Mycket av rädslan grundar sig troligen i att det känns som om alla människor i min omgivning är strålande, de glittrar ständigt. Min familj är trygg. Mina vänner är älskade av alla, människor avgudar marken de går på. De vet vart de ska medan min framtid endast är svart. Har liksom en känsla av att jag kommer dö ung. Jag känner min inte speciellt självmordsbenägen utan snarare som om det inte skulle göra så mycket om jag skulle ramla över en kniv och att den skulle träffa lite för bra. Får även brutal ångest efter att jag varit ute och druckit alkohol med mina vänner. Under själva kvällen när jag dansar och sveper glas efter glas fyllt av gift känner jag mig faktiskt halvväg till strålande (det låter hemskt, jag vet). Men när jag sen kommer hem klockan 04.15 och alla sover så faller jag i bitar på golvet i mitt sovrum. Ibland kan jag inte rör på mig på flera timmar. Tror inte ens jag är rädd för att folk ska ogilla mig utan jag är en person som behöver tid innan jag blir ”skön” därför tycket ingen om mig vid första intrycket alltså är jag ingens favorit. Det kanske låter ytligt men vid 18 år så är det typ viktigt på något sätt att folk tycker om än för annars blir man aldrig älskad. Men är framförallt rädd för att söka hjälp tror jag. Jag är inte en person som lätt pratar om känslor och som jag nämnde ovan har jag inte ens en anledning till varför min hjärna spökar. Tänk om jag kliver in i ett rum med en psykolog och inte får ut mig några ord? Eller ännu värre jag får ut ord, till och med meningar men de får fram resultaten att allt bara en påhittat av min hjärna och att jag bara slösat deras tid. Tid som kanske någon annan behöver mer. Ps. Får även ångest över att det finns personer som dig i världen. Hur kan man vara så omtänksam att ens skriva till en främling och vilja lyssna?
Jag förstår hur du tänker o ser det, man ser sällan folks brister. Det är inte direkt det dom delar på sociala medier och när de är ute och med folk så tar de såklart fram sitt bästa. Sen så klankar man ofta ner mer på sig själv än på andra, om en person har en egentligen lika stor brist som du, så anser du säkerligen att din brist är betydligt värre.
Och en annan stor grej är ju också att du vet om alla dina brister men ser väldigt få eller inga av andras brister pga av ovanstående anledningar. Folk säger ofta inte så mycket av det positiva man tänker om en person direkt till personen eller när personen är där, man prata ofta om det med andra kompisar. Så det är inte så konstigt isf om du känner att de säger så mycket gott om varandra men inte om dig, för de säger det isf inte när du är där.
Runt den åldern så är det ofta svårt att prata om hur man känner, man vill inte verka svag när alla andra verkar så bra o starka, men det är garanterat andra i din krets då de har tillfällen då de kommer hem, stänger sovrumsdörren och kollapsar i sängen med sina egna mörka tankar, gräl inom familjen, problem i förhållandet o liknande tankar som du har. För de har ju byggts upp hela dagen då de inte kunnat ta itu med dem för att de behövt ha sin fasad uppe.
En psykolog ska ta sig tiden att ge dig den hjälp du behöver och hjälpa dig att komma fram till vart problemet ligger, dock i dagens läge så är det så fullt att om de inte ser ett tydligt problem och orsak till det så knuffas man nog åt sidan i stor grad.
Personligen så mår jag bra om jag kan ge råd o stöd och känna att jag gör något bra på ett eller annat sätt för andra. Samtidigt så har jag lärt mig mycket om mig själv och förstår mer om hur människor fungerar och att det en person känner och upplever är inte fel. Allt har o göra med vilka vi är, vad vi gått igenom och vad vi prioriterar, och att det alltid finns minst 1000 andra som har känt eller känner samma som en själv.
