Självmord i åldern 45-64

Enligt Folkhälsomyndigheten så är män i åldern 45-64 år den där flest människor tar livet av sig i.
Det har sett ut så sedan 1980, i 40 år. Endast ett år var det en annan ålderskategori som toppade självmordsstatistiken.
Det var ålderskategorin 30-44 år den näst största kategorin där män tar livet av sig i.

Lägg till kvinnor i åldern 45-64 år så är den ålderskategorin mer än dubbel så stor som ALLA åldrar tillsammans. Iallafall sedan 2013 till idag 2022.
Närmare bestämt 860 personer utav 1500 var i den åldern vid senaste registreringen hos Folkhälsomyndigheten.
Det är ca 350 utav alla som tar livet av sig som är under 15 års ålder. Men det är både flickor och pojkar.

För mig är ALLA lika värda barn som vuxna som äldre.
Ändå bryr sig organisationer som Mind, Suicidezero och Maskrosbarn inte om att motverka att de flesta tar livet av sig mellan 30-64år.

Allra flest i en ålderskategori är det män i 45-64 år som toppat statistiken i 40 år sedan 1980.
Endel människors pappor, bröder, morbröder och farfädrar. Hur ska vi minska självmordstatistiken när psykiatrin, Mind & Suicidezero & Regeringen inte arbetar med den åldersgrupp som toppar statistiken.

Jag vet vad jag talar om, jag har legat inne 21 gånger på psyket sedan 2014 och träffat många av dem i min ålderskategori 45-64år , har träffat dem ute i samhället i min ort eller på ett arbete. Jag och alla jag pratat med får i stortsett INGEN hjälp med våra trauman, och våra tunga diagnoser.

Det är därför jag nämner Maskrosbarn också för endel av oss var utsatta för våld och tortyr i hemmet
av de enda vuxna som fanns i våra liv. För sedan när man blir vuxen glömmer alla organisationer och psykiatrin och regeringen bort att man blev traumatiserad som barn och sedan så sjuk i vuxenlivet att man tar livet av sig, eller blir förtidspensionär för sin svåra psykiska ohälsa.
För att det inte längre finns rehabiliteringsalternativ.
Det är Försäkringskassans ord till mig när dem gjorde mig till Förtidspensionär , det är multipla Överläkares ord till mig när dem säger, “nu kan vi inte hjälpa dig mera” och det efter att inte ha hjälpt mig med NÅGOT relevant för min sjukdom.

Det är där organisationer som Mind och Suicidezero borde trycka på psykiatrin och Regeringen att arbeta hårdare och ta vuxnas psykiska ohälsa på mera allvar.
För som det är nu får man i stort sett INGEN hjälp på Sluten eller Öppenpsykiatrin när man fyllt 30 och ännu mindre när man fyllt 45.
Hur ska man minska självmordsstatistiken när största kategorin av människor som tar sina liv knappt får något stöd eller hjälp alls?
ECT och medicinering är inte adekvat hjälp om man har så svåra trauman att man blev Förtidspensionär för dem, eller självskadar fysiskt eller psykiskt, har ätstörningar eller får svåra personlighetsstörningar som kan vara psykotiska.
Det måste till större stödåtgärder än Öppenpsykiatrin för att förnya sina recept. Förnya recept är NOLL rehabilitering.

860 stycken av 1500 per år. Så utav 4 som tar livet av sig VARJE dag är 2,5 utav dem människor i 45-64 års ålder. Sedan är 30-44 näst största ålderskategorin. Vi kommer aldrig minska självmordsstatistiken permanent så länge Psykiatrin , Mind och Suicidezero inte arbetar och ger stöd åt ALLA.

Jag har försökt få hjälp av er alla sedan 2014, men ni ignorerar mig totalt. Att jag lider av PTSD för att jag blev psykiskt och fysiskt torterad av mamma och mormor som barn tar ni inte med i ekvationen när jag idag sedan 2014 har begått 20 självmordsförsök varav 6 riktigt allvarliga, och att jag dessutom är förtidspensionär och inte har varken vänner eller familj mera pga min sjukdom.

Sedan ska ni veta att det är ca 15.000 som försöker ta livet av sig varje år. 100.000 som har tankar om det.
Dags för Mind och Suicidezero att trycka på regeringen och psykiatrin mera om vi ska minska självmorden. 40 år med samma statistik enligt Folkhälsomyndigheten är horribelt.

