Red Menive
Skapade svar
-
Kan det vara någonting sånt att det du känner är privat, man talar bara med sina kompisar om, är sådant som andra talar mer öppet om? Tycker folk verkar älska när man bjuder på privata detaljer om sitt liv och kanske att det också skapar någon form av förtroende? För att närma mig människor brukar jag försöka vara så öppen jag bara orkar och kan? Gärna också att visa på självdistans eller sådant som är mindre smickrande. Nu tänker jag kanske inte alls så medvetet på det här övh men jag har tidigare haft problem med att vara ganska sluten och tycker numera att det här varit nyckeln för att komma runt det. Det är väl lite också som att när någon delar något sårbart, typ dennes barn är allvarligt sjukt, så kan man känna att man vill svara på det och dela något precis lika sårbart, bara för att befinna sig på samma nivå, liksom. Jag gillar absolut inte heller kallprat, det ska gudarna veta, men ibland måste man kasta sig in i det i ett första steg tror jag för att komma till nästa nivå (om man nu vill det)? Vad vill du har för relation till de här personerna i området – om du vill säga? <3 När folk inte kommer fram till mig så går jag oftast fram till den. Tar kommandot. Speciellt på arbetsplatser. Tänker oftast att pratar man i början så brukar man bli lämnad i fred sedan – om man helst önskar det. I regel tycker jag inte folk springer efter mig för att höra vem jag är. Absolut inte. De som är dryga och agerar knepigt och svårt när man försöker pratar med dem vid en första kontakt, sållar jag bort, tänker är för problematiska och tycker litegrann de sumpade sin chans till en trevlig kontakt. Har du testat att vara lite sval emot den där, vad det låter snorkfröken, som är så himla asocial när just du är i närheten men inte annars?
Det beror på vad man menar med privat. Jag är ingen stel person iallafall och det lutar mer åt att jag berättar för mycket än för lite om mig själv. Jag skojar ibland och har även självdistans när det inte gäller så känsliga saker. Drt är olika. De flesta andra är inte så personliga utan pratar mest om ytliga saker.
Jag vill inte ha någon direkt relation med folk i området men jag vill heller inte bli utesluten när det gäller saker som är bra att veta. Har hänt en del skumt och obehagligt som jag inte fått nys om men som de andra vetat om länge. Det är ingen som sagt något om det ens när jag frågat.
Jag har varit neutral mot snorkfröken och även pratat, men det gör ingen skillnad.
Ja, jag har också märkt att man liksom måste kasta sig in,så det är väl lite det har jag gjort då och då. Men också viktigt att läsa av folk för det finns de som kan bli obehagliga, lämna ut saker till andra som sedan förvrängs och vänds emot en. Var med om det i början, för många år sedan.
Hej. Jag känner igen mig jätte mycket i det du berättar. Kan det vara så att det vi är med om inte egentligen är unikt för just oss. Men eftersom vi redan känner oss ensamma och mår dåligt så blir det större för oss när vi inte får det gensvar vi önskar?
Ja du har en poäng. Det blir inte lika känsligt om man redan har trygga relationer i sitt liv.
Åh förstår precis vad du menar! Jag skulle gärna vilja vara vän med mitt ex. Jag har väldigt svårt att förstå varför man måste klippa ett så starkt band. Särskilt svårt är det att ta in hur man kan bli som obetydlig för en person man varit så förtrolig med. Att uppleva den sortens emotionella band är ovanligt. Kanske därför en just en sådan förlust är så svår? Man skapade en egen värld tillsammans dit ingen annan hade tillträde. En trygg och kanske magisk plats där man kunde få vara sig själv och vila. Plötsligt är allt detta borta. Det är fruktansvärt sorgligt och gör förbaskat ont. Och särskilt sorgligt – kan jag tänka mig – är att du även saknar din nya familj. Det är säkert extra tungt när man inte kan umgås med sin ursprungsfamilj. Man har ingen att vända sig till, ingen famn att få tröst. Jag har en dysfunktionell familj och varje gång jag försöker ha kontakt med någon blir jag sjuk.
Detta med online dating har jag själv testat och är inget för en känslig själ som jag. Mådde jättedåligt av ytligheter och att bara söka snabba kickar. Jag kan verkligen förstå din känsla. Jag längtar också efter kärlek så där förstår jag dig verkligen. Det verkar som folk inte längre förstår vad genuin kärlek är.
Jättebra att du motionerar och slutat äta socker. Ja de säger att man mår bättre av det, men när det gäller ensamhet hjälper det inte mycket. Men jag tror att man lättare kan orka med vardagen om man lever sunt.
Jag undrar också om det finns kärlek. Mina självmordstankar handlar mycket om ensamhet, att inte höra till och brist på kärlek. Har ofta mardrömmar om svek och förluster. Det går som en röd tråd i alla mina drömmar. Är så trött på det!
Det enda jag kan tipsa om som du hört minst hundra gånger förut, är att fortsätta ta hand om sig själv och avvakta. Starkt av dig att våga flytta till en annan ort och fixa lägenhet. Hoppas du kan acklimatisera dig där så småningom.
