Red Dykepi
Skapade svar
-
Ja, det är ett hårt och kallt samhälle vi lever i. Själv har jag en låg och ojämn energinivå, vilket innebär att jag inte orkar jobba heltid, och ibland känner jag mig som en parasit p.g.a. att så många människor (inkl. politiker) verkar tycka att alla ska jobba till varje pris. Det känns som om det har blivit fult att få ekonomisk hjälp från samhället, fastän vi betalar skatt bl.a. för att man SKA kunna få ekonomisk hjälp om man hamnar i en situation där man inte kan jobba.
Det känns som om dagens samhälle är gjort för de människor som har full arbetsförmåga och samtidigt en hög energinivå som gör att de orkar hålla ett högt tempo utan att bli sjuka.
Ibland känner jag mig värdelös för att jag inte orkar jobba heltid, men då försöker jag tänka på att det inte bara är jag som inte orkar hänga med i samhällets tempo, eller leva upp till dess krav, utan att det är många andra som inte heller orkar. Det verkar bli fler och fler som mår dåligt och som blir utbrända p.g.a. att samhället ser ut som det gör.
Det är inte dig det är fel på, utan samhället! Jag hoppas verkligen att du får en bättre tillvaro när du är klar med din utbildning. Jag hoppas att du kommer att hitta en arbetsplats med en chef som värnar om sina medarbetare och har förståelse för att man inte kan köra på hur hårt som helst.
Okej, så det finns ändå folk som du klickat med. Då kommer det säkert hända igen! Brukar du känna det där klicket direkt eller kan det utvecklas? Jag tänkte om du kanske kan tänka dig att ha kvar dina ”aktivetskompisar” eller vill du helst bryta med dem?
Ja, det har absolut funnits människor som jag klickat med och dessa relationer har jag verkligen värdesatt. Att det klickar är något som jag brukar känna väldigt tidigt i kontakten. Något jag äntligen lärt mig är att inte fortsätta träffa en människa under flera månader (eller ännu längre) för att se om det klickar, för om det inte klickar efter några träffar så kommer det inte att göra det sedan heller. Det enda som händer då är att den andra personen börjar uppleva att vi är vänner, och räknar med mig, vilket gör att jag har svårt att ta mig ur relationen när jag väl inser att den troligen aldrig kommer att ge mig något. Att fortsätta umgås med någon fastän det inte ger mig något är inte bara taskigt mot mig själv, utan även mot den andra personen. Jag har jobbat på att försöka bryta i tid, och jag tycker att jag har blivit bättre på det, även om jag vet att det kan bli ännu bättre.
Jag vill egentligen inte umgås med mina aktivitetskompisar över huvud taget, men dem jag har kvar nu är personer som jag började umgås med innan jag började acceptera att jag känner som jag gör, vilket innebär att relationerna har varat länge. Det gör att de är svåra att bryta. Ännu svårare blir det av att dessa personer uttryckligen talar om att de trivs i mitt sällskap. Då får jag skuldkänslor för att jag inte känner likadant, men också för att jag fortsätter att umgås med dem.
Ytterligare en som hoppas det blir bra här!
Tack! <3
Yes jag ska hålla tummarna för att det går bra med Diakonen
Tack snälla!
Okej tack för ditt svar. du känner alltså att du just nu inte har en enda sån relation? Vad hände med de som tog slut?
Min första kompis som jag kände gemenskap med, träffade jag på ett ridläger när jag var 11 år. Vi fann varandra direkt och brevväxlade ett litet tag efter lägret, men tyvärr slutade hon skriva. Jag var helt förkrossad, för det betydde så mycket för mig att få känna gemenskap med någon, men antagligen var relationen inte lika speciell för henne som den var för mig. Jag vet att jag skickade ett nytt brev, eftersom jag hoppades att hennes brev bara hade kommit bort på posten, men när jag inte fick något svar då heller så gav jag upp.
Min andra sådan kompis träffade jag året efter. Det var en tjej som gick på samma skola som jag, men inte i min klass. Jag hade fantastiskt roligt tillsammans med henne, och kände verkligen gemenskap, men efter ett år började jag sjuan och då gick vi inte längre på samma skola (hon var ett år yngre än jag). Tidigare hade vi hängt ihop mycket även på rasterna, men i samband med att jag bytte skola så började hon umgås mer med en tjej i sin egen klass. Jag var glad för hennes skull, för i min värld var det så självklart att man kunde ha flera vänner. Jag tyckte inte heller att det var något konstigt att relationer förändras. Därför reagerade jag inte när min vän väldigt ofta sa att hon skulle vara med den andra tjejen, när jag frågade om vi skulle ses. Men, till slut sa hon aldrig ja när jag frågade, och hörde aldrig av sig, och då förstod jag vinken.
När jag pluggade, för ca 10 år sedan, så blev jag kompis med en tjej i klassen. Vi kunde sitta helt tysta tillsammans utan att det blev obekvämt, vilket jag uppskattade väldigt mycket. Vi lärde egentligen inte känna varandra sådär jätteväl under det året, och när hennes förhållande sprack så flyttade hon tillbaka till sin hemstad. Vi lovade varandra att hålla kontakten, och när jag åkte till hennes hemstad av annan anledning så frågade jag om hon ville ses. Jag fick redan i telefon en känsla av att hon inte var så noga med det, men vi tog en fika på stan och sedan följde jag med hem till henne. Då fick jag känslan av att jag var någon som tillhörde hennes “gamla liv”. Hon levde ett heeelt annat liv i sin hemstad än vad hon gjort i staden där skolan låg, och det kändes som om jag var ett obekvämt gästspel som inte passade in. Vi hördes några gånger efter det (oftast på mitt initiativ) men vi sågs aldrig mer.
Fram tills för ett år sedan hade jag en bästa vän. Vi hade en helt fantastisk gemenskap, gjorde roliga saker tillsammans och kunde prata om allt. Vi sågs när vi mådde bra och vi sågs när vi mådde dåligt. Tyvärr började vi glida ifrån varandra, utan att någon av oss kände att den andra personen hade gjort något fel. Jag kände det, men tänkte att det kanske bara var något tillfälligt, så jag fortsatte att höra av mig och föreslå saker. De sista gångerna vi träffades kändes det dock inte alls bra, vilket vi båda kände. Jag föreslog att vi skulle träffas och prata om det faktum att vi kände att vi hade börjat glida ifrån varandra, men det ville inte hon, utan hon drog sig undan. Jag blev väldigt ledsen, i synnerhet eftersom vår vänskap hade varat under många år, men i efterhand har jag insett att det kanske inte är så konstigt att vi gled ifrån varandra. Vi lärde känna varandra i sena tonåren, och nu är hon 30 och jag 31.
Hej TS! Jag lider också av hälsoångest (dock i kombination med GAD). Känner igen mig mycket i det du skriver. Ska börja i KBT nästa termin och hoppas det ska hjälpa. Har också haft hälsoångest sedan jag varit liten, min stora rädsla har alltid varit att bli sjuk och när jag väl ”snöar in mig” på någon sjukdom/något symtom ser jag bara tecken på att jag är sjuk. Jag kan inbilla mig så mycket! Mina reaktioner på ett kroppsligt symtom är inte realistiska utan ofta väldigt överdrivna. Exempelvis kände jag en gång när jag var ute och gick att det gjorde ont i sidan. Tänkte direkt att nu är det något farligt, kanske cancer i livmodern! Visade sig sedan att det bara var vanlig ”håll”! Har sökt hjälp för att jag trott mig ha hudcancer och leukemi. Men oftast brukar jag försöka skapa kontroll genom att googla olika symtom vilket ALLTID leder till att min ångest förstärks, men i början kan jag ju känna lättnad när jag läser om sjukdomen jag tror mig ha… Har du något annat ångestsyndrom än hälsoångest?
Total igenkänningsfaktor! Precis sådär är det för mig också. Jag har också försökt skapa kontroll genom att googla symtom, men precis som du skriver så blir det ju bara värre av det. Nuförtiden är jag hyfsat bra på att låta bli att googla, och jag har slutat bläddra i t.ex. veckotidningar och 1177-tidningen. Den sistnämnda slänger jag så fort den kommer. Ju mindre information jag får om sjukdomar och kroppen, desto bättre.
Vad bra att du ska få börja i KBT! Jag hoppas att det kommer att hjälpa dig!
Jag har även haft panikångest, men när jag insåg att det “bara” var panikångest och lärde mig att hantera den så försvann den nästan helt. Jag har delvis lärt mig att hantera min hälsoångest också, men när den är som värst så går det inte. Då tar rädslan för sjukdomar över.
Det låter jobbigt och ångestfyllt. Kan du ha 100% sjukpenning tills du hittar något mer stabilt på 25%?
