga. Du är värdefull! Så du – håll ut! Du kommer att få så mycket att glädjas över efter denna tid med skit om jag kan uttrycka mig så….. Och har du någon på soc eller lärare eller sköterska eller vad som helst så snacka av dig hos denne…..du ska inte behöva må så dåligt.

    Önskar jag kunde göra nåt för dig. Kom ihåg bara att din tid kommer – då jäklar ska du blomma ut!

    Kontakta bris och olika ungdomsmottagningar så du får hjälp.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.