Hem > Forum > Depression > Kan jag inte bara få vara som jag är?

Kan jag inte bara få vara som jag är?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har hela livet varit psykiskt känslig. Jag var 7 år när jag åt antidepressiva för första gången och det har fortsatt periodvis.  37 år nu. Jag har ett bra jobb, två fina barn, trevligt hem och allt jag behöver även om jag inte är rik ekonomiskt. Men jag är väldigt känslig, blir ofta deprimerad och lider av ångest, blir orolig och trött när det är ”för mycket”. Nu genomgår jag en separation och den är inte enkel. Hur som helst det leder till att jag är deprimerad och har svår ångest nu vilket jag inte tycker är konstigt, jag reagerar såhär sedan… alltid. Jag har sjukskrivit mig några dagar för att orka vara en bra mamma och orka med flytten, och har ökat min antidepressiva medicin med läkaren på tåget. Jag hanterar den tuffa perioden som jag vet funkar bäst. Terapi i två tioårsperioder har inte gjort någon verkan så jag ödslar inte min tid på det mer utan har accepterat att det är såhär jag fungerar – och det är ingen katastrof. Mitt liv funkar ju för det mesta mycket bra och jag är sällan sjukskriven.

    Vad är problemet då?
    Jo, jag har en underbar syster som tyvärr inte kan acceptera min psykiska ohälsa. Hon är frustrerad och känner sig hjälplös, vill att jag ska få en massa hjälp så att jag kan bli bra liksom. Hon är övertygad om att detta är något som jag måste kunna bli fri från. Jag vet att min psykiska känslighet är inbyggd i min personlighet och inget jag blir kvitt, utan det bästa är att ta den hjälp som fungerar för mig. Men hon vill ju i all välmening få mig stark och frisk eller vad man ska säga. Hon stångar sig blodig känns det som, eftersom hon inte kan acceptera mig som jag är. I all välmening och med kärlek. Jag är tacksam men vill att hon kan släppa ansvaret för mitt mående.
    Jag känner att jag behöver dels sluta vara ärlig med hur jag mår och dels hjälpa henne att förstå att hon inte kan ”bota mig”, att ingen kan det. Att acceptera mig som jag är, precis som jag själv gjort.
    Någon med liknande erfarenheter? Vad tänker ni att jag borde göra? Tacksam för all input!

    Allt gott till er, kram

    Är det inte nåt vi all borde lära oss?Att acceptera andra som dom är?(Så länge dom inte är farliga för sin omgivning eller sej själva alltså,då kanske man får försöka göra nåt) Bara en allmän reflexion.

    En ide´vore kanske att låta din syster läsa texten ovan.Om du har lyckats acceptera hur du fungerar (många lever ett helt liv utan att lyckas med det),så borde hon kunna göra det också……..

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.