Red Dykepi
Skapade svar
-
Så tråkigt att höra. Jag har barn, sambo, givande arbete, tak över huvudet, mat, har kunnat resa ibland (innan ekonomiska eländet) och har vänner. Tomhålet för min del handlar om relationen till min ursprungliga familj som är lika med noll. Det är det enda rätta men tomheten tär i själen. Så konstigt att det kan påverka så starkt. Blir nog alltid värre vid högtider där ensamhetskänslan blir extra stor men även i vardagliga samtal på jobbet och vänner när familjerelationer diskuteras. Det sticker till i hjärtat varje gång som om jag vore barn forfarande. Behöver de inte så varför behöver jag känna så här? Har haft samtalsstöd flera ggr men har förstått att jag får leva med detta och den ekonomiskt fruktansvärda situationen.
Vad ledsamt att du, som jag förstår det, inte har någon kontakt med din ursprungliga familj. Jag känner delvis igen mig, då jag sedan många år inte har någon kontakt med min pappa och farmor. Jag vet att jag bara skulle må dåligt av att ha kontakt med dem, men även fast jag är vuxen så saknar jag att ha två vettiga föräldrar. Samtidigt är jag väldigt glad och tacksam över att jag har jättebra kontakt med min mamma. Mitt hål handlar nog om någonting annat (gud vet vad) för jag hade det där hålet långt innan familjesituationen blev som den blev.
Vad tråkigt att du inte har haft någon nytta av samtalsstöd. Vad hade du önskat att samtalsstödet skulle leda till?
Jag vet inte vad det är för ekonomiska problem du har, men om det handlar om skulder så brukar det finnas budget- och skuldrådgivning i varje kommun. Det kanske du redan vet, men om inte så kanske det skulle kunna vara något? Kanske finns det någonting att göra?
Jag har också ett hålrum i mitt inre och jag håller till hundra procent med om att den ensamhet som detta hål orsakar är hemsk. Jag har heller inte lyckats fylla mitt hål med något, men letar förtvivlat efter någonting att fylla det med. Alternativt någonting som får hålet att försvinna, eller ett sätt att lära mig leva med smärtan.
Jag har inga tips att ge dig, för jag kämpar med samma problem (även ekonomin är någonting jag oroar mig för) men kanske kan det ge oss något att prata med varandra om de här tomrummen?
Intressant – din hjärna går på högvarv med andra ord… Finns det något som du skulle kunna använda den här fantastiska förmågan att tänka ut lösningar om du frånser mörka tankar och tänka ut lösningar för att du ska må bra?
Ja, absolut! Jag använder den här förmågan till väldigt mycket. Det jag uppskattar mest är att förmågan gör mig väldigt kreativ och driftig, något jag har stor nytta av. Andra människor brukar också säga att jag är bra på att komma med råd och förslag, vilket förstås känns väldigt roligt att få höra. Att andra människor tycker att jag hjälper dem gör mig varm i hjärtat. Samtidigt finns det en ensamhet i det, för JAG känner sällan att andra hjälper MIG, även om jag vet att de försöker.
Nu har jag träffat diakonen, vilket jag lovade att berätta om här. Jag har inte så mycket erfarenhet av kyrkan, men av någon anledning hade jag tänkt mig en diakon som en person som uppträder ganska stelt och sitter och nickar åt det man säger. Det visade sig vara helt fel, åtminstone när det gällde den här personen. Hon kändes väldigt avslappnad och framåt och pratade väldigt mycket. Dessutom tror jag att hon kan ha den där listiga och skarpa hjärnan som jag behöver. Nu ska jag snart åka bort, och diakonen hade lite mycket att göra nu när det närmar sig jul, men vi bokade in en ny tid i januari. Det som diakonerna i kyrkan erbjuder kallas själavårdssamtal, vilket innebär att fokus ligger på det som JAG vill prata om och det som JAG vill ha hjälp med. Intressant – du kan väl rapportera vidare hur du känner dig framöver…
Det lovar jag att göra. Just nu känner jag ett visst hopp, eftersom det kändes positivt hos diakonen. De senaste månaderna utan samtalsstöd har verkligen varit ett helvete för mig.
