Hem > Forum > Ensamhet > Känner mig helt övergiven!!!

Känner mig helt övergiven!!!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf  lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Trådstartaren

    Finns det ingen som vill svara…🙄

    Avatar

    Finns det ingen som vill svara…🙄

    Känner igen mig ”lite grann”. Främst när det gäller ensamheten, och den avskyvärda känslan av att känna sig övergiven. För min del är det nog dessutom lite värre, ensamheten. Då jag bor i en liten håla, utanför en liten ort, och här finns inte mycket att ta sig an. Och jag kan knappt ens tänka tanken på att ta mig någonstans med buss. Mycket då på grund av att jag utvecklat någon form av folkskräck, som på senare år har blivit starkare. Tänk om man hade sett detta komma.

    Trådstartaren

    Känner igen mig ”lite grann”. Främst när det gäller ensamheten, och den avskyvärda känslan av att känna sig övergiven. För min del är det nog dessutom lite värre, ensamheten. Då jag bor i en liten håla, utanför en liten ort, och här finns inte mycket att ta sig an. Och jag kan knappt ens tänka tanken på att ta mig någonstans med buss. Mycket då på grund av att jag utvecklat någon form av folkskräck, som på senare år har blivit starkare. Tänk om man hade sett detta komma.

    Tack för ditt svar! Vet du varför du har utvecklat folkskräck? Jag brukar drömma om att bo i en liten håla, men jag har inte körkort och har lite av bilskräck eftersom det delvis är avgaser som gjort att jag fått astma och diverse luftvägsbesvär. Jag trivs väldigt bra på landet. Jag gillar tystnad och fräsch luft. Jag har delvis folkskräck och kämpar med det hela tiden. Idag var ett sånt exempel. Jag skulle ta mig fram i lokaltrafiken trots att jag inte klarar det. Men för att träffa några jag känner på en aktivitet, var jag tvungen. Och när jag kom fram var det såklart en människa som sa elaka saker där. Hon sa att hon minsann är äldre och hade massa sjukdomar och ändå klarar saker. Så jag skulle inte klaga, ungefär. Då brast det för mig och jag bröt ihop…en person där fick trösta mig. Det var så pinsamt! Hon som klagade på mig var i ungefär min ålder men jag hade inte lust att ta fram mitt leg för att visa hur gammal jag är. Vad håller folk på med? Måste man be om ursäkt för att man ser yngre och friskare ut än man är??? Varför tror folk att man ljuger när man säger hur man mår. Därför har jag folkskräck. För att så många vill få mig att må sämre än jag redan gör.

    Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Hej.Mitt förslag är att försöka skaffa ett intresse.Fotografering kanske…..Om du gillar frisk luft är det ju kul att ta sej ut i naturen och ta kameran med sej.Inte kostar det nåt heller.Jag tror att knepet i livet,är att försöka hitta saker man gillar att göra,och det kan vara i princip vad som helst.Man måste nog försöka lära sej att strunta i vad andra tycker och tänker om en,även om det är svårt.Fortsätt ta en dag i taget.Är inte det det enda sättet att leva sitt liv?En lång resa börjar ju också med ett enda steg……..Jag kan förstå att det är svårt att ha ”folkskräck” om man samtidigt känner behov av att träffa människor.Personligen är jag rätt trött på människor………

    Trådstartaren

    Jo jag har hört att man ska strunta i vad andra tycker redan när jag gick på lekis…det sa alltid min mamma. Men det hjälpte ju inte. Det är omöjligt tyvärr. Jag har försökt. Jag tar redan en dag i taget. Jag träffar folk väldigt sällan, typ en gång i veckan.  jag sitter o grubblar när jag bara är själv. Det gör ont rent fysiskt att bara ensam.  Fått rådet av alla jag pratat med att jag ska träffa mer folk…tror någonstans längst inne att det finns bra människor oxå…så det är därför jag försöker! Jag fotar ibland när jag är ute. Men det är inget jag brinner för.  Min kille har bra kameror och han fotar alltid när vi tar promenader. Tack för ditt svar.

    Avatar

    Tack för ditt svar! Vet du varför du har utvecklat folkskräck? Jag brukar drömma om att bo i en liten håla, men jag har inte körkort och har lite av bilskräck eftersom det delvis är avgaser som gjort att jag fått astma och diverse luftvägsbesvär. Jag trivs väldigt bra på landet. Jag gillar tystnad och fräsch luft. Jag har delvis folkskräck och kämpar med det hela tiden. Idag var ett sånt exempel. Jag skulle ta mig fram i lokaltrafiken trots att jag inte klarar det. Men för att träffa några jag känner på en aktivitet, var jag tvungen. Och när jag kom fram var det såklart en människa som sa elaka saker där. Hon sa att hon minsann är äldre och hade massa sjukdomar och ändå klarar saker. Så jag skulle inte klaga, ungefär. Då brast det för mig och jag bröt ihop…en person där fick trösta mig. Det var så pinsamt! Hon som klagade på mig var i ungefär min ålder men jag hade inte lust att ta fram mitt leg för att visa hur gammal jag är. Vad håller folk på med? Måste man be om ursäkt för att man ser yngre och friskare ut än man är??? Varför tror folk att man ljuger när man säger hur man mår. Därför har jag folkskräck. För att så många vill få mig att må sämre än jag redan gör.

    Det där med ”folkskräck” är nog inte helt rätt ord, mer rätt är nog folkrädd. Och det har kommit efter alla desa möten med människor när det blivit så där fel och märkligt, fast man inte varit otrevlig. Man har mest försökt. Och till slut vet man inte viket ben man skall stå på. Ungefär som för dig, med exempelvis kvinnan du mötte på den där aktiviteten du var på under gårdagen. Det blir nästan som slag, varje gång. Så kanske strykrädd är ett ännu bättre ord. Det dumma är ju också att många av dessa möten dyker upp i tankarna allt för ofta, under lång tid efteråt, och smärtar. Och mycket mer av sådana möten och tankar vill jag inte gärna ha.

    Jo, tänk att få bo på landet, där det är lung och ro. I ett litet hus med ett tillhörande litet uthus. I en sådan där fin gammal skog, och gärna med en liten sjö alldeles i närheten. Det är också en dröm jag har. Men precis som du säger, så är det ett måste att ha en bil, och en bil är ju långt ifrån gratis.

    Jag vet inte vad jag ska göra det verkar inte fungera att träffa folk. Jag försökte nu i veckan i ett par timmar på en ”aktivitet” och gick därifrån med hjärtklappning och ångest…Det var så tydligt att jag inte var som dom! Vart ska jag hitta någon som lever jag mig? Jag är långtidssjukskriven men mina funktionshinder syns inte utåt så dom flesta tror att jag jobbar och blir förvånade om jag säger att jag varit sjukskriven så länge. Följdfrågor kommer därför direkt, typ: hur, när, vad ska du göra sen…Jag får sån ångