[Red Menive]

Skönt att höra att det gick bra!😀 Ja det är jobbigt att alltid använda tandtråd.

Jag vet inte varför jag inte orkar övningarna jag blir bara trött. Jag kan städa och göra massa andra tråkiga saker istället men när det kommer till träning tar det tvärstopp av någon anledning. Jag har kört flera veckor ändå men till slut går det inte att pressa sig och jag ger upp. Det känns som allt jag gör i livet är tråkigt. Har inget jag gillar att göra. Jag behöver vänner, det är roligare att ta en promenad när man pratar med någon. Och jag skulle gärna träna på utegym men har som vanligt ingen att fråga som kan hänga på. Vet att det skulle vara jätteskillnad om jag hade det. Har lätt att föreställa mig hur det skulle vara om jag hade nära vänner eller en stöttande familj. Jag skulle vara en helt annan människa!😞 Jag orkar inte att göra ALLT ensam.

[Red Menive]

Nej om man inte haft en förälder som är narcissistiskt lagd är det nog svårt att förstå.

Jag blev inte uppmuntrad till att skaffa vänner och fick också höra att jag ska göra saker på egen hand istället.

Har dina syskon liknade erfarenheter av din mamma? I min familj var det inget man pratade om. Inget syskon har någon kontakt med någon av de andra syskonen längre. Och bara det är ju skumt. Har aldrig hört att de funderar på att det är konstigt att det är så. Om jag någonsin tar upp något om detta med någon av syskonen möts jag av högljudda utbrott och anklagelser. Det går inte att förklara för folk utanför familjen, de tycker bara det är bisarrt.

[Red Menive]

Hoppas det går bra hos tandläkaren  i morgon. Jag gillar inte heller att bli uppläxad och kan vara rädd för det när jag ska till fysioterapeuten och inte tränat hemma varje dag som vi kommit överens om. Senaste två veckorna  har jag haft mycket ångest och helt enkelt inte orkat.  Man känner sig dålig!

[Red Menive]

Jag tycker tiden går när man sitter vid skärmen, datorn eller mobilen. Kan fastna på Tradera, nyheter, YouTube, läsa och skriva här. Sedan ska man och handla, laga mat och städa/tvätta och annat småpyssel som bädda rent, plocka undan, diska, stryka och sköta sin hygien och helst träna om man förmår det. Ska helst träna varje dag med mina krämpor bl.a artros.

Jag tycker allt detta tar minst 12 tim. Roligt nej, men tiden går ju snabbt tycker jag. Jag är mest sorgsen över ensamheten. Hade varit kul att ta en mysig utflykt nu när det är kanonväder. Inte lika kul att åka iväg ensam och sitta i sin ensamhet och fika. Speciellt inte när man är ensam 24/7. Inte har någon att prata med, inte ens en familjemedlem!

Vet hur det känns att inte ha intressen. Jag får alltid den frågan och blir bara ställd. Tycker att jag intresserar mig för mycket men har inga “praktiska” förmågor. Det ska man tydligen ha..

[Red Menive]

Jag tycker coronakrisen sköttes dåligt och även då tonades farorna ner istället för att tillämpa försiktighetsprincipen. Det var ju absurt när de informerade att det inte var någon fara så länge ingen nös på dig och om du står en halvmeter bort blir du inte smittad, dropparna var så tunga så de faller till marken, ungefär. Men varför skulle just detta virus vara mindre smittsamt än andra? Jag har blivit förkyld av att vara i samma utrymme en kortare stund tillsammans med andra. Där ingen hostade eller nös. För mig sade det sunda förnuftet att covid smittas minst lika lätt som en förkylning. Så jag valde att inte lyssna på FHM alls. Jag använde b.l.a andningsskydd och undvek folk inomhus i den mån jag kunde. Och jag klarade mig från smitta.

Jag litar inte på våra myndigheter och politiker. Jag är mycket oroad. Håller med om att de tonar ner faran med kriget. Det blir såklart konsekvenser med detta krig. Och jag som redan är fattig oroar mig för hur jag ska klara mig med boende och mat. Alla flyktingar, var ska de bo? Ryssland ska bestämma att vi inte ska gå med i Nato, annars blir det hämndaktioner. Det är en ytterst obehaglig retorik.