Det skulle jag nog kunna få, men eftersom jag har den absolut lägsta ersättningsnivån så skulle jag få det ännu tuffare ekonomiskt än vad jag har det just nu. Även om jag jobbar olika mycket olika månader, så tjänar jag ändå på det. Om jag vore helt sjukskriven så skulle alla månader vara nästan lika jävliga som de uppdragslösa månaderna är nu.
Jag funderar dock på att göra ett nytt försök att få hjälp av Arbetsförmedlingen. Sist blev det extremt mycket strul, vilket slutade med att jag gav upp. Jag tänkte i så fall prova med ett annat kontor den här gången. Det andra verkade inte fungera särskilt bra. Min stora rädsla ligger nog i att de ska säga att de inte kan hjälpa mig att hitta ett passande jobb som inte är på frilansbasis. Egentligen har jag ingenting emot att frilansa, utan älskar det jag gör, men uppdragslösa perioder klarar jag inte. Detta är tyvärr något som alla frilansare drabbas av då och då.
Jag vet inte om jag hade några förväntningar gällande samtalsstödet mer än att ge det en chans. Såren är djupa och går ej att läka. Till viss del har tiden hjälpt men ändå inte. Hålet finns där. Ensam fast inte ensam. Har inte haft fungerande föräldrar, missbruk och psykisk sjukdom och det enda syskonet jag har kan jag inte ha kontakt med för mitt eget välbefinnande. De ekonomiska problemen som i sig är starkt ångestframkallande kan jag inte då hjälp med av kommunen då jag bedöms kunna på längre sikt lösa de själv. Det är dock psykiskt krävande och framkallat framförallt skuldkänslor att jag hamnat i den situationen och därmed förstört många år av mitt liv. Vad tror du dina tomhetskänslor beror på? Hur yttrar de sig? Känns det någon gång bättre?
Vad ledsamt att det inte fungerar med dina anhöriga. Men jag vet precis hur det är att behöva avstå kontakt med en familjemedlem för sitt eget välbefinnandes skull. Vissa människor kan förgöra en på nolltid.
Vad dumt att du inte kan få hjälp med dina ekonomiska problem. Jag förstår verkligen att det är psykiskt krävande. Att ekonomin fungerar är ju en förutsättning för att många andra saker ska göra det. Tyvärr kan vi alla hamna i svåra situationer, och när det gäller ekonomin så har jag märkt att det kan gå extremt snabbt att hamna i en besvärlig situation. Vad är det som gör att du har skuldkänslor? Handlar det om att du tänker på hur situationen hade kunnat vara om den vore annorlunda?
Jag har tyvärr ingen aning om vad mina tomhetskänslor beror på. Jag har försökt ta reda på det, och jag försöker fortfarande. Jag hoppas att jag en dag ska finna ett svar, så att jag antingen kan fylla tomrummet eller bli av med det.
Det jag känner är att det fattas någonting, att det är som en pusselbit som saknas för att jag ska bli hel. Det är som om jag har ett stort svart hål i själen som bara värker och värker. Det brukar kännas värre när jag umgås med vänner, för som jag har skrivit i en annan tråd här på forumet så har jag extremt svårt att känna gemenskap med andra. Sedan kan hålet göra lite mindre ont när jag har väldigt många andra problem, för stress överskuggar de flesta andra känslor för mig. Jag tål ingen stress över huvud taget, så när jag är stressad så dövas den själsliga smärtan.
Hej! Har läst dina inlägg och jag undrar på vilket sätt du skulle vilja känna gemenskap? Är det inte tillräckligt att ha gemensamma intressen tex? Du skrev om behov av att skratta, vill du tex att ni ska ha samma humor? Jag förstår behovet av att få skratta och det är något jag själv saknar i mina vänskapsrelationer. Vill du att ni ska ha upplevt samma saker och känna igen er i varandra? Det kan ju vara svårt att bli totalt förstådd då alla är olika individer och ingen kan gå in i någon annans hjärna. Men jag tror att ett sätt är att försöka våga släppa in folk mer, våga berätta om hur man verkligen mår etc. Det kan vara svårt att känna gemenskap om man inte vågar visa sitt rätta jag, hur ska folk då se vem man är och vad man tänker på? Jag säger det i all välmening alltså. En riktig vän bryr sig om en och stannar kvar trots att man blottar sig lite.
Nej, för mig är gemensamma intressen inte tillräckligt. Jag upplever att många andra tycker det, men en relation som enbart bygger på gemensamma intressen är för mig en “aktivitetskompisrelation”. Jag kan ha sådana relationer också, men jag upplever dem som väldigt ytliga och känner ingen gemenskap.