Ja du har säkert rätt att man själv måste presentera sig, men är det inte märkligt att absolut ingen presenterat sig för mig? Alla här verkar känna till detaljer om folk, även personer som håller sig på sin kant. Och det under väldigt kort tid. En av dem jag skrev om i inlägget har jag hälsat på flera gånger men hen går liksom undan och verkar allmänt osocial. Men sedan blev jag så förvånad när jag såg att hen pratade med andra grannar om allt möjligt. Och så brukar det alltid vara, var jag än befinner mig. Jag brukar prata med folk så det problemet har jag inte. Men de ger mig inget gensvar. Detta gäller även folk jag varit bekant med tidigare, om inte jag hör av mig kommer de inte heller höra av sig. Det ligger alltid hos mig. Det mår jag väldigt dåligt av, att jag inte är viktigt för någon. Inte ens den familjemedlem jag hade närmast kontakt med hör någonsin av sig till mig. För mig skulle det betyda jättemycket om någon från “förr” hörde av sig. Bara för att uppleva att jag inte alltid måste vara den som söker upp folk.
Vad bra att du trivs med att bara snacka och att du uppfattas som öppen och vänlig. Är du alltid den som tar initiativ eller kommer folk fram till dig med? Jag kan bryta pinsamma tystnader och startar upp en diskussioner. Mitt ex blev alltid förvånad över hur bra jag var på att hålla igång ett samtal med folk jag aldrig träffat tidigare. Jag är flexibel på det sättet. Jag vill inte bli vän med alla jag pratar med. Verkligen inte. Jag var mer nyfiken på varför folk inte går fram till mig men till andra. Och varför jag får veta allt sist. Som det alltid varit i allt från skolan till arbetsplatser eller där jag bor.
Att jag har en önskan om att ha en nära person där vi är på samma våglängd är en annan fråga. Jag vet att många andra människor har en eller ett par sådana i sina liv. Det är ett behov jag haft längtat efter hela livet. Jag är introvert och att ha en intim och förtrolig kontakt ger mig oerhört mycket och kan till och med läka mig från ångest och depression. Jag känner i hela min varelse att det är den pusselbiten som saknas. Jag vet att många inte alls har det behovet, men för mig är det essentiellt. När jag närmar mig en sådan relation rycks den alltid ifrån mig på olika sätt och så har det alltid varit.
Fy vad ledsen jag blev av att läsa din historia! Hur kan en mamma vara så grym mot sitt barn. Som att hon tvingade dig sluta bygga med lego för att du var 13. Det kan man kan hålla på med hela livet om man vill. Och att du inte fick hjälp med kissnödighet är verkligen märkligt, att hon inte förstod att du inte fungerade som andra barn. Hon skulle såklart sökt expertis. Låter ju inte som hon ville hjälpa dig alls, bara att du skulle passa in i mallen och tvingade dig att vara som alla andra.
Jag förstår inte hur människor kan vara så elaka mot någon som är så stillsam och varken skadar någon eller förstör. Det som är så vansinnigt i den här världen är att människor ger massor av kredd till förstörande människor som följer normen men dissar de som lever alternativt och hållbart eller har “udda” intressen och livsstil. Och många av dem har mycket kompetens som inte tas tillvara.
Du bryr dig om vår växter och djur och vill leva nära naturen med frisk luft, det är något jag själv kan relatera till. Jag har astma och MCS, (känslighet för parfymer och kemikalier av olika slag) samt tinnitus och ljus/ljudkänslighet. Jag tvingar mig igenom kollektivtrafiken då och då för att kunna göra olika ärenden men blir så slut efteråt att jag bara kan ligga ner i sängen resten av dagen. Det känns inte som ett vettigt liv. Jag har väldigt problem med den smutsiga luften, ingen jag pratar med förstår detta. De flesta verkar inte känna av det alls.
Jag har inte möjlighet att flytta av ekonomiska och praktiska skäl men jag skulle gärna velat bo på landet, i skogen. Det är min högsta dröm, att få dra mig undan från stan för gott.
Tack för tipset om läsningen om hikikomori. Intressant att även positiva sidor lyfts fram kring deras livsstil.
Vad fint det var att läsa om delfinpojken❤️ Jag tror många kan läka av kontakten med djur. Det känns ofta mer genuint att umgås med dem. Det finns en storhet i djurens intelligens som vi människor ofta trivialiserar enbart för att de kommunicerar på ett annat vis än människor. Det är så synd!
Jag tycker också det är skrämmande att algoritmerna bestämmer vad vi ska se. Ja Facebook har ju inte så bra rykte efter alla skandaler. Att folk har fått självmordstankar efter att kollat på instagram är väl vida känt vid det här laget. Facebook har plockat ner plus size kvinnors bilder för att de ansågs osunda. Sedan alla integritetsskandaler som varit, som att tech jättar haft tillgång till känsliga uppgifter, Cambridge analytica skandalen och en hel del annat. Det är konstigt att ingen reagerar. Folk verkar sovande på något sätt, många är inte alls brydda om vad som sker utan fortsätter bara som vanligt.