Tack! Jag blev klar idag, hurra! Mindre hurra – kan inte fakturera eftersom jag fortfarande väntar på avtal! Och när jag väl lyckas få iväg en faktura ska man vänta på att få betalt – där har ju Frilans Finans ett bra upplägg, att de förskotterar fakturan! Jag har verkligen ingen aning om när jag kan få betalt och idag tog jag ut de sista 145kr som fanns på sparkontot så att jag kan betala restskatten … Nej, det är den där eviga ekonomiska osäkerheten som tär. Och att få 50% att verkligen vara 50%. Medan verkligheten lätt blir nån sorts kaospendel mellan noll och hundra procent. Försäkringskassan tror att jag jobbar 4 timmar om dagen, för så ser deras fyrkantiga verklighet ut, sanningen kan i extremfall vara 20 timmar på raken och sedan totalkoma resten av veckan. Det blir ju sällan bra … Nu har jag en bra tidplan för nästa projekt, december och en bit in i januari, men då gäller det att hålla tempo alla dagar och inte svaja nån dag.
Härligt att höra att du är klar med uppdraget! Grattis och bra jobbat!
Vad frustrerande det låter att du inte har fått ditt avtal ännu! För min del händer det ganska ofta att en av redaktörerna på tidningen jag skriver för segar med att skicka ut frilansordern, men eftersom jag vet att de inte beställer texter som de sedan inte vill ha så brukar jag påbörja jobbet ändå. Jag behöver heller inte frilansordern för att kunna ta betalt. När det gäller föreläsningarna däremot, så påbörjar jag aldrig förberedelserna förrän avtalet är påskrivet. Det känns för osäkert, eftersom det är mer jobb än med skrivuppdragen. Dessutom finns det en risk att kunden avbokar föreläsningen, och då känns det viktigt att ha ett avtal eftersom avbokningsvillkoren för båda parter framgår där. På så vis minskar risken för dispyter.
Kan du påminna kunden om avtalet?
Åh, vad typiskt att du var tvungen att ta dina sista sparpengar till en sådan sak som restskatt! Brukar du ofta få restskatt? Jag är lite orolig att jag kommer att få det nästa år, eftersom jag har hört att det är vanligt när man har ojämna inkomster.
Jag håller verkligen med om att den ekonomiska osäkerheten är tärande. Att aldrig veta om det kommer några uppdrag nästa månad är väldigt jobbigt, i synnerhet nu när bufferten är slut.
Ja, Försäkringskassan är verkligen fyrkantiga. Och helt verklighetsfrånvända. Själv skulle jag inte orka jobba många timmar i sträck för att sedan inte orka jobba alls på flera dagar, så det gör jag inte. Däremot är min energinivå ojämn, vilket innebär att jag någon dag inte orkar jobba alls, för att nästa dag orkar jobba fler timmar än vanligt. Detta framkommer i mina läkarintyg, och eftersom Försäkringskassan inte har ifrågasatt det så antar jag att de inte har någonting emot det. Jag vet att det är så att man kan få lov att jobba ojämnt antal timmar om det finns medicinska skäl, vilket det ju gör i mitt fall. Någon måtta får det ju vara med stelbentheten.
Ja, att inte ha utrymme för svackor måste vara en utmaning. Jag har haft en rejäl svacka de senaste veckorna. Det har, tack och lov, inte gått ut över något uppdrag men däremot har det gått ut över min marknadsföring. Skrivuppdragen kommer automatiskt, eftersom tidningen är en återkommande kund, men föreläsningarna måste jag marknadsföra för att få uppdrag, och det ideligen. Det där med att “jobb leder till jobb” gäller tydligen inte mig… Det enda som leder till nya uppdrag är flitig marknadsföring.
Nu har jag träffat diakonen, vilket jag lovade att berätta om här.
Jag har inte så mycket erfarenhet av kyrkan, men av någon anledning hade jag tänkt mig en diakon som en person som uppträder ganska stelt och sitter och nickar åt det man säger. Det visade sig vara helt fel, åtminstone när det gällde den här personen. Hon kändes väldigt avslappnad och framåt och pratade väldigt mycket. Dessutom tror jag att hon kan ha den där listiga och skarpa hjärnan som jag behöver. Nu ska jag snart åka bort, och diakonen hade lite mycket att göra nu när det närmar sig jul, men vi bokade in en ny tid i januari.
Det som diakonerna i kyrkan erbjuder kallas själavårdssamtal, vilket innebär att fokus ligger på det som JAG vill prata om och det som JAG vill ha hjälp med. Det verkar mycket mer personcentrerat och individanpassat än vad jag upplever att psykiatrin är (undantag finns självklart). Diakonen berättade även att hon inte använder sig av några metoder, utan att mötena är som helt vanliga samtal. Det är PRECIS det jag söker, och det var också det som jag hade med min senaste samtalskontakt inom psykiatrin. Det visade sig också att många diakoner har erfarenhet av att jobba inom vården. Just den här diakonen var arbetsterapeut i grunden.
