Enligt Folkhälsomyndigheten så är män i åldern 45-64 år den där flest människor tar livet av sig i. Det har sett ut så sedan 1980, i 40 år. Endast ett år var det en annan ålderskategori som toppade självmordsstatistiken. Det var ålderskategorin 30-44 år den näst största kategorin där män tar livet av sig i. Lägg till kvinnor i åldern 45-64 år så är den ålderskategorin mer än dubbel så stor som ALLA åldrar tillsammans. Iallafall sedan 2013 till idag 2022. Närmare bestämt 860 personer utav 1500 var i den åldern vid senaste registreringen hos Folkhälsomyndigheten. Det är ca 350 utav alla som tar livet av sig som är under 15 års ålder. Men det är både flickor och pojkar. För mig är ALLA lika värda barn som vuxna som äldre. Ändå bryr sig organisationer som Mind, Suicidezero och Maskrosbarn inte om att motverka att de flesta tar livet av sig mellan 30-64år. Allra flest i en ålderskategori är det män i 45-64 år som toppat statistiken i 40 år sedan 1980. Endel människors pappor, bröder, morbröder och farfädrar. Hur ska vi minska självmordstatistiken när psykiatrin, Mind & Suicidezero & Regeringen inte arbetar med den åldersgrupp som toppar statistiken. Jag vet vad jag talar om, jag har legat inne 21 gånger på psyket sedan 2014 och träffat många av dem i min ålderskategori 45-64år , har träffat dem ute i samhället i min ort eller på ett arbete. Jag och alla jag pratat med får i stortsett INGEN hjälp med våra trauman, och våra tunga diagnoser. Det är därför jag nämner Maskrosbarn också för endel av oss var utsatta för våld och tortyr i hemmet av de enda vuxna som fanns i våra liv. För sedan när man blir vuxen glömmer alla organisationer och psykiatrin och regeringen bort att man blev traumatiserad som barn och sedan så sjuk i vuxenlivet att man tar livet av sig, eller blir förtidspensionär för sin svåra psykiska ohälsa. För att det inte längre finns rehabiliteringsalternativ. Det är Försäkringskassans ord till mig när dem gjorde mig till Förtidspensionär , det är multipla Överläkares ord till mig när dem säger, ”nu kan vi inte hjälpa dig mera” och det efter att inte ha hjälpt mig med NÅGOT relevant för min sjukdom. Det är där organisationer som Mind och Suicidezero borde trycka på psykiatrin och Regeringen att arbeta hårdare och ta vuxnas psykiska ohälsa på mera allvar. För som det är nu får man i stort sett INGEN hjälp på Sluten eller Öppenpsykiatrin när man fyllt 30 och ännu mindre när man fyllt 45. Hur ska man minska självmordsstatistiken när största kategorin av människor som tar sina liv knappt får något stöd eller hjälp alls? ECT och medicinering är inte adekvat hjälp om man har så svåra trauman att man blev Förtidspensionär för dem, eller självskadar fysiskt eller psykiskt, har ätstörningar eller får svåra personlighetsstörningar som kan vara psykotiska. Det måste till större stödåtgärder än Öppenpsykiatrin för att förnya sina recept. Förnya recept är NOLL rehabilitering. 860 stycken av 1500 per år. Så utav 4 som tar livet av sig VARJE dag är 2,5 utav dem människor i 45-64 års ålder. Sedan är 30-44 näst största ålderskategorin. Vi kommer aldrig minska självmordsstatistiken permanent så länge Psykiatrin , Mind och Suicidezero inte arbetar och ger stöd åt ALLA. Jag har försökt få hjälp av er alla sedan 2014, men ni ignorerar mig totalt. Att jag lider av PTSD för att jag blev psykiskt och fysiskt torterad av mamma och mormor som barn tar ni inte med i ekvationen när jag idag sedan 2014 har begått 20 självmordsförsök varav 6 riktigt allvarliga, och att jag dessutom är förtidspensionär och inte har varken vänner eller familj mera pga min sjukdom. Sedan ska ni veta att det är ca 15.000 som försöker ta livet av sig varje år. 100.000 som har tankar om det. Dags för Mind och Suicidezero att trycka på regeringen och psykiatrin mera om vi ska minska självmorden. 40 år med samma statistik enligt Folkhälsomyndigheten är horribelt. Vi ligger 2a i hela världen i självmordsstatistiken, efter Japan där det är kultur och accepterat att ta sitt liv. Medans i Sverige är det tabu, och man får skit efter sin död och vid sina försök man överlevt, istället för hjälp och stöd. Kan knappt räkna hur många MSK, SSK , Läkare och Överläkare som gett mig skit istället för adekvat hjälp och stöd.
Jag har mått dåligt i hela mitt liv men när jag var ung fanns det kvar en liten låga inom mig. Det fanns något spännande kvar att uppleva trots ångesten. Den lågan är helt slocknad idag.
Det är inte konstigt att de flesta som tar livet av sig är mellan 45-64. Man har sett hur det går till bakom kulisserna. Man har insett vad livet innebär. Att det inte var så mycket mer än så här. Man har hunnit bli sviken av många, man har kämpat i psykvården i många år utan att få hjälp, precis som du och så många andra fått uppleva. Man börjar förstå hur ens trauman har ett fast grepp om en och att det är mycket svårare att drastiskt ändra på saker i livet. Man inser att samhället ser ner på en, att ingen har nytta av ens livsvisdom utan att det är de är de yngre numera som har status och hörs överallt, (i motsats till de flesta andra kulturer där gamla människor och deras livserfarenheter respekteras på ett helt annat sätt). Man börjar få krämpor som är svåra att träna bort. Man känner sig som en börda för samhället om man är sjuk och inte kan arbeta. Man har svårare att hitta en livskamrat om man inte redan hade turen att hitta någon tidigare i livet. Skönheten falnar allt mer och som heterokvinna är det svårt att hitta en man, då dessa hellre söker sig till yngre (fertila) kvinnor. Risken ökar att bli ensam och utstött socialt, särskilt om man inte arbetar och saknar familj. Det är kort och gott ingen som är intresserad av en längre.