Hem > Forum > Arbete & Skola > Jag vill inte bli utbränd!

Jag vill inte bli utbränd!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Studerar och önskar jag såg att det skulle leda till en bättre tillvaro än den jag har nu.

    Men ens skyldighet oavsett utbildningsnivå i det här samhället verkar vara att gå in i väggen.

    Kanske är det detta som gör att studierna känns tunga. Lite meningslösa.

    För varför ska man dra på sig studieskulder för något man kanske bara orkar arbeta i ett år med?

    Fenomenet finns ju i alla branscher:

    Långa dagar, oöverstigligt ansvar. Trött, och ingen energi till annat än jobbet? Bra!

    Inte sovit i natt? Bra, bra, fortsätt så! Kraschat fullständigt? BRA JOBBAT! *Applåder*

    Försöker undvika att gå in i väggen. Jag inser ju att ingen annan gör det åt mig. Ingen annan bryr sig om mig. En människa verkar vara rättså värdelös enligt den logik som styr samhället. Men hur vet man på förhand att de yrkesval man gör är rätt för en? När det är svårt att få prova innan. Och hur lätt är det att själv helt klara av att undvika väggen, om inte andra sidan hjälper till på något sätt? Om människan inte är värd ens lite anpassning från arbetsgivarhåll, för att hon är människa, men också för att hon är en individ med individuella behov?

    Jag tror även jag på vissa sätt har sämre förutsättningar än andra att se varningssignaler på skadlig stress. Jag har diagnos ADD, och grundläggande problem med arbetsminne, uppmärksamhet, sömnbesvär och stort funktionsbortfall av sömnbrist. Dels tror jag att detta ger mig en sårbarhet för överbelastning, men det kan också göra gränsen mellan dessa besvär och utmattning diffus. Det finns ju inget ”före” att jämföra med då jag var superkvinnan som klarade av tre timmars sömn utan problem och jag kunde hålla massor av bollar i luften.

    När jag efter ett par nätter med för lite sömn ligger utslagen på soffan en dag, inte orkat klä på mig och knappt kommit mig för att äta och har möglig disk utspritt över lägenheten, eller upplever det tungt att ta tag i småsaker, inte orkar svara när det ringer, inte orkar prata med någon eller tycker ringsignalen är jobbig, eller känner mig ljudkänslig i kollektivtrafiken och byter plats hela tiden eftersom alla stör mig eller när jag upplever att luften går ur mig när jag är ledig och känner mig konstigt psykiskt matt så är det kanske bara mitt vanliga gamla jag en dålig dag.

    Ändå måste jag vara superkvinnan. Det är mitt straff, för att ha fötts som jag. För detta var verkligen inte schysst av mig mot konsumtionssamhället.

    Men det känns ändå lite lättare nu än i höstas. Jag har fått veta att jag inte kan bli uppsagd hursomhelst fast jag är tjänstledig och de är övertaliga på jobbet. Otryggheten jag hade innan detta besked var en sak att oroa sig för, för mycket. Jag har också insett att jag inte kan grubbla mig fram till ett beslut angående yrkesval. Jag kan inte handla impulsivt, det måste mogna och jag måste testa det som intresserar mig och riskera att välja fel.

    Jag måste hjälpa mig själv på bästa sätt.

    Om jag kraschar tar ingen emot. För då verkar man straffas för att man parasiterar på skattebetalarna. Fast det är samhället som gjort en sjuk. Dubbelbestraffning.

     

     

    Ja, det är ett hårt och kallt samhälle vi lever i. Själv har jag en låg och ojämn energinivå, vilket innebär att jag inte orkar jobba heltid, och ibland känner jag mig som en parasit p.g.a. att så många människor (inkl. politiker) verkar tycka att alla ska jobba till varje pris. Det känns som om det har blivit fult att få ekonomisk hjälp från samhället, fastän vi betalar skatt bl.a. för att man SKA kunna få ekonomisk hjälp om man hamnar i en situation där man inte kan jobba.

    Det känns som om dagens samhälle är gjort för de människor som har full arbetsförmåga och samtidigt en hög energinivå som gör att de orkar hålla ett högt tempo utan att bli sjuka.

    Ibland känner jag mig värdelös för att jag inte orkar jobba heltid, men då försöker jag tänka på att det inte bara är jag som inte orkar hänga med i samhällets tempo, eller leva upp till dess krav, utan att det är många andra som inte heller orkar. Det verkar bli fler och fler som mår dåligt och som blir utbrända p.g.a. att samhället ser ut som det gör.

    Det är inte dig det är fel på, utan samhället! Jag hoppas verkligen att du får en bättre tillvaro när du är klar med din utbildning. Jag hoppas att du kommer att hitta en arbetsplats med en chef som värnar om sina medarbetare och har förståelse för att man inte kan köra på hur hårt som helst.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar och ditt stöd. Ja det blir på något vis extra tydligt att det är något fel på samhället när även människor utan NPF och andra funktionsvariationer som innebär en ojämn energinivå, har svårt att orka.

    En positiv sak med att det är många som känner så här, är ändå att vi många tillsammans kan förändra. Om inte så kanske det åtminstone tvingas fram en förändring eftersom det måste vara ohållbart i längden med arbetsbelastning som en minoritet klarar.

    Hemskt att folk ska behöva känna sig värdelösa när de inte lever upp till normen.

    Jag har svårt att tro att människor bakom en arbetsfilosofi om att alla ska jobba till varje pris och enligt en enda mall själva har erfarenhet av sjukdom eller funktionsvariationer.

    Hoppas att du också lyckas finna en långsiktig hållbarhet och trygghet i tillvaron.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.