Vi ligger 2a i hela världen i självmordsstatistiken, efter Japan där det är kultur och accepterat att ta sitt liv. Medans i Sverige är det tabu, och man får skit efter sin död och vid sina försök man överlevt, istället för hjälp och stöd.
Kan knappt räkna hur många MSK, SSK , Läkare och Överläkare som gett mig skit istället för adekvat hjälp och stöd.

<3 Tycker du har en stor poäng.

Till några av dessa organisationers försvar kan man kanske tänka sig att sätter man in resurser tidigt i livet så är risken betydligt lägre att man begår självmord senare i livet. Ur det perspektivet kan man alltså se det som att deras insatser i allra högsta grad motverkar självmord hos äldre.

Jag tycker organisationer som Maskrosbarn ska fortsätta, men det vi desperat behöver är att fler startar verksamheter som kämpar för personer med psykisk ohälsa – riktad till äldre personer då. Samt en psykiatri som byggs ut ordentligt och satsas enorma resurser på. Jag vet vilket parti jag ska rösta på i valet efter sommaren.

 

Red Simyna skrev:

<3 Tycker du har en stor poäng. Till några av dessa organisationers försvar kan man kanske tänka sig att sätter man in resurser tidigt i livet så är risken betydligt lägre att man begår självmord senare i livet. Ur det perspektivet kan man alltså se det som att deras insatser i allra högsta grad motverkar självmord hos äldre.

Fast nu ser det inte ut som du beskriver det. Dem flesta jag träffat både på sjukhus och i förorten och i arbetsmarknadsåtgärder har aldrig fått adekvat hjälp någonsin, inte på BUP och inte inom Vuxen psykiatrin. Vet inte hur många 19 åringar jag träffat som kommit från BUP och berättar att dem inte fått hjälp. (Man är på BUP tills man fyller 19 år). Har man spenderat många år och omgångar inom sluten psykiatrin så vet man hur illa den fungerar.

Jag har träffat 5 medpatienter som tycker dem fått adekvat hjälp. Kan räkna på mina fingrar hur många som fått lite hjälp men inte tillräcklig hjälp. Inte en enda i min ort eller alla jobbsökarkurser och annat liknande jag deltagit i tycker dem fått det. Vissa uppsöker inte ens psykiatrin för dem vet hur illa psykiatrin fungerar eller så går dem dit några få gånger och upplever att dem inte får någon som helst hjälp och går aldrig mera tillbaka.

Detta är så det ser ut tyvärr. Det är därför jag givit upp livet för jag ser ingen ljusning eftersom att Regeringen, myndigheter och speciellt psykiatriska vården inte vill ändra på sig, och människor i samhället inte vill förstå hur illa psykiatriska vården fungerar.
Jag är så less hur illa viktiga instanser i samhället fungerar. Tills December 2020 begick jag nästan 3 självmordförsök per år sedan 2014.

Men nu har det växt en kampglöd i mig att arbeta för alla andra som mår dåligt. Hjälpa andra som mår dåligt. Det betyder dock inte att jag är frisk för jag är förtidspensionär för min sjukdom och kommer aldrig bli frisk igen pga mitt barndomstrauma och arbetslivstrauma med mera.

Då faller ju lite idén om att man behöver sätta in mer hjälp till specifikt äldre, och handlar istället om att det saknas resurser för att ge adekvat hjälp till alla åldersgrupper.

[Red Menive]

Anonym skrev:

Enligt Folkhälsomyndigheten så är män i åldern 45-64 år den där flest människor tar livet av sig i. Det har sett ut så sedan 1980, i 40 år. Endast ett år var det en annan ålderskategori som toppade självmordsstatistiken. Det var ålderskategorin 30-44 år den näst största kategorin där män tar livet av sig i. Lägg till kvinnor i åldern 45-64 år så är den ålderskategorin mer än dubbel så stor som ALLA åldrar tillsammans. Iallafall sedan 2013 till idag 2022. Närmare bestämt 860 personer utav 1500 var i den åldern vid senaste registreringen hos Folkhälsomyndigheten. Det är ca 350 utav alla som tar livet av sig som är under 15 års ålder. Men det är både flickor och pojkar. För mig är ALLA lika värda barn som vuxna som äldre. Ändå bryr sig organisationer som Mind, Suicidezero och Maskrosbarn inte om att motverka att de flesta tar livet av sig mellan 30-64år. Allra flest i en ålderskategori är det män i 45-64 år som toppat statistiken i 40 år sedan 1980. Endel människors pappor, bröder, morbröder och farfädrar. Hur ska vi minska självmordstatistiken när psykiatrin, Mind & Suicidezero & Regeringen inte arbetar med den åldersgrupp som toppar statistiken. Jag vet vad jag talar om, jag har legat inne 21 gånger på psyket sedan 2014 och träffat många av dem i min ålderskategori 45-64år , har träffat dem ute i samhället i min ort eller på ett arbete. Jag och alla jag pratat med får i stortsett INGEN hjälp med våra trauman, och våra tunga diagnoser. Det är därför jag nämner Maskrosbarn också för endel av oss var utsatta för våld och tortyr i hemmet av de enda vuxna som fanns i våra liv. För sedan när man blir vuxen glömmer alla organisationer och psykiatrin och regeringen bort att man blev traumatiserad som barn och sedan så sjuk i vuxenlivet att man tar livet av sig, eller blir förtidspensionär för sin svåra psykiska ohälsa. För att det inte längre finns rehabiliteringsalternativ. Det är Försäkringskassans ord till mig när dem gjorde mig till Förtidspensionär , det är multipla Överläkares ord till mig när dem säger, ”nu kan vi inte hjälpa dig mera” och det efter att inte ha hjälpt mig med NÅGOT relevant för min sjukdom. Det är där organisationer som Mind och Suicidezero borde trycka på psykiatrin och Regeringen att arbeta hårdare och ta vuxnas psykiska ohälsa på mera allvar. För som det är nu får man i stort sett INGEN hjälp på Sluten eller Öppenpsykiatrin när man fyllt 30 och ännu mindre när man fyllt 45. Hur ska man minska självmordsstatistiken när största kategorin av människor som tar sina liv knappt får något stöd eller hjälp alls? ECT och medicinering är inte adekvat hjälp om man har så svåra trauman att man blev Förtidspensionär för dem, eller självskadar fysiskt eller psykiskt, har ätstörningar eller får svåra personlighetsstörningar som kan vara psykotiska. Det måste till större stödåtgärder än Öppenpsykiatrin för att förnya sina recept. Förnya recept är NOLL rehabilitering. 860 stycken av 1500 per år. Så utav 4 som tar livet av sig VARJE dag är 2,5 utav dem människor i 45-64 års ålder. Sedan är 30-44 näst största ålderskategorin. Vi kommer aldrig minska självmordsstatistiken permanent så länge Psykiatrin , Mind och Suicidezero inte arbetar och ger stöd åt ALLA. Jag har försökt få hjälp av er alla sedan 2014, men ni ignorerar mig totalt. Att jag lider av PTSD för att jag blev psykiskt och fysiskt torterad av mamma och mormor som barn tar ni inte med i ekvationen när jag idag sedan 2014 har begått 20 självmordsförsök varav 6 riktigt allvarliga, och att jag dessutom är förtidspensionär och inte har varken vänner eller familj mera pga min sjukdom. Sedan ska ni veta att det är ca 15.000 som försöker ta livet av sig varje år. 100.000 som har tankar om det. Dags för Mind och Suicidezero att trycka på regeringen och psykiatrin mera om vi ska minska självmorden. 40 år med samma statistik enligt Folkhälsomyndigheten är horribelt. Vi ligger 2a i hela världen i självmordsstatistiken, efter Japan där det är kultur och accepterat att ta sitt liv. Medans i Sverige är det tabu, och man får skit efter sin död och vid sina försök man överlevt, istället för hjälp och stöd. Kan knappt räkna hur många MSK, SSK , Läkare och Överläkare som gett mig skit istället för adekvat hjälp och stöd.

Jag har mått dåligt i hela mitt liv men när jag var ung fanns det kvar en liten låga inom mig. Det fanns något spännande kvar att uppleva trots ångesten. Den lågan är helt slocknad idag.

