min mamma är narcissist

[Pink Tofity]

nu är jag 30+ och har plågats av jobbiga känslor av att inte duga, en stress över att möta min mammas krav och viljor. bara för att nöja henne för en sekund så att mitt psyke kunnat få vila i iaf för en timme eller en dag. alla mina känslor jag behövt ha ett mammastöd för men som enbart förnedrat och förminskat dom, alla elaka kommentarer. hennes sätt att vända på att allt är mitt fel trotts att jag bara var ett barn med känslor. över hur hon som en tyrann vände alla mina syskon mot varandra, och hur hon idag fortsätter kontrollera våran relation. hur gon fått mig att isolera vår relation till andra i släkten. för att hon inte vill umgås. genom att inte svara andra familjemedlemmar och försvinner. men med uttryck och ton inte skulle uppskatta om att ta kontakt med andra osv. jag har alltid haft en känsla av att vara rädd för min mamma. det är en känsla som alltid funnits där, hon har aldrig fysiskt gjort mig illa men i allt som inte passar henne har hon försurat en hel stämning. så fort nyckeln i låset trycktes in och dörren öppnades fick jag alltid hjärtklappning och jag blev på helspänn. vad ska hon klaga på nu, kommer hon var glad? ställde jag iordning skorna ordentligt. har jag plockat undan smulorna i köket. jag har aldrig fått bestämma mina egna val. trotts att jag vetat att jag inte kapacitet inte klara vissa saker. hon har lämnat över allt ansvar vad gäller läxor och annat som normala föräldrar skulle vilja göra med sitt barn till min sytvfar. det är så jag uppfattar mina andra kompisar relationer till sina föräldrar. jag har vari avundsjuk på mina vänner som har föräldrar som kommer och kramar dom och uttycker kärlek inför mig. jag har aldrig fått en kram av min mamma, dom enda gångerna hon uttryckt kärlek på något sätt är enbart i vistelse med andra människor, då kan hon stoltsera över hur bra man är osv, det längtade jag till att ha folk hemma eller umgås med andra för då fick jag kärlek och kunde vilja min hjärna. men idag förstår jag att den är falsk. eller när hon ringde i telefonen, jag hörde alltid om hon var hemma själv eller om hon var bland andra. om hon var ensam var hon otrevlig, suckande och elak, men om hon var bland andra bytte hon ton och var glad sprudlande. det var så jävla skevt, jag regaerde med irritation och har fått hörahela min uppväxt över hur arg jag är bara, trotts att jag får allt och hon har offrat så mycket för oss och att jag ska vara tacksam. hon har köpt mig och mina syskon för pengar som inte ens är hennes. hon lever med en man som har god ekonomi. och det utnyttjar hon. hon skulle aldrig förmå sig själv att handla kläder på ex hm hon måste ha fina dyra kläder och hon måste ha nytt nytt. hon har ett yrke som inte ens skulle ge hälften av dom pengarna som spenderar. hennes man är fullt ut medberoende och hon är så elak mot honom, förnderar honom och försurar stämningen så fort hon inte får det på hennes sätt. hon har problem med spriten och så fort hon dricker byter hon personlighet, hon drack ofta när jag va barn och gjorde väldigt dramatiska saker, vilket bidrog till en händelse där hon var full och bråkade med en annan och hon skrek och väckte mig, men hon lämnade mig i hallen med dörren öppen och sprang efter denne man. hon lämnade sitt eget barn mitt i natten. hon har en hierarki om oss syskon också, min syster och jag har haft det tuffast vilket har åpåverkat oss till den grad att vi båda har diagnoser idag med svår självkänsla och utmattningssyndrom. mina andra två andra syskon mår inte heller bra. och det har också uppdagats. jag har tampats av psykisk ohälsa många år och det började när jag var barn, men jag fick aldrig hjälpen jag behövde trotts att jag visste det var fel som min mamma gjorde, jag bad på mina bara knän att köra mig till psyk för att jag mådde så fruktansvärt dåligt, eftersoma tt hon sa hella tiden att jag inte var frisk och att jag behövde hjälp, men när jag bad om den struntaee hon i den. för att hon njöt av att jag mådde dåligft och hon ville inte att jag skulee ta hjälp för att det skulle påverka henne, det skulle inte se bra ut. hon pratade ofta nedvärdernade om psykiskt sjuka. hon talade illa om alla som inte mttes hennes villkor, från att ena dagen höja någon till skyarna för att dagen efter tycka någon inte är vatten värd för att denne inte mött hennes viljor eller kränkt henne.. så fort någona v oss syskon blev dåliga eller hävdade att vi hade ont suckade hon alltid och blev arg. blev jag sjuk kände jag alltid stress över att jag skulle vara hemma för hon accepterade aldrig att man var vara hemma. då blev hon arg och visade missnöje, hade jag feber så kunde jag slappna av utan att få en uppläxning eller suckande. gissar att det var för att hon ville vara ensam hemme då hon arbetade mycket nätter då. jag försökte avsluta min sport som jag började tycka illa om på olika sätt. men det tvingade hon mig till att fortsätta med. återigen för hennes egna vila. till slut valde att flytta till min pappa då mina förläldrar är skilda. jag fick vila min stressade hjärna. men då kom breven. och dessa flying monkeys som man kallar det. vänner till henne sökte upp mig och berättade hur ledsen mamma är och att hon älskade mig och mina syskon. det blev aldrig bra hos min far så jag fick ta mig tillbaka till min mamma och det fick jag höra med hån hur dåligt allt var när jag bodde där. i vuxen ålder har jag hamnat i sasmtal då jag blivit arg och sagt saker hon gjort och sagt men det blånekar hon till. hon hävdar att det aldrig ägt rum. det förstår jag idag är en gaslighting. jag blir så fruktansvärt provocerad över hur hon kan ljuga mig iansiktet om saker hon sagt och ajg vet det. alla mina vänner som sagt att “det ordnar sig, med tiden” “jag upplever inte din mamma så” eller när jag blev utskälld av en familjemedlem över hur jag uttryckte mig till henne en gång hon bytte ton iför andra för jag visste hennes agenda och spel. idag är jag är så arg över hur ingen i skolan agerade över hur jag plötsligt flyttade till in pappa eller att jag uttryckte min ångest. varöfr gjordes ingen socanmälan.  jag levde i psykisk terror. jag önskar att inget barn får vara med om detta. man kunde aldrig tro heller att att något var fel utåt sätt.. det har tagit många år för mig att få ro. och det blir lättare varje dag. men mina syskon är inte där än riktigt. de vet att något är fel men de är beroende av hennes sjuka relation. jag vill med denna text hitta andra med liknande bakgrund, så jag får prata. efter mina behandlingar inom psykiatrin i öppenvården med kbt och medicinering så har jag förstått att jag behöver prata om det här öppna mig. idag tampas jag med att inte föra över något av det min mamma gjort mot mig till mina egna barn, jag är livrädd att dom ska känna ens en gnutta av det jag upplevt. det var befriande att skriva detta.

[Red Menive]

Usch jag lider med dig  😞 En del av det du beskrev om din mamma stämmer in på min. Hon spelade ut syskonen mot varandra och hon spelade med när syskonen var elaka mot mig. Det var på subtila sätt som var svåra att värja sig emot. Hon menade att jag var för känslig. Syskonen sa ofta att de bara skämtade, att jag inte tål skämt o.s.v. Även då höll mamma med, när hon borde sagt att det inte var okej att syskonen sårade mig och mobbade mig. De kritiserade mig för allt möjligt, och gör det fortfarande de få tillfällen jag råkar träffa dem. De har alltid fått mandat att snacka skit om mig så de ser det inte ens som något sjukt och konstigt att göra det.

Jag minns att jag sällan fick hjälp med läxorna trots att hon var hemma och inte förvärvsarbetade. När jag berättade vad jag ville  studera sa hon alltid att det var för svårt, du kommer bara bli besviken. När jag blev ledsen sa hon att hon bara “jag vill bara ditt bästa” . Det är väl ändå inte okej? Jag fick känslan av att jag inte klarade något och det har följt med mig hela mitt liv.

När jag ställde henne mot väggen som barn/tonåring blev hon hotfull. När jag gjorde det som vuxen har pappa försvarat henne och  sagt att jag förvärrar hennes hjärtproblem och att jag borde skämmas för hur jag “beter mig”. Det enda var att jag ville tala ut och få veta varför jag behandlas så orättvist.

På äldre dar har hon dragit sig undan och vägrar prata om något ur det förflutna. Hon blir upprörd och sjuk.

Min mamma var ovanligt trevlig med andra utanför familjen, precis som du skrev att din var. Spelade teater. Men hon pratade skit om dem när de inte var där. Det kan gälla någons partner, till och med min egna dåvarande partner. Hon kritiserar folk väldigt ofta. Ibland stämmer det hon säger och då blir det alltid “vad var det jag sa?” “Jag varnade ju dig” o.s.v. Hon har en förmåga att se människor och vad de går för. Hon kan t.e.x räkna ut att ett barnbarns sambo kommer vara otrogen framöver. Och så händer just det om några år. Då går det inte säga emot. För det som är så sjukt är att hon ofta får rätt! Det har gjort att jag lyssnat på henne och trott att hon alltid vet. Hon har sällan fel! Det kan gälla allt från hur personer är under ytan till hur samhället kommer utvecklas. Är det typiskt för narcissistiska personer?

Hon har dock en favorit  av de vuxna barnbarnen. (Ett syskons barn). Den personen pratar hon bara gott om, vilket är ovanligt när det gäller henne. Så uppenbarligen kan hon gilla någon. Denna person gillar henne väldigt mycket också har jag märkt.

Hon bråkade alltid med min far, han gjorde bara fel hela tiden enligt henne.

Jag är så van vid att det alltid varit så här i min familj att jag aldrig tänkt att hon har en diagnos. Men hon har uppenbarligen narcissistiska drag. Vet att hon bär på mycket trauma. Man kanske kan bli narcissist av för mycket trauma?

[Pink Tofity]

hej. jag känner igen mig i det du skriver också. det är väldigt vanligt att empatiskt störda med narscissism spelar ut syskonen, ofta har dom en favorit som hon kan manipulera till att denne säger saker som mamman vill höra, så gör min mamma. jag va favoriten och min syster var den känsliga, och hon hånade henne bakom hennes rygg framför mig. och hon sa ofta “vill bara ditt bästa” och ofta “varför är ni så elaka när jag gör så mycekt för er” hon spelade också alltid teater. Det du nämner om att alltid ha rätt, är slående likt min situation. också om att och att hon drar sig undan, nu ska hon flytta längre bort från oss andra i familjen och jag gissar att det är för att hon ska ha anledning att inte behöva umgås. för hon har inget intresse av mig eller min familj. hon gör bara det som gynnar henne.  jag har förstått att man kan utveckla narcissism på olika sätt, både genom trauman men också när man blir så bortskämd som barn och att man bara får saker som man kräver. jag har förstått från familjemedlemmar  att min mamma var favoriten i familjen och fick allt som hon pekade på.

Det finns tusen saker mer som hon gjort och fortsätter härja med. det värsta jag vet är hennes martyr när hon blir konfronterad med saker man inte tycket hon gjort bra. kan denne person som hon tycker gott om ge henne bränsle för sina intressen? jag ser återkommande saker som att in mamma har svårt att hålla vänner, i persioder lär hon känna kompisar  för att sedan släppa dom. hon har isolerat sin man också, han har inga kompisar kvar så dom är helt ensamma. men ändå kan hon nedvärdera honom om att han är så introvert och hon är så extrovert. Det låter som att du har haft det superjobbigt och jag förstår dina känslor. Man är så känslomässigt dränerad. =/

[Pink Tofity]

just det. du skrev om att du ställde henne mot väggen och att du blev tillrättavisad av din pappa, väldigt vanligt. och det hände mig också. min styvfar tog alltid hennes parti, I ALLT. det finns en bok som heter “du är inte knäpp, det är din mamma”  danu morrigan jag kan rekomendera dig att läsa den. Det är som att man själv har skrivit boken.

[Red Menive]

Fy vad läskigt! Mycket jag känner igen!  Jag tycker inte min mamma heller varit intresserad av mitt liv och vilka jag umgicks med. Och allt som hade med kärlek att göra var dravel. Så det gick aldrig prata om sånt.

Att sminka sig och göra sig fin innan man skulle iväg på något var löjligt; “vem tror du att du är” “varför står du och fånar dig framför spegeln” det är väl inte viktigt o.s.v hon sa även sånt när jag var vuxen.