Diakonerna erbjuder ingen behandling på så vis att de tänker: “Nu ska vi behandla det här problemet”. Däremot kan det, som jag fick höra idag, bli en INDIREKT behandling genom att man känner att samtalen får en att må bättre. Min spontana tanke är att själavårdssamtal nog passar bäst för dem som – liksom jag – har problem som är av en mer själslig karaktär (i mitt fall hål i själen och svårt att känna gemenskap med andra människor) än för den som har t.ex. panikångest eller tvångstankar. Jag kan tänka mig att sådana problem i många fall kan behöva en mer konkret och riktad behandling, och då är det ju psykiatrin man ska vända sig till.
Har du provat med att sluta tänka ut lösningar och bara vara i livet – vad händer då?
Ja, det har jag provat många gånger. Det som händer då är att jag rasar ihop fullständigt. Jag blir även extremt mentalt utmattad och livet känns så tungt att jag börjar tänka väldigt mörka tankar.
Förlåt för sent svar. Jag ”faller ifrån” ibland och kryper in i mitt skal när det är för jobbigt att ha kontakt med omvärlden. Jag klarar inte av att ”klä av mig naken”, varken för vänner, bekanta eller professionella inom vården. Jag har så fruktansvärt svårt att prata om mig själv och mina problem. Bara tanken ger mig ångest. Jag vet absolut att jag inte är ensam i mina tankar och problem. Sen kan man välja att se det positiva i det… eller det djupt tragiska ur samhällets synvinkel att vi är så fruktansvärt många med psykisk ohälsa att resurserna inte på långa vägar räcker till att hjälpa alla. Jag är inte redo att skriva om det hemska som jag går och bär på. Inte ens som anonym i detta forum. Det är så pass starkt för mig att jag inte vågar släppa fram det i ljuset…. än iaf.
Jag förstår och respekterar att du inte känner dig redo att skriva om det hemska. Jag tycker ändå att det är starkt av dig att ha tagit initiativet att registrera dig på forumet. På så vis har du kommit liiite närmre det jobbiga, och det är ett superbra steg! Ta den tid du behöver när det gäller att berätta för andra människor om dina problem. När det gäller det här forumet så finns det inga som helst krav eller förväntningar. Du berättar bara det som känns bra, när det känns bra.
Min fundering – kan hålla med om att mycket handlar om vilka egenskaper en person har i alla livets sammanhang och tänka i olika dimensioner dvs kan tänka på ett problem från olika håll är en svår konst Du behöver en terapeut som ger dig nya vinklar på alla problem som du redan ältat ett antal gånger säger du…. kan man säga någon som är ”listigare” än du? Är det dina tankefällor som leder till att du mår dåligt? Eller är det så att tankefällorna som jag upplever din text beskriva är orsakad av att du mår dåligt?
Ja! Det var precis det ordet jag sökte! Jag behöver definitivt någon som är listigare än jag. Annars får jag inga nya infallsvinklar, och då kommer jag heller inte fram till några lösningar.
Om du med tankefällor menar att jag grubblar över mina problem om och om igen utan att hitta någon lösning, så är de inte grundorsaken till att jag började må dåligt, men de är en orsak till att jag FORTSÄTTER må dåligt. Jag grubblar enbart i syfte att försöka hitta en lösning, för att på så vis kunna må bättre. En del problem har jag lyckats hitta lösningar på, vilket har varit superskönt, men andra har jag inte kunnat lösa hur mycket jag än försökt. Jag fungerar som så att jag inte söker hjälp förrän jag uttömt alla möjligheter att försöka lösa problemen på egen hand, så när jag väl kommer till vården så har jag provat måååååånga strategier och knep.
Exempelvis så har KBT inte hjälpt mot något av mina problem, för så som KBT-terapeuterna försökt få mig att tänka har jag redan tänkt själv, måååååånga gånger, under många år. Ofta sedan barndomen. Men det har inte hjälpt. KBT handlar ju mycket om att ändra sitt tankesätt, men grejen med mig är att jag oftast automatiskt tänker på saker och ting på väldigt många olika sätt. Jag har inte svårt att ändra tankesätt, utan när jag har ett problem som kvarstår trots att jag provat flera olika tankesätt, knep och strategier – DÅ söker jag hjälp.
På så vis leder min oförmåga att lösa vissa problem på egen hand till ökad psykisk ohälsa, eftersom de människor som ska hjälpa mig sällan visar mig vägen till tankebanor, strategier och knep som jag inte redan visste fanns.
