Hem > Forum > Må piss > Ensam igen

Ensam igen

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Så vaknar man ytterligare en morgon, ensam och ledsen. Vad ska man göra med sitt liv? Vet att energin kommer vara slut igen om bara någon timme eller så, varför ens försöka gå upp?

    Massa ångest från helgen också, försökte öppna upp mig för min familj hur jag mådde men min pappas nya fru bara kollade snett på mig och sa till mig att vänner och min sambo inte ska vara viktigast utan att jobbet borde gå först…min pappa sa ingenting för att försvara detta utan satt bara tyst. Jag blev jätteledsen och sa till henne att jag inte ens har några vänner så de kan omöjligt vara högsta prio i mitt liv. Så kom det IGEN som så många andra också säger ”Du har väl många vänner? Du som har det så bra kan väl inte vara deprimerad? Du har ju allt.”

    Jag har verkligen inte allt…Har en lägenhet och en sambo men inga vänner, jobb eller en familj som vill förstå o älska mig längre.

    Så varför ska jag finnas egentligen när alla bara missförstår mig och tror att jag inte mår piss. Vill inte behöva stänga in mig i min lägenhet heller. Vill ut och träffa folk men så fort jag gör det så blir folk sura på mig. Varför ska jag finnas? Mina självmordstankar finns fortfarande där. Varje gång jag tänker ge livet en ny chans så är det någon som trampar ner mig igen.

    Att vara deprimerad behöver inte alltid synas och det är inte konstigt att må dåligt ibland. Man kan aldrig säga att någons liv är perfekt om man inte vet säkert. Ingens liv är perfekt och alla är vi olika. Vi prioriterar olika saker i livet. Detta sa jag till henne men om hon förstod eller inte vet jag inte.

    Ytterligare en dag i ensamhet väntar.

    Det låter hemskt att ingen verkar lyssna på det du säger utan bara går efter den bild de har av dig, kanske är du väldigt bra på att dölja hur du mår? Det kan vara enkelt att agera lycklig i korta stunder och därför tror de att det är så det är.

    Om du vill kan du prata med mig, få ur den irritation och frustration du verkar bära på. Ibland gör det under att bara få prata av sig med någon.

    Varför blir folk sura på dig och är din sambo ett bra stöd eller ”som alla andra” typ?

    Trådstartaren

    Det låter hemskt att ingen verkar lyssna på det du säger utan bara går efter den bild de har av dig, kanske är du väldigt bra på att dölja hur du mår? Det kan vara enkelt att agera lycklig i korta stunder och därför tror de att det är så det är. Om du vill kan du prata med mig, få ur den irritation och frustration du verkar bära på. Ibland gör det under att bara få prata av sig med någon. Varför blir folk sura på dig och är din sambo ett bra stöd eller ”som alla andra” typ?

    Det är riktigt jobbigt. Känns så meningslöst att försöka förklara för andra när de ändå inte förstår. Jag är bra på att dölja på så sätt att jag oftast är väldigt glad och social när jag träffar andra, även familjen då. Skrattar, skämtar, dricker vin osv så de får aldrig se när jag gråter och skriker av all panikångest jag får i mellan åt. Det är faktiskt bara min sambo som får se mig gråta. Jag kan inte ens gråta hos psykologen när jag sitter där och berättar om allt hemskt jag gått igenom. Min sambo är ett jättebra stöd, lyssnar verkligen på mig och försöker förstå. Inte alltid lätt för han att veta vad han sla göra (förståerligt) men jag tycker alltid att han finns där för mig och jag kan ringa honom när jag vill under dagen när han är på jobbet. Så tråkigt att min egen familj inte vill förstå mig.

    så trött på alla som dömmer mig utifrån vad de ser och så fort jag berättar hur jag mår egentligen så får alla en chock och tycker inte jag ska klaga. Som pappa fru nu då, så olämpligt sagt. Om det nu vore så att jag prioriterade vänner framför allt annat så ska jag kunna göra det utan att det ska vara fel. Hon har alltid haft fel uppfattning av mig och har sagt till pappa flera gånger att jag är lat och bortskämd och borde verkligen ta tag i mitt liv. Pappa har sett mig gråtande vid några tillfällen men får inte honom att förstå ändå. Båda dom två saknar totalt medkänsla och empati för andra människor. Båda är iskalla och själviska människor som alltid trycker ner dem som mår dåligt.

    Har inte tagit efter det beteendet som tur är!

     

    Det är bra att du inte tagit efter deras beteende iaf!
    Det är konstigt att folk inte kan förstå att saker kan verka bra utan att vara det. Vet inte vad det är som gör att alla tycker att du har det så bra och inte ska klaga, om du säger att du inte mår bra så är det uppenbarligen av en anledning.
    Jag är glad att du har en bra sambo som du kan vända dig till, som sagt så är det inte alltid lätt att veta vad man ska göra men oftast är så är det viktigaste att personen lyssnar och ger stöd och visar att den finns där.