Det är inte konstigt att de flesta som tar livet av sig är mellan 45-64. Man har sett hur det går till bakom kulisserna. Man har insett vad livet innebär. Att det inte var så mycket mer än så här. Man har hunnit bli sviken av många, man har kämpat i psykvården i många år utan att få hjälp, precis som du och så många andra fått uppleva. Man börjar förstå hur ens trauman har ett fast grepp om en och att det är mycket svårare att drastiskt ändra på saker i livet.  Man inser att samhället ser ner på en, att ingen har nytta av ens livsvisdom utan att det är de är de yngre numera som har status och hörs överallt, (i motsats till de flesta andra kulturer där gamla människor och deras livserfarenheter respekteras på ett helt annat sätt). Man börjar få krämpor som är svåra att träna bort. Man känner sig som en börda för samhället om man är sjuk och inte kan arbeta. Man har svårare att hitta en livskamrat om man inte redan hade turen att hitta någon tidigare i livet. Skönheten falnar allt mer och som heterokvinna är det svårt att hitta en man, då dessa hellre söker sig till yngre (fertila) kvinnor. Risken ökar att bli ensam och utstött socialt, särskilt om man inte arbetar och saknar familj. Det är kort och gott ingen som är intresserad av en längre.

 

[Purple Dumika]

Jag skulle kunna tänka mig att tanken då är att sätta in resurser tidigt för att det alltid är enklare att förebygga saker på ett tidigt stadie. Men jag håller med om att det inte betyder att man plötsligt ska bli bortglömd sen när man är vuxen, tyvärr saknas nog mycket resurser.

Det finns många problem när man börjar bli lite äldre som man kan känna att man inte hade när man var yngre, det kan bli svårt för dom som inte skaffat familj och där vänner som gjort det plötsligt slutar höra av sig och man blir exkluderad (jag är en av dom), känslan avv inte ha lyckats emd det man borde i livet medans man som ung har alla dom chanserna framför sig. Jag tror vi behöver mer och enklare sätt för volontärarbete, att hjälpa ensamma människor att få kontakt med varandra osv. En del av den psykiska ohälsan i den ålderskategorin handlar ju om trauman och svåra uppväxter men även mycket om just detta med att man kan känna sig isolerad och bortglömd tyvärr.

<3 Är det alltså blicken på den äldre (och ensamma) som är diskriminerande i vår kultur och som gör att man då får hjälp i mindre utsträckning, tror ni? En äldre person är mindre värd än den yngre och därför vill man minska hjälpinsatsen från vården när man nått en viss ålder?

Kan hålla med om att så många inte någonsin egentligen verkar fått någon adekvat hjälp (ens som unga), men om det är så att det ur en ungs persons perspektiv senare i livet blir ännu svårare att få hjälp när man redan passerat sina golden years inom psykiatrin tänker jag att det verkligen riskerar bli just så att dessa personer kan begå självmord senare i livet, just i den åldern som statistiken visar. Verkar ju som att det kan finnas ett samband där att när man slutar försöka hjälpa vid en viss ålder och exkluderar personer som inte längre anses unga så kan de begå självmord. Kontentan blir att man upplever att psykatrin gett upp om en, och det är ju även det man själv känner just då i ett tillstånd av starka självmordstankar. Att man inte vill mer. Med andra ord kan man inte släppa någon – oavsett ålder!

Jag känner folk som har fått hjälp. Jag vill säga det också eftersom jag blir lite orolig att folk ska läsa i tråden och inte söka hjälp pga. att det verkar hopplöst.

Red Menive skrev:

Jag har mått dåligt i hela mitt liv men när jag var ung fanns det kvar en liten låga inom mig. Det fanns något spännande kvar att uppleva trots ångesten. Den lågan är helt slocknad idag. Det är inte konstigt att de flesta som tar livet av sig är mellan 45-64.

Varenda ord i din kommentar till mig är EXAKT vad jag själv menade och skrev om. Det var EXAKT det som var min poäng med mitt inlägg. Har man legat multipla gånger på sluten psykiatrin, haft problem med myndigheter och problem i alla sina jobb sökaraktiviteter, och dessutom bor i en förort till

Stockholm där psykisk sjukdom och ohälsa är påtagliga, så kan har man varit med om och träffat de flesta olika sorters människorna som bli behandlade exakt som jag berättar om och som du kommenterade till mig om.
Jag är 48år själv och har träffat så många mellan 30-64 att jag inte ens kan räkna hur många som är med om exakt det jag berättat om.