Gifter är en annan sak som oroar mig. Utsläpp som förvärrar min astma och allergi. Kemikalier som enligt analyser även finns i ekologiska livsmedel. Plaster i haven, djur som skadas. Skogsindustrin, monokulturen…Det går inte en dag utan att jag tänker på vad människor ställer till elände på vår jord. Jag märker att folk slår ifrån sig allt. Men jag klarar inte det, det är för verkligt för att jag ska kunna låtsas att det inte finns.😔

[Red Menive]

Jag blev glad att du tyckte det kram 🤗

[Red Menive]

Hej, jag har fått liknande bemötande 😞 Kallt pokerface och utskrivning av medicin och sedan hej då…Ingen terapi, inga samtal. De vill att man ska vända sig till kommunen och gå på någon daglig verksamhet. Jag har slutat vända mig till vården för längesedan. Jag mår sämre under pågående kontakt med dem. Känns som man gjort något kriminellt för att man råkar må dåligt  och behandlas därefter. Detta borde uppmärksammas mer!

[Red Menive]

Hej jag har en gammal förälder som vägrar sätta sig på ett äldreboende och som är väldigt sjuk. Jag bor i en stad långt ifrån min förälder och vi har inte setts på länge p.g.a corona men nu tänkte jag åka och hälsa på om ett par veckor. Är sååå rädd för att jag inte kommer orka eftersom jag måste bo där under den veckan jag hälsar på. Hen behöver hjälp och blir är ofta på dåligt humör p.g.a ständig värk och svårigheter att förflytta sig. Det värsta är att hen vill klara sig själv, inte ta hjälp från kommunen, hen anser att de ändå inte duger. Föräldern är i mycket dåligt skick och jag vet inte hur jag ska få hen att förstå att daglig hjälp är nödvändig. Jag är jätterädd för att föräldern kommer ligga död hemma innan jag kommer och hälsar på, eller att hen dör när jag är där…jag mår jättedåligt av detta.

Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig men jag förstår dig verkligen!

[Red Menive]

Fy vad läskigt! Mycket jag känner igen!  Jag tycker inte min mamma heller varit intresserad av mitt liv och vilka jag umgicks med. Och allt som hade med kärlek att göra var dravel. Så det gick aldrig prata om sånt.

Att sminka sig och göra sig fin innan man skulle iväg på något var löjligt; “vem tror du att du är” “varför står du och fånar dig framför spegeln” det är väl inte viktigt o.s.v hon sa även sånt när jag var vuxen.

När jag gick I mellanstadiet blev jag mobbad för att jag hade fett hår, jag fick inte tvätta håret och duscha särskilt ofta. Mamma hade någon grej med detta, att man skulle spara vatten och att duscha kostade massa pengar. Fina kläder fick jag inte heller. Jag led något enormt av att inte få vara fin, än idag har jag dåligt samvete när jag bryr om mig själv. Men samtidigt kunde hon klaga på hur jag såg ut, hade alltid fel frisyr och kläder som inte passade mig. Hon visste minsann vad jag passade i. Jag hade alltid fel. Senast jag träffade henne sa hon att jag hade mycket finare hårfärg förut. När jag sa att jag trivs med håret jag har nu fick jag höra att jag inte ser det själv. Detta sätt att övertyga är typiskt henne. Man måste tycka som henne i ALLT. Hon har alltid rätt.

När jag ville se ett tv-program jag gillade övertygade hon mig att det var dåligt. Hon kunde söga:  “så han/hon ser ut” “hahahaha hur kan du se något sånt här?” “Jag står inte ut med det här” “vilket skräp”  “det händer ju inget”..osv.

En gång berättade hon att jag grät ensam på rummet Ibland som barn, men att jag inte ville säga vad det var.  Jag visste antagligen att hon inte skulle ta sig tid att lyssna och förstå. bland blev det en stor grej. Istället för ett tryggt tröstande samtal (som jag behövde) ledde det till dramatik och slutade med att jag var orsak till allt. Exempelvis mitt fel att maten kokade över och då fick hon något som liknade ett nervsammanbrott. Något blev alltid lidande för att jag behövde pyttelite tid.. Då är det väl inte svårt att räkna ut att man blir tyst till slut, och gråter i ensamheten.

Min pappa hade heller inga vänner. Han åkte aldrig iväg på något på egen hand, väldigt sällsynt iaf. Han var introvert också. Jag pratade sällan med honom ensam. Hon gick omkring i närheten och störde de få gånger jag gjorde det. Hon såg till att han måste gå iväg o fixa något. Ibland tog jag parti för honom när mamma var elak. Då blev hon svartsjuk, hånade mig fick mig att  känna mig löjlig som höll med honom. När jag skriver detta inser jag hur absurt det var, nog mycket värre än jag förstår ens idag.

