Nu har jag träffat diakonen, vilket jag lovade att berätta om här.
Jag har inte så mycket erfarenhet av kyrkan, men av någon anledning hade jag tänkt mig en diakon som en person som uppträder ganska stelt och sitter och nickar åt det man säger. Det visade sig vara helt fel, åtminstone när det gällde den här personen. Hon kändes väldigt avslappnad och framåt och pratade väldigt mycket. Dessutom tror jag att hon kan ha den där listiga och skarpa hjärnan som jag behöver. Nu ska jag snart åka bort, och diakonen hade lite mycket att göra nu när det närmar sig jul, men vi bokade in en ny tid i januari.
Det som diakonerna i kyrkan erbjuder kallas själavårdssamtal, vilket innebär att fokus ligger på det som JAG vill prata om och det som JAG vill ha hjälp med. Det verkar mycket mer personcentrerat och individanpassat än vad jag upplever att psykiatrin är (undantag finns självklart). Diakonen berättade även att hon inte använder sig av några metoder, utan att mötena är som helt vanliga samtal. Det är PRECIS det jag söker, och det var också det som jag hade med min senaste samtalskontakt inom psykiatrin. Det visade sig också att många diakoner har erfarenhet av att jobba inom vården. Just den här diakonen var arbetsterapeut i grunden.
Diakonerna erbjuder ingen behandling på så vis att de tänker: “Nu ska vi behandla det här problemet”. Däremot kan det, som jag fick höra idag, bli en INDIREKT behandling genom att man känner att samtalen får en att må bättre. Min spontana tanke är att själavårdssamtal nog passar bäst för dem som – liksom jag – har problem som är av en mer själslig karaktär (i mitt fall hål i själen och svårt att känna gemenskap med andra människor) än för den som har t.ex. panikångest eller tvångstankar. Jag kan tänka mig att sådana problem i många fall kan behöva en mer konkret och riktad behandling, och då är det ju psykiatrin man ska vända sig till.
