Indigo Qugimo
Skapade svar
-
Är det inte nåt vi all borde lära oss?Att acceptera andra som dom är?(Så länge dom inte är farliga för sin omgivning eller sej själva alltså,då kanske man får försöka göra nåt) Bara en allmän reflexion.
En ide´vore kanske att låta din syster läsa texten ovan.Om du har lyckats acceptera hur du fungerar (många lever ett helt liv utan att lyckas med det),så borde hon kunna göra det också……..
Det är nyttigt att sätta ord på sina tankar och få ner dom på papper.Det kan hjälpa att se sina tankar lite “utifrån” och kanske få ett nytt perspektiv på dom.Jag tror inte att det är fel att prioritera sej själv ibland.Stanna upp lite och fråga sej själv vad man vill med sitt liv och vad som är viktigt för en.Livet väntar inte medan man tänker och det är tråkigt att behöva ångra saker man inte gjort,men som man egentligen velat göra.Nu menar jag inte att man ska bli en hänsynslös egoist.Såna finns det nog av redan.Man kan ta för sej av livet på ett hänsynsfullt sätt och man får bara en chans,så det gäller att använda den och avnjuta livet som det smörgåsbord av möjligheter det faktiskt är.Jag önskar bara att jag var bättre på att följa mina egna råd……….
Att lära sej själv att man är bra nog, att man duger, kan vara svårt,om man inte har det med sej från början.Förändring kan också vara krångligt.Det blir så enkelt att göra som man brukar,men det leder bara till att man blir kvar på samma plats.Tråkiga upplevelser och “käftsmällar” kan göra att självkänslan sjunker.Kanske måste man lära sej att strunta i vad människor runt omkring en tycker,men det hänger såklart ihop med hur stort behov man har av bekräftelse från andra.
Det enda sättet att ta sej förbi rädslor är tyvärr att utmana dom.Att utsätta sej för det som man är rädd för och träna på det.Man kan inte sitta hemma och “tänka bort” sin rädsla.Att ta sej utanför sin “comfort zone” kan vara skrämmande och obehagligt,men om man tänker på att människor man möter kanske också är utanför sin,dom kanske också är ute och tränar,så kan det bli lite enklare.Vi är alla människor och vårt sätt att tänka är ofta väldigt likartat.
Till sist,så är sättet vi ser på oss själva och sättet andra ser på oss oftast väldigt olika.Oftast kanske människor omkring oss inte lägger märke till oss alls,eftersom de är så upptagna av sej själva och hur dom tror att människor ser dom………
Lycka till och försök göra det bästa av ditt liv.Det är du värd.
Hej
Det är lite synd att så många människor låter sej styras av sina rädslor.Men samtidigt är det naturligt att man lär sej undvika sånt som gör ont.Jag känner så väl igen ditt sätt att tänka.När jag läser din text,så kunde jag ha skrivit den själv.Jag har aldrig känt mej attraktiv eller intressant,men folk verkar gilla mej ändå och jag har aldrig riktigt förstått varför.Med åren har jag förstått att problemet ligger hos mej själv.Jag har svårt att lita på människor och vill helst hålla en viss distans,men om man önskar sej nära relationer,så är det inte särskilt effektivt att hålla människor på avstånd.Man måste försöka våga att bjuda in människor i sitt liv och ta risken att man kan bli bränd.
Jag kan förstås önska att jag insett det här tidigare i livet.Efter att ha levt ensam hela livet och blivit van vid det,så känner man inget större intresse längre och det känns osannolikt att det som aldrig hänt tidigare plötsligt skulle hända nu.Risken finns att man blir så bekväm med att vara ensam och alltid göra som man själv vill att man inte ens vill ha nån relation längre.Det blir svårare att anpassa sej och man blir alltmer kräsen och till slut orkar man inte ens bli intresserad.Man ger upp och hittar andra saker i livet att fokusera på.Man kan ha ett bra liv även om man lever ensam.
Det är just det jag menar med självutplåning………Man kämpar med att göra “alla rätt” och försöker vara alla till lags,men det är omöjligt att vara det och man orkar inte hur länge som helst.Risken finns att man glömmer bort att leva sitt eget liv om man ställer upp för andra mer än man egentligen orkar.Visst kan man vara vänlig och tillmötesgående mot andra människor,det kostar inte så mycket,men om man ständigt väljer bort sina egna önskningar och behov och bara prioriterar andra,så kan priset bli för högt.Kanske måste man träna sej på att ta sina egna behov på allvar och att man är värd att bli respekterad för den man är.