    Känner du att du har en bra psykolog? De är inte de enklaste att hitta iaf och ibland kan de vara bra fast det inte riktigt klickar iaf.

    Vart har du din mamma? Du behöver inte svara på det om det av en eller annan anledning är ett jobbigt ämne.

    Trådstartaren

    Det är bra att du inte tagit efter deras beteende iaf! Det är konstigt att folk inte kan förstå att saker kan verka bra utan att vara det. Vet inte vad det är som gör att alla tycker att du har det så bra och inte ska klaga, om du säger att du inte mår bra så är det uppenbarligen av en anledning. Jag är glad att du har en bra sambo som du kan vända dig till, som sagt så är det inte alltid lätt att veta vad man ska göra men oftast är så är det viktigaste att personen lyssnar och ger stöd och visar att den finns där. Känner du att du har en bra psykolog? De är inte de enklaste att hitta iaf och ibland kan de vara bra fast det inte riktigt klickar iaf. Vart har du din mamma? Du behöver inte svara på det om det av en eller annan anledning är ett jobbigt ämne.

     

    Ja det är väldigt konstigt. Min familj har alltid haft svårt att prata känslor. De stänger in allt istället och så kommer det senare ut i ilska osv..min pappa har alltid haft alkoholproblem och de har ökat kraftigt de senaste åren, antagligen så beror det mkt på att han inte vill erkänna att han också lever med ångest och skuldkänslor och för att jag mår dåligt. Han vet inte hur han ska hantera det. Han säger också att han hört att unga ”mår dåligt” idag men att han inte kan förstå varför och hur mkt jag en förklarar så går det inte in.

    Jag tror inte de vill inse att jag mår dåligt för det är ju ett problem och skulle övriga släkt osv få reda på att jag lider av pyskisk ohälsa så skulle det bli jobbigt och pinsamt för dem. Jag som alltid haft det så bra, alltid fått allt jag pekat på, jag som har allt. Nää inte riktigt. Bara för att man är ute ibland och träffar folk så betyder det inte att man inte kan vara deprimerad. Det är inte lätt för mig att komma utanför dörren. Var dag är en kamp men de ser inte dom.

    I dagsläget går jag inte hos någon psykolog. Provat massor men ingen jag känt att det fungerat med.

    Min mamma finns men hon är inte värd att kallas mamma idag. Hon har valt att inte vara min mamma pga att jag mår dåligt och att jag inte blev den hon ville att jag skulle bli. Hon skäms och det har hon sagt rakt ut. Det är en lång historia men vi har ine pratat på några år nu. Man kan väl säga som så att hon inte är riktigt frisk själv.

    Ja det är väldigt konstigt. Min familj har alltid haft svårt att prata känslor. De stänger in allt istället och så kommer det senare ut i ilska osv..min pappa har alltid haft alkoholproblem och de har ökat kraftigt de senaste åren, antagligen så beror det mkt på att han inte vill erkänna att han också lever med ångest och skuldkänslor och för att jag mår dåligt. Han vet inte hur han ska hantera det. Han säger också att han hört att unga ”mår dåligt” idag men att han inte kan förstå varför och hur mkt jag en förklarar så går det inte in. Jag tror inte de vill inse att jag mår dåligt för det är ju ett problem och skulle övriga släkt osv få reda på att jag lider av pyskisk ohälsa så skulle det bli jobbigt och pinsamt för dem. Jag som alltid haft det så bra, alltid fått allt jag pekat på, jag som har allt. Nää inte riktigt. Bara för att man är ute ibland och träffar folk så betyder det inte att man inte kan vara deprimerad. Det är inte lätt för mig att komma utanför dörren. Var dag är en kamp men de ser inte dom. I dagsläget går jag inte hos någon psykolog. Provat massor men ingen jag känt att det fungerat med. Min mamma finns men hon är inte värd att kallas mamma idag. Hon har valt att inte vara min mamma pga att jag mår dåligt och att jag inte blev den hon ville att jag skulle bli. Hon skäms och det har hon sagt rakt ut. Det är en lång historia men vi har ine pratat på några år nu. Man kan väl säga som så att hon inte är riktigt frisk själv.

    Jag får en känsla av att din pappas nya fru inte direkt är så bra för honom eller dig. Känns lite som att hon har kommit emellan er och att hon bestämmer rätt mycket. Tar du någon egentid med pappa så bara ni kan prata eller är hon alltid med?
    Låter helt klart som att du har det bättre utan din mamma. Spelar inte så stor roll om hon själv har problem, du borde ändå prioriteras och accepteras för den du är och hur du mår. De du umgås med när du väl kommer ut är de okej personer?