Javisst är det så, man behöver se någon i ögonen, läsa av kroppsspråk höra nyanser när någon pratar. Allt det är ju obefintligt eller begränsat när man lever sitt liv på nätet och bara sitter hemma med låtsasvärldar. Det skrevs lite om Japan här i tråden och då kom jag tänka på “hikikomori”, unga människor som inte kan ta sig ut från sitt föräldrahem och blir isolerade där och känner sig misslyckade. De lever sig in i spelvärlden och på internet och kommer aldrig ut bland bland vanliga människor.
Många kloka tankar! 🤗 Jag har tänkt mycket på varför människor är så ointresserade av varandra. Förr blev folk kära i en person de råkade träffa helt apropå, och nu verkar ingen bli så där hisnande förälskade längre utan de plockar någon som är snygg med bra ekonomi på en dejtingsite. Folk behandlas som vilken konsumtionsvara som helst, helt utan hjärta. Själv blev jag helt paff när flera killar valde bort mig för jag hade haft för lite sex (!) För dem var det självklart att man skulle vara färdig och klar med all erfarenhet i sängen, så de skulle få alla önskningar uppfyllda. Det var noll intresse för min personlighet. Jag ville träffa en människa att lära känna, i bästa fall en livskamrat. De sökte ett högdjur i sängen. Det var så själsdödande så jag ångrar än idag, många år senare att jag pratade med så många där. Det var faktiskt värre än jag kunde ana. Jag känner mig inte hemma i den världen iallafall.
Oj så mycket som 20-30% som inte har någon att höra av sig till? Det var oväntat. Jag skulle tippa på 5% någonting.
Det här med belöningen man får av internet är ju helt sjuk. Vi är marionetter. Jag undrar hur många som förstår det egentligen. Jag har själv inte lockats så mycket till facebook och instagram. Jag är trött på att kolla alla selfies, restaurangbesök, semestrar. Nu visar kändisar upp sig halvnakna frivilligt. Förr sprang de undan från paparazzis. Mycket har blivit så annorlunda för vad man sätter gränsen. Unga tjejer hänger på, det är så man ska göra. Gubbarna är säkert nöjda nu när de får allt serverat.
Jag har konfronterat henne många gånger men hon förstår inte alls vidden av det som hänt, det går inte in. Hon kan skuldbelägga mig och då vet jag inte vad jag ska göra. Hon förstår ändå inte. Mår mest dåligt av allt som hänt i barndomen.
Det är som att hon har två sidor. Den ena sidan är att hon kan lyssna och ta in saker trots sin höga ålder. Och att hon är trevlig. Det andra är att hon blir aggressiv, nedlåtande och klagar på precis allt och alla. Hon är väldigt knepig som person.
Jag ser ingen poäng med att avsluta kontakten, den är redan sporadisk, plus att hon inte har långt kvar, hon är sjuk och gammal. Hon hör inte av sig särskilt ofta. Känner mest sorg när jag tänker på det som varit och hur jag formats av det. Det kan man ju ändå inte göra något åt.
Tack för ditt svar! Ja jag tror många skäms över att vara så ensamma. Det är inte accepterat och man måste ju ha ofantliga problem om man är så ensam, tänker nog många.
Vill du berätta om varför du träffar din familj då sällan? Har du alltid varit ensam/känt dig ensam?
Jag kan släppa in människor i mitt liv men jag måste känna mig trygg och bekväm med dem, samt ha liknande värderingar och livsstil. Sedan krävs det mycket tid och kontinuerlig kontakt för att lära känna någon men det blir som du skriver att människor kommer och går eller så pratar man bara på nätet. Relationerna fördjupas inte. Och då blir jag mer avståndstagande efter ett tag. Jag har jättesvårt med ytliga kontakter. Jag vill kunna ringa en person utan att känna att jag stör. Men jag vill inte vara den som jagar hela tiden. Det måste finnas balans. Varför ska jag inte kunna få luta mig tillbaka med vetskapen att den andre vill ha mig lika mycket i sitt liv? Det är en sund relation tänker jag. Där ingen behöver jaga eller vara klängig.
Hur mår du nu? 💗
Så känner jag också. Jag har aldrig tänkt så om min mamma tidigare utan mer att hon bara haft det tufft i livet och mycket smärtor både fysiskt och psykiskt och att det är anledningen till hennes irritation på allt och inget. Och om man någonsin säger något idag får man mest höra att hon är gammal och sjuk och inte orkar. Det är underförstått att det är tillåtet att skälla och vara otrevlig om man mår dåligt, men de reglerna gäller bara henne. Om jag blir upprörd ska jag skärpa mig och får höra “hur kan du göra så här mot din egen mamma”.
Som barn sa hon ofta “att du inte skäms” när jag bara ville försvara mig från något, påtala en orättvisa eller en besvikelse. Hon sa också att det där var väl ingenting och tjafsa om. Hon förminskade ofta mina känslor och mitt behov av att reda ut något som för mig var viktigt (för att slippa ångest).