När de var äldre flyttade de till ett ställe min pappa vantrivdes på. Hon övertygade honom att han hade fel…Det var såklart hon som bestämde var de skulle bo, och då fick han minsann finna sig i det.

Tack för tipset om boken jag vill gärna skaffa den!

Jag är så glad att jag fick dela detta med dig. Någon annan som förstår och också har haft en narcissistisk mamma! Ibland känner jag mig så ensam om att ha ha haft det så här. Det är ju så mycket vanligare att det är papporna som är dominanta och elaka.

 

[Red Menive]

Så otroligt modigt sagt, Red Simyna!🤗

[Red Menive]

Usch jag lider med dig  😞 En del av det du beskrev om din mamma stämmer in på min. Hon spelade ut syskonen mot varandra och hon spelade med när syskonen var elaka mot mig. Det var på subtila sätt som var svåra att värja sig emot. Hon menade att jag var för känslig. Syskonen sa ofta att de bara skämtade, att jag inte tål skämt o.s.v. Även då höll mamma med, när hon borde sagt att det inte var okej att syskonen sårade mig och mobbade mig. De kritiserade mig för allt möjligt, och gör det fortfarande de få tillfällen jag råkar träffa dem. De har alltid fått mandat att snacka skit om mig så de ser det inte ens som något sjukt och konstigt att göra det.

Jag minns att jag sällan fick hjälp med läxorna trots att hon var hemma och inte förvärvsarbetade. När jag berättade vad jag ville  studera sa hon alltid att det var för svårt, du kommer bara bli besviken. När jag blev ledsen sa hon att hon bara “jag vill bara ditt bästa” . Det är väl ändå inte okej? Jag fick känslan av att jag inte klarade något och det har följt med mig hela mitt liv.

När jag ställde henne mot väggen som barn/tonåring blev hon hotfull. När jag gjorde det som vuxen har pappa försvarat henne och  sagt att jag förvärrar hennes hjärtproblem och att jag borde skämmas för hur jag “beter mig”. Det enda var att jag ville tala ut och få veta varför jag behandlas så orättvist.

På äldre dar har hon dragit sig undan och vägrar prata om något ur det förflutna. Hon blir upprörd och sjuk.

Min mamma var ovanligt trevlig med andra utanför familjen, precis som du skrev att din var. Spelade teater. Men hon pratade skit om dem när de inte var där. Det kan gälla någons partner, till och med min egna dåvarande partner. Hon kritiserar folk väldigt ofta. Ibland stämmer det hon säger och då blir det alltid “vad var det jag sa?” “Jag varnade ju dig” o.s.v. Hon har en förmåga att se människor och vad de går för. Hon kan t.e.x räkna ut att ett barnbarns sambo kommer vara otrogen framöver. Och så händer just det om några år. Då går det inte säga emot. För det som är så sjukt är att hon ofta får rätt! Det har gjort att jag lyssnat på henne och trott att hon alltid vet. Hon har sällan fel! Det kan gälla allt från hur personer är under ytan till hur samhället kommer utvecklas. Är det typiskt för narcissistiska personer?

Hon har dock en favorit  av de vuxna barnbarnen. (Ett syskons barn). Den personen pratar hon bara gott om, vilket är ovanligt när det gäller henne. Så uppenbarligen kan hon gilla någon. Denna person gillar henne väldigt mycket också har jag märkt.

Hon bråkade alltid med min far, han gjorde bara fel hela tiden enligt henne.

Jag är så van vid att det alltid varit så här i min familj att jag aldrig tänkt att hon har en diagnos. Men hon har uppenbarligen narcissistiska drag. Vet att hon bär på mycket trauma. Man kanske kan bli narcissist av för mycket trauma?

[Red Menive]

Jag har försökt komma fram på telefonnumret men det är alltid fullt och man uppmanas att ringa senare. Så har det sett ut hur länge som helst. Jag har faktiskt aldrig kommit fram. Det är lättare att komma fram på andra hjälptelefoner.

 

Chatta känns lite fyrkantigt och inte något jag tror skulle hjälpa mig när jag får ångest. Jag vill ha en personlig dialog där jag kan höra en persons röst, reaktioner och tonläge. Har aldrig testat att chatta på MIND. Men tack för att jag fick informationen om hur det kan gå till. Och det var ju inte så uppmuntrande att läsa!

Det finns så många fantastiska människor som vill hjälpa andra ideellt, märkligt att man ändå har så svårt att nå någon av dessa när man mår dåligt! Det borde kunna gå att ordna, det gäller ju trots allt liv.