    Trådstartaren

    Jag får en känsla av att din pappas nya fru inte direkt är så bra för honom eller dig. Känns lite som att hon har kommit emellan er och att hon bestämmer rätt mycket. Tar du någon egentid med pappa så bara ni kan prata eller är hon alltid med? Låter helt klart som att du har det bättre utan din mamma. Spelar inte så stor roll om hon själv har problem, du borde ändå prioriteras och accepteras för den du är och hur du mår. De du umgås med när du väl kommer ut är de okej personer?

    Nej hon är verkligen inte bra för någon av oss. Förstår inte hur han står ut. Tyvärr så ses aldrig jag och pappa ensamma längre. Hon ska alltid vara med, jättekonstigt.

    Har det helt klart bättre utan henne. Hon förtjänar inte att bli kallad mamma. Det är min adoptimamma också. Är adopterad från sydamerika och kom hit som 1 år. I alla år har vi haft mkt bråk och skrik i familjen och när jag var 9 år så skildes mina föräldrar pga att pappa hade hittat en ny, den tanten han lever med idag då. Mamma blev helt förstörd efter det och mkt gick ut över mig. Har alltid fått höra att saker och ting är mitt fel osv och att jag aldrig borde kommit till dem. Att växa upp och ständigt höra hur världelös man är sätter verkligen sina spår. Idag avskyr jag mig mest av allt. Inga syskon heller så var väldigt ensam som liten.

    Beror på vem jag träffar. Många missförstår mig tyvärr och så blir det bråk osv. Jag är en väldigt högkänslig person och tar åt mig allt illa folk säger. Ibland går det och ibland inte. Min sambos släkt är betydligt mer bättre än min egen så där kan jag vara mig själv. Har inte så många vänner att umgås med som hans fru verkar tro. Är ute ibland och kompisdejtar via en app men inte alltid det känns bra efteråt. Brukar alltid haka upp mig på minsta lilla grej, som vad jag sagt fel osv. Inte lätt att ständigt känna sig ledsen och rädd.

    Nej hon är verkligen inte bra för någon av oss. Förstår inte hur han står ut. Tyvärr så ses aldrig jag och pappa ensamma längre. Hon ska alltid vara med, jättekonstigt. Har det helt klart bättre utan henne. Hon förtjänar inte att bli kallad mamma. Det är min adoptimamma också. Är adopterad från sydamerika och kom hit som 1 år. I alla år har vi haft mkt bråk och skrik i familjen och när jag var 9 år så skildes mina föräldrar pga att pappa hade hittat en ny, den tanten han lever med idag då. Mamma blev helt förstörd efter det och mkt gick ut över mig. Har alltid fått höra att saker och ting är mitt fel osv och att jag aldrig borde kommit till dem. Att växa upp och ständigt höra hur världelös man är sätter verkligen sina spår. Idag avskyr jag mig mest av allt. Inga syskon heller så var väldigt ensam som liten. Beror på vem jag träffar. Många missförstår mig tyvärr och så blir det bråk osv. Jag är en väldigt högkänslig person och tar åt mig allt illa folk säger. Ibland går det och ibland inte. Min sambos släkt är betydligt mer bättre än min egen så där kan jag vara mig själv. Har inte så många vänner att umgås med som hans fru verkar tro. Är ute ibland och kompisdejtar via en app men inte alltid det känns bra efteråt. Brukar alltid haka upp mig på minsta lilla grej, som vad jag sagt fel osv. Inte lätt att ständigt känna sig ledsen och rädd.

    Det är inte ditt fel att de har problem, din pappa lämnade din mamma och antagligen fanns det anledning till det. Alltid enklare att lägga skulden på andra så det är väl därför din mamma gjort det för det är enklare än att inse att felet ligger hos henne.

    Du borde försöka få med pappa ut, bara till mc Donalds eller något. Eller hem på en fika när du är själv hemma.

    Känner igen mig i att det kan vara svårt att träffa nytt folk och särskilt att man tittar tillbaka och ser de fel man gjorde, eller funderar på om man sa något som de andra kan ha reagerat på. Men om du inte märker något på dem direkt efter så har du antagligen inte gjort något fel.
    Att du växt upp med under de förhållandena och fortfarande fungerar så bra som du gör visar tydligt att du inte är värdelös.
    Vet att ”tanten” sa att du ska fokusera på jobb och inte vänner. Dock om du hittar ett jobb så kan du träffa vänner där, det kanske inte blir jätte tighta vänner men det gör iaf att du har en anledning att ta dig ut och några att vara sociala med. Inte lätt att få jobb dock det vet jag.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.