För mig handlar gemenskap om själslig samhörighet, vilket för mig är väldigt abstrakt. Jag kan inte förklara det rent konkret, för det går inte att ta på, utan det handlar om att känna att relationen har “Det”. I olika talangsåpor har jag ibland hört folk säga att det inte räcker att sjunga bra för att vara en artist, utan att man också måste ha “Det”. Det är så jag känner när det gäller relationer. Det räcker inte med gemensamma intressen, utan det måste finnas någonting mer.
Jag känner inte att det krävs samma humor eller liknande erfarenheter för att jag ska kunna känna gemenskap, för de människor som jag har känt gemenskap med har varit väldigt olika varandra. Ingen av dem har varit precis som jag, och antalet gemensamma intressen och erfarenheter har varierat. Men i samtliga relationer så har “Det” funnits.
Kan kanske känna igen mig i en del av det du skriver- frågan ”vad tänker du/tycker du/vill du?” är inte så intressant när man antagligen inte hade kommit dit om man nu hade kommit fram till det själv, och att höra samma förslag om och om igen blir antingen bara tråkigt och uttjatat, eller riktigt frustrerande (igen, jag hade inte kommit dit om förslaget ”funkat” eller hjälpt nån av de första femtioelva gångerna). Jag har en kontakt sen en tid tillbaka som jag känner ändå hjälper till viss del, och en stor del i att det ändå börjat funka på senare tid är nog att hon börjat ställa mer frågor kring tidigare erfarenheter och orsaker till dåligt mående. Tror väl att hon lite grand insett att bara försöka komma på ”lösningar” på och sätt att hantera problem och symptom då det mesta är idéer jag redan tänkt igenom själv, men är lättare för henne att komma med nya infallsvinklar och idéer kring orsaker än lösningar. Även om jag själv är medveten om att min egna upplevelse av saker är subjektiv, och jag kanske till viss del lärt mig ”erkänna” att saker som hänt inte alltid var mitt fel, så tror jag fortfarande det är lättare för någon utomstående att komma på nya, fler eller bara ”få in” (få en att acceptera) gamla teorier, idéer osv. Jag har helt enkelt lättare att ”acceptera” saker som jag kanske egentligen tänkt själv, men av olika anledningar haft svårt att acceptera? Ledsen att det här bara blev rörigt, men tror iallafall på att en bra samtalskontakt i längden hjälper, och jag hoppas du hittar någon du trivs med igen.
Gud, vad skönt att din nuvarande samtalskontakt kommer med infallsvinklar som är nya för dig! Det är sååå skönt när det händer! Jag är glad för din skull, att du verkar ha hittat rätt.
Tack, jag hoppas också att jag kommer att hitta en ny samtalskontakt. Förra veckan träffade jag en diakon i Svenska kyrkan. Vi pratade en timme, och hon sa att jag får känna efter hur jag vill göra. Jag sa att jag gärna träffar henne ett par gånger till i alla fall, så vi bokade in en ny tid i januari. Jag hoppas att det kan bli bra.
Då är min andra fråga – finns det möjlighet att skapa ett kontakt nät med andra vars hjärnor går på högvarv tro? Jag kan ju känna igen det där med att man hjälper andra med kreativa ideer och råd och dåd men ….
Jag har haft några sådana vänner i mitt liv, och det har varit helt fantastiskt! Sååå underbart och givande! Jag lever verkligen upp när jag har en sådan människa i mitt liv. Den senaste människan av det slaget var en tjej som vi kan kalla för Jessica (hon heter egentligen något annat). Vi var bästa vänner under många år, men sorgligt nog gled vi ifrån varandra, och förra året tog vänskapen slut. Det fanns ingenting kvar av det som en gång varit. Livets gång, förmodligen, men nu har jag ingen sådan där fantastisk människa i mitt liv.
Jag känner mig alldeles svag i kroppen och så trött, så trött. Orkar inte oroa mig mer för ekonomin, orkar inte leva med den ständiga kamp som det är att jaga nya uppdrag. Samtidigt påminner jag mig om att det är det här eller sjukpension, för i min situation är det bara driva eget som fungerar. Sådana jobb som jag egentligen skulle behöva ha finns inte. Så jag måste antingen fortsätta som jag gör eller ge upp arbetslivet – och ger jag upp så kommer jag att leva i mariginalen för evig tid. Det här är mitt enda halmstrå, ett halmstrå som jag börjar bli för svag för att hänga fast vid.
Har jag ens någon framtid?