Just ensamhet är inget jag själv mår bra av. Men skönt att höra att det funkar för dig! All forskning visar att ensamhet dödar i förtid och skapar sjukdom.Men det finns säkert undantag, jag är dock inte en av dom. Jag mår riktigt dåligt av ensamhet, har blivit det mot min vilja många gånger. Och aldrig vant mig vid det även om jag kan göra mycket på egen hand T.ex har jag oftast gått på bio ensam eller tagit mig ut på olika aktiviteter. Men jag behöver inte ha många människor omkring mig, för mig räcker det med en vän. Det borde inte vara så ouppnåeligt. Jag håller med om att många är egoistiska så det finns inte många kvar som ger tillbaka. Det gör att man blir ensam. Ändå förundras jag av att människor omkring mig har ett rikt liv med vänner och/eller partners. Jag undrar hur det kommer sig. Jag har en del tid att lyssna på andra och se andra och det trodde jag var en egenskap som är önskvärd. För trots att jag mår dåligt kan jag må bra bara jag möter människor med bra energi, som vill mig gott på riktigt. Senast det hände var när jag pratade med en läkare, i februari. Jag mådde mycket bättre efter jag träffat henne, som att jag fick kraft och energi. Detta har aldrig hänt med andra läkare, tvärtom har jag sällan blivit lyssnad på.När människor jag träffar är t.ex som den här läkaren men även människor privat, gör det faktiskt underverk för mig. Därför är det så sorgligt att jag inte träffar en vän eller partner som är bra för mig på liknande sätt. För det skulle hjälpa mig enormt mycket. Det vet jag. Jag har så flera såna exempel i mitt liv. Men tråkigt nog har det slumpat sig så att dessa människor inte varit kvar av olika anledningar.
Du har rätt i att ensamhet som man inte väljer kan vara skadlig,men vi är många som lever ensamma,och som tycker att det fungerar helt ok.
Ibland kanske man får fråga sej också “vad sprider jag för energi omkring mej?”.Kanske blir det en ond cirkel,eftersom människor inte dras till någon som inte mår bra.
Hej.
Jag tror att det är många som har det som du,men jag vet att det inte är nån tröst,att andra har det likadant.Risken är att om man känner sej ensam och kanske skäms över det,så isolerar man sej och blir passiv.Man tappar intresset och slutar försöka.Livet kommer inte och knackar på dörren och säger “kom ut och var med”.
Det är förstås olika hur stort behov man har av uppmärksamhet och bekräftelse från andra människor.Personligen är det så länge sedan jag accepterade mitt ensamma liv,men jag tycker inte att det är nåt jag lider särskilt mycket av.Man kan uppskatta livet ändå och numera så tråkar människor mest ut mej med sitt ständiga uppmärksamhetsbehov.De vill gärna att man ska lyssna,men har oftast svårt att lyssna själva.Jag menar inte att man ska bli egoist helt och hållet,men om man ger av sin tid till någon,så kanske man ska kräva att få nåt tillbaka.Tid är egentligen den enda resurs vi har och den är begränsad,så man kanske ska vara noga med hur man investerar den.
Man behöver stanna upp ibland och fråga sej själv “vad vill jag med mitt liv?Vad är viktigt för mej?”Annars finns risken att man utplånar sej själv .
Hej
Du har ju ändå människor som älskar dej?Är inte det det enda man faktiskt behöver?Kanske behöver du älska dom lite tillbaka?
Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!
Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!
Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!
Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!
Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!
Hej.Mitt förslag är att försöka skaffa ett intresse.Fotografering kanske…..Om du gillar frisk luft är det ju kul att ta sej ut i naturen och ta kameran med sej.Inte kostar det nåt heller.Jag tror att knepet i livet,är att försöka hitta saker man gillar att göra,och det kan vara i princip vad som helst.Man måste nog försöka lära sej att strunta i vad andra tycker och tänker om en,även om det är svårt.Fortsätt ta en dag i taget.Är inte det det enda sättet att leva sitt liv?En lång resa börjar ju också med ett enda steg……..Jag kan förstå att det är svårt att ha “folkskräck” om man samtidigt känner behov av att träffa människor.Personligen är jag rätt trött på människor………
Hej
Hur stark lust och drift man har är ju väldigt individuellt,men du verkar ju åtminstone ha fått utlopp för din?Att aldrig ha fått det och sen plötsligt upptäcka att intresset försvunnit är inte så kul…..Numera när jag ser på kvinnor (om jag ens bryr mej om att titta) kunde jag lika gärna titta på en möbel eller nåt annat som inte intresserar mej.Antagligen har jag blivit asexuell med åren,men det är väl med det som med allting annat:Det man aldrig har haft saknar man inte heller.Det är väl ungefär som att fråga en ickerökare,om den aldrig blir röksugen……..
Vi har bara ett liv.Ska man slösa bort det på giftiga relationer?Visst vill man vara medmänsklig,men har man inte ett ansvar för sitt eget liv i första hand?
Hej.
Jag tror inte psykiatrin har resurser till att hjälpa alla med otrygga anknytningsmönster.Man räknar ju med att så många som 50% har nån form av otrygg undvikande/otrygg ambivalent anknytningsmönster.Tricket är väl att man måste inse det själv,för att kunna göra nåt åt det.Eller också bara acceptera det och leva ensam.Det fungerar det också.