Tack! Jag har svårt med tilliten till psykiatrin då jag fått många löften historiskt som senare tagits tillbaka för att ”omständigheterna förändrats” eller för att personen som lovat mig något ”inte hade behörighet att ge ett sådant löfte”. Så tyvärr är det så att även om jag så skulle få ett löfte från enhetschefen så kommer jag att ha oerhört svårt att lita på det. Det är klart att jag, om jag får ett löfte, kommer att ge mig in i behandlingen, men jag kommer ändå att oroa mig för att det tas tillbaka om typ ett halvår eller så, för att enhetschefen bytts ut, den nya landstingsledningen kommit med nya direktiv osv. det är lite ”spännande” det här, att jag genom åren har intalats av mina behandlare att jag måste börja lita på människor, lita på systemen och lita på de löften jag får. Och sedan är de själva de människor och system, tillsammans med Försäkringskassan, som orsakar de största sveken och spär på min misstro och brist på tillit. Hur ska jag kunna lära mig att lita på andra när de som ska lära mig att lita på andra inte går att lita på?
Oj, vad jag känner igen mig! Jag har också svårt att lita på människor, något jag jobbade med tillsammans med min samtalskontakt. Sakta men säkert fick jag lättare att lita på andra, och så småningom litade jag till 100 procent på min samtalskontakt. Då valde hon att – utan förvarning – avsluta kontakten. Jag kände mig SÅ sviken.
Jag hoppas SÅ att du får fortsätta din terapi och att de som ska hjälpa dig håller vad de lovar den här gången! Berätta gärna hur det går!
Jag håller tummarna för att din vän får tag i enhetschefen och att det är en vettig person!
Jag förstår att du inte orkar påbörja en ny behandling som du vet att du inte kommer att få slutföra, och jag tycker inte att du ska behöva göra det heller. Om du nu blir lovad att få fortsätta träffa din nuvarande psykolog (vilket jag innerligt hoppas) så be att få det skriftligt. Då kan du känna dig trygg sedan, och kan fokusera på terapin i lugn och ro.
De har INTE rätt! Du är värd att få den hjälp du behöver! Om landstinget inte kan erbjuda dig den hjälpen, så är det deras organisation det är fel på – inte dig.
Att inte vilja leva är en tung, tung känsla. Du förtjänar att få hjälp med den känslan, så att du kan hitta livsglädjen! Jag håller tummarna för dig och min katt håller svansen! <3
hmm nyfiken – vad menar du med att avslöja en terapeut? Är det en nackdel att förstå vad en terapeut är ute efter? Har du några idéer för hur det skulle fungera för människor som har din förmåga att genomskåda ? Behöver terapeuterna ha något annan sorts utbildning eller behöver de högre IQ eller känslighet för patienterna/kunderna? *sätter sig ner för att invänta svar*
För mig har det varit en nackdel att alltid förstå vad terapeuten “fiskat” efter. Det har gjort att terapeuten blivit extremt förutsägbar, vilket i sin tur gjort att det har känts meningslöst att gå dit. Det har inte tagit många gånger innan jag listat ut terapeutens tankesätt och arbetssätt, något som lett till att jag snabbt suttit med ett “facit”. Jag har helt enkelt vetat vad terapeuten kommer att säga/fråga härnäst, och oftast fler än ett “drag” framåt. Då har det känts meningslöst, för jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och samtala med mig själv, genom att själv säga terapeutens “repliker”.
Det största problemet har ändå varit att jag haft så otroligt svårt att hitta rätt person, d.v.s. någon som tänker ett steg längre än vad jag själv gör. Alla (utom sjuksköterskan som valde att avsluta) har bara kommit med sådana tips och råd som jag redan kommit på själv, ställt frågor som jag redan ställt mig själv under många år et c. Detta har lett till en enorm frustration hos mig, för jag har aldrig fått några nya infallsvinklar eller någonting som lett till att jag faktiskt kunnat hjälpa mig själv.
Jag tror inte att terapeuten behöver ha någon annan sorts utbildning för att kunna hjälpa mig. Den enda som faktiskt har hjälpt mig har en sjuksköterskeutbildning, men jag tror inte att hon hjälpte mig så bra för att hon var just sjuksköterska, utan det handlade nog mer om individuella egenskaper. Jag brukar beskriva det som att jag behöver någon som kan tänka i många olika dimensioner. Någon som kan tänka högt och lågt, och se saker och ting ur många perspektiv. Personen behöver också ha en förmåga att tänka riktigt djupt och långt utanför boxen. Om man liknar terapeuten vid ett hus så behöver jag Villa Villekulla.