Jag hade dessutom ett helvete i hemmet i barndomen från 5-18års ålder med en mamma och mormor som utsatte mig för psykisk tortyr, fysisk och psykisk misshandel. Samtidigt som dem säger hur elak och värdelös jag som barn och tonåring är.
Inte en enda vuxen gav mig stöd för min pappa stack när jag var 8år för att mamma och mormor hotade iväg honom från mitt liv. Samma gjorde dem med min systers pappa, och min kusins mamma.

Att jag dessutom ALDRIG gick en anställning trotts att jag som praktikant var arbetsledare, hade hand om företagets viktigaste kunder, eller hade hand om hela avdelningar som praktikant.
Gjorde inte mitt liv lättare när alla jag älskade vände mig ryggen när jag blev suicid 2014, och behövde dem som mest.

Så jag vet EXAKT vad jag talar om, inte bara egna erfarenheter utan de 1000tals personerna jag mött överallt i mitt liv och pratat livet med, speciellt på sluten psykiatrin som berättar hur illa psykvården fungerar och hur illa man blir behandlad av samhället, att en viss ålderskategori inte får någon hjälp alls. Med andra ord 30-85år.
Sedan ljuger inte Folkhälsomyndighetens eller Suicidezeros (som är taget från FHM) statistik om hur illa psykvården fungerar. Alla patienter man träffar som upplever att dem får noll hjälp, att psyket bara är ett slags hotel där man får mat, mediciner och en plats att sova på.

INGET stöd eller rehabilitering eller terapier, och de flesta får inte ens ECT. Vilket inte är konstigt med tanke på att en behandling är svindyr, har hört siffran 7500 kr per ECT behandling. Vissa får upptill 12 ECT behandlingar på en enda inläggning, och det hjälper dem inte ändå.
Så ECT är inte ens garanterat att hjälpa andra, och mediciner hjälper definitivt inte mot andra människors dåliga beteende mot de sjuka.

Nåja min poäng är gjord, nu behöver man inte citera mig mera. Förstår man inte vad jag vill få ut av detta så förstår jag att psykvården och tabun i samhället bland människor, och i vissa fall ens nära och kära, kommer aldrig bli bättre.

Att vi äter flest antidepressiva i världen och begår näst flest självmord i världen är tydligt exempel på att de flesta inte förstår vad sådana som mig vill uppnå när vi pratar om detta. För ingen lyssnar eller hör vad vi säger.
Vilket leder till att människor bråkar med oss och skyller på oss istället för att ge sig på regeringen, psykvården, arbetsgivare med flera.
Eller de som utsatte oss sjuka för vårat helvete och våra trauman, så attackera man oss och skyller på oss som om vi är skyldiga till att råka illa ut i livet på olika vis.

Synd att man är anonym på forumet, för anonymiteten är just det som skapar tabun om psykisk sjukdom och ohälsa för man FÅR INTE vara “svag och skör” och prata om hur man mår, och vad man går igenom.
Anonymitet borde vara valbart eftersom vissa inte vågar prata om sina sjukdomar och sina trauman och vad dem genomlider för att Tabun i Sverige är så stark. Man får bara motstånd istället för stöd och kärlek och hjälp. Så självklart ska man få vara anonym.

Men jag har förlorat exakt ALLT och ALLA pga denna tabun. Inte EN ENDA människa har gett sig på min mormor eller min mamma eller arbetsgivarna som förstörde mitt liv. Men mig ger man sig på konstant, inklusive de jag älskade och psykvården.
En överläkare som jag aldrig träffat och som inte känner mig efter 2 minuters samtal.
“Det är ditt egna fel att du råkat ut för dina saker för du försöker inte tillräckligt, du tar inte ansvar för ditt liv.”

Som om hon visste hur mycket jag kämpat med livet sedan jag som 5åring första gången blev utsatt för det jag beskrev ovan, kämpat med myndigheter för att få behålla mitt arbete för att jag aldrig fick en anställning och i vissa fall pga det inte fick inkomst på flera månader.
Fast jag kämpade med näbbar och klor för mina rättigheter som jag dessutom kunde bevisa i pappersform.

Tog dem 45 år att fatta att jag gjort exakt precis allt i min makt för att överleva, då Försäkringskassan gjorde mig till förtidspensionär för att som dem skrev i beslutet.
“Man måste uttömma ALLA alternativ för att bli självförsörjande och inte vara till arbetsmarknadens förfogande.
Du har uttömt ALLA alternativ för att klara av att uppfylla Regeringens och Försäkringskassans krav på självförsörjning och att vara till arbetsmarknadens förfogande. Dessutom har du enligt läkarutlåtandet en grav psykiatrisk sjukdom som ytterligare försvårar för dig som gör att du kan fungera normalt i samhället.”

ALLA alternativ enligt F-Kassan för er som inte vet hur det är att aldrig haft en anställning men ändå arbetat med olika arbetsmarknadsåtgärder där många är icke pensions grundade praktiker är en av dem är som följer.

Arbetsträning, Praktik, Lönebidragsanställning, samarbete med Arbetspsykolog och SIUS konsulent för att finna lämpligt arbete, jobbsökarkurser, arbetscoachning, datortek, vidare utbildning, gymnasie kompetens på Komvux,  speciella praktiker inom Socialmyndigheten som man måste gå för att få Försörjningsstöd, speciella jobbsökar kurser för att få Försörjningsstöd, genomgående bevis på sin psykiska sjukdom, ett var arbetspsykologstestet, ett var psykoligtestet som gick igenom samtliga diagnoser som existerar inom psykiatrin, och det sista var alla möten med läkare som inte skrev adekvata Läkarutlåtanden, förutom en Överläkare som satt med mig i 3 timmar och gick igenom vad hon skulle skriva i Utlåtandet, jag fick 5 avslag innan det för dem tog sig inte tid att skriva bra utlåtanden.
Det är dem sakerna jag kommer på just nu som jag kämpade med hela mitt vuxna liv.

Så när Överläkaren, före detta vänner, min före detta familj och andra okunniga säger att jag inte tar ansvar och inte kämpar tillräckligt. Så vet dem inte vad dem talar om ,dessutom är det rent elakt att utan kunskap påstå sådana saker.

Sedan har jag ätit så många olika mediciner och INGEN av dem fungerar för att det är inte huvudet det är fel på utan hur illa människor behandlat mig sedan jag var 5årigt barn.
Det förstod Överläkaren som satt med mig i 3 timmar och skrev ett bra läkarutlåtande som efter 45 års kamp gav mig rätt mot ALLA, det jag kämpat med sedan jag var 5 årigt barn.
Det förstod Försäkringskassan efter 30års kamp med dem, Försörjningsstöd, Arbetsförmedlingen och Psykiatriska vården, och alla som var i mitt liv i dåtid som INTE förstod och inte förstår än idag.

Det är bara Försäkringskassan som inte kunde förneka tillslut o mmin sjukdom jag haft hela mitt liv.
Utan någon rehabilitering eller adekvat stöd. För de flesta av de sakerna jag beskrev ovan fungerade inte, det var därför så många åtgärder sattes in. För dem hittade aldrig en åtgärd som passade med min sjukdom och mina trauman.

Så jag vet EXAKT vad jag pratar om, för jag är inte ens i närheten om ensam med dessa problemen i samhället och livet, det är 100.000tals om inte miljoner som är med om detta. Kanske inte barndomstraumat, men problemet med myndigheter och arbetslivet och samhället i stort.

Tråkigt att du mått dåligt hela ditt liv, då borde du vet vad jag talar om, som också mått dåligt hela mitt liv. Genomlidit flera olika traumatiska händelser. 13 år i barndomen och 25 år i arbetslivet. Och alla elakheter från nära och kära sedan jag blev suicid 2014.
Istället för stötta mig och ge mig kärlek så vänder ALLA ryggen och sedan skyller ALLT på mig.
INGEN orkar sådant beteende, och INGA mediciner jag tar hjälper mot sådant beteende.
Lobotomi kanske skulle hjälpa, men det är ju inte lagligt eller ens en bra rehabiliteringsåtgärd att bli en “sallad”.

Red Menive och jag är inte samma person, så du pratar alltså med två olika personer som skriver utifrån två skilda perspektiv. Låter som att du missat det? Vi lever ju även i en demokrati (tack och lov) med yttrandefrihet så tyvärr fungerar det inte så att man måste tycka exakt likadant i såna här frågor. Det är inte varje dag man blir utskälld av någon på internet, av någon forummedlem samt anklagad för att vara lika kass som psykiatrin. Vet inte om jag tycker det är så snällt och känner väl också: vad vet du om vem jag är, ärligt talat? Man måste skilja på sak (åsikter) och person.