När jag gick I mellanstadiet blev jag mobbad för att jag hade fett hår, jag fick inte tvätta håret och duscha särskilt ofta. Mamma hade någon grej med detta, att man skulle spara vatten och att duscha kostade massa pengar. Fina kläder fick jag inte heller. Jag led något enormt av att inte få vara fin, än idag har jag dåligt samvete när jag bryr om mig själv. Men samtidigt kunde hon klaga på hur jag såg ut, hade alltid fel frisyr och kläder som inte passade mig. Hon visste minsann vad jag passade i. Jag hade alltid fel. Senast jag träffade henne sa hon att jag hade mycket finare hårfärg förut. När jag sa att jag trivs med håret jag har nu fick jag höra att jag inte ser det själv. Detta sätt att övertyga är typiskt henne. Man måste tycka som henne i ALLT. Hon har alltid rätt.

När jag ville se ett tv-program jag gillade övertygade hon mig att det var dåligt. Hon kunde söga:  “så han/hon ser ut” “hahahaha hur kan du se något sånt här?” “Jag står inte ut med det här” “vilket skräp”  “det händer ju inget”..osv.

En gång berättade hon att jag grät ensam på rummet Ibland som barn, men att jag inte ville säga vad det var.  Jag visste antagligen att hon inte skulle ta sig tid att lyssna och förstå. bland blev det en stor grej. Istället för ett tryggt tröstande samtal (som jag behövde) ledde det till dramatik och slutade med att jag var orsak till allt. Exempelvis mitt fel att maten kokade över och då fick hon något som liknade ett nervsammanbrott. Något blev alltid lidande för att jag behövde pyttelite tid.. Då är det väl inte svårt att räkna ut att man blir tyst till slut, och gråter i ensamheten.

Min pappa hade heller inga vänner. Han åkte aldrig iväg på något på egen hand, väldigt sällsynt iaf. Han var introvert också. Jag pratade sällan med honom ensam. Hon gick omkring i närheten och störde de få gånger jag gjorde det. Hon såg till att han måste gå iväg o fixa något. Ibland tog jag parti för honom när mamma var elak. Då blev hon svartsjuk, hånade mig fick mig att  känna mig löjlig som höll med honom. När jag skriver detta inser jag hur absurt det var, nog mycket värre än jag förstår ens idag.

När de var äldre flyttade de till ett ställe min pappa vantrivdes på. Hon övertygade honom att han hade fel…Det var såklart hon som bestämde var de skulle bo, och då fick han minsann finna sig i det.

Tack för tipset om boken jag vill gärna skaffa den!

Jag är så glad att jag fick dela detta med dig. Någon annan som förstår och också har haft en narcissistisk mamma! Ibland känner jag mig så ensam om att ha ha haft det så här. Det är ju så mycket vanligare att det är papporna som är dominanta och elaka.

 

[Pink Tofity]

Det låter så hemskt att du grät i din ensamhet😔 jag är ledsen att du behövde gå igenom det.

Har lite igenkänning i hur min mamma kunde bli irriterad över om jag var ledsen, man skulle bara tuffa på sig tyckte hon. Sluta gnälla och gå vidare typ. Mig använde hon som nån slags clown. Hon kunde köpa kläder till mig som var extrema  typ, väldigt modernt för att hon ville visa upp mig typ. Jag fick aldrig välja kläder och om jag önskade mig något dyrt fick jag höra det ganska ofta för att jag minsann bodde så väldigt fint och får det jag vill. Det slutade med att jag inte ville ha eller önskade mig ett någonting, idag gissar jag att det var mitt sätt att visa missnöje. Jag ville bara ha ett stöd, en kram, en genuin mamma. Det värsta med allt är nog hennes ton, blickar, röstläge. Och hur hon blev som förbytt bland andra människor. Hon fick honom stt bygga ett hus ”för att hon minsann ska bo här tills dom blir gamla” ellerhur, det sålde

dom för att hon inte ville bo där längre. Nu har hon lyckats få honom bygga ett nytt för att hon är så jävla sjuk och inte (jag gissar) ej kan förmå sig att bo i ett hus där annan bott redan bott. Hon är sjukligt renlig också. Man vågade knappt sitta i soffan ibland. Samma här faktiskt, känns skönt att få prata med andra som också har likadan upplevelser. INGEN kan förstå när man är utsatt för den här psykiska misshandeln. Och alla som jag försökt berätta detta för, vänner och familj har bara borstat bort och att det kmr bli lättare men nu sitter jaf här med mina syskon i vuxen ålder och inget har ändrat hon är fortfarande lika jävlig om inte värre. Jag har en känsla som jag haft så länge jag kan minnas, att jag känner mig som ett barn runt henne. jag känner mig splittrad. Jag vet inte ibland vem jag är eller vad jag ska känna. Det är en av de jobbigaste sakerna jag behövt hantera i terapi. Eftersom någon redan bestämt vad man tycker och vad man ska utbilda sig till och vad man inte får göra. Eller att jag inte fick följa med på viss sker mina vänner gör men sommaren efter kan pusha mig att göra samma men åka ensam för att det är så nyttigt. Ellerhur kul att åka på semester sjölv som 19 år. Äe usch vad hon har manipulerat och sårat

[Red Menive]

Nej om man inte haft en förälder som är narcissistiskt lagd är det nog svårt att förstå.

Jag blev inte uppmuntrad till att skaffa vänner och fick också höra att jag ska göra saker på egen hand istället.

Har dina syskon liknade erfarenheter av din mamma? I min familj var det inget man pratade om. Inget syskon har någon kontakt med någon av de andra syskonen längre. Och bara det är ju skumt. Har aldrig hört att de funderar på att det är konstigt att det är så. Om jag någonsin tar upp något om detta med någon av syskonen möts jag av högljudda utbrott och anklagelser. Det går inte att förklara för folk utanför familjen, de tycker bara det är bisarrt.

[Pink Tofity]

Håller med. Hon uppmuntrade till att göra allt men då bara när hon visste att det inte skulle hända och då istället att det blev en smocka i ansiktet på mig då jag inte vågade typ. Hon älskade att få mig osäker och ha dålig självkänsla. Hon njöt av att jag och min syster inte klarade av det vi ställdes inför. Hon höjde sig själv då fast hon ställde väldigt höga krav. De andra syskonen vill heller ibte prata om det, båda två vet att hon är märklig och knepig men dom har lärt sig hantera det typ. En av som mår väldigt dåligt psykiskt ny, och har samma problematik som mig. Låg självkänsla dåligt självförtroende. Osäkerhet som har blivit till ett handikapp då man ifrågasätter hela sin existens. Min syster och jag pratar om att vi ibland känner oss splittrade. Vi vet inte vad vi tycker eller känner. Hon har liksom bytt skepnad så mycket så vi är helt vilse. Exakt. Det där med att försöka förklara för någon annan, jag tom försökte prata med min mormor. Och hon kunde bara inte förstå. Det är omöjligt att sätta fingret på eller försöka förklara vad en viss känsla blick krav känns. Av ren nyfikenhet, är du i 30 års åldern?

[Red Menive]

Mina syskon har hårda fasader utåt och de skulle aldrig gå till psykiatrin. Det är bara jag som har gjort det. De låtsas som ingenting och lever sina liv utan att ta kontakt. T.e.x har jag två syskon som har familjer och barn-barn och det är deras huvudfokus, resten av familjen besöker de sällan eller aldrig. De bor i en annan del av landet.

Nej jag är över 50. Varför undrade du det 😉

Jag har också en syster som bytt skepnad. Jag får alltid passa mig för vad jag säger, tar jag upp något om barndomen kan hon bli aggressiv. Hon hör väldigt sällan av sig och om vi hörs får man bara prata om det hon sysslar med eller allmänna saker. Annars säger hon att man ältar, inte jobbar tillräckligt på att må bättre o.s.v.

[Pink Tofity]

Okej, det var bara en tanke jag hade, då jag sett ofta att man i just den åldern börjar ta hjälp och fundera.

 

verkar som att dom har varit lite form av favoriter för din mamma om man jämför dig och din mammas relation?  Har du känt dig splittrad ibland och identitetslös?

[Red Menive]

Oj vilket snabbt svar, hann inte skriva klart 😄

[Red Menive]

Ja de var alla äldre, både bröder och systrar. Finns två klara favoriter men alla var mer favorit än mig, även om jag fått höra att jag var bortskämd som yngst, vilket verkligen inte stämmer. Jag fick inte ens ha ett eget rum och fick stå ut med att min syster skulle ha rummet med sina kompisar när de sågs. Då brydde sig inte mamma om ifall jag fick sitta ute och vänta. Som att rummet inte var lika mycket mitt.

Ja jag var mycket identitetslös i tonåren och som ung vuxen, ganska långt upp i åldern. Jag tvivlar mycket på mig själv fortfarande, men när jag var yngre kände jag vackla väldigt mycket i min identitet samt hade eips/borderline i någon omfattning som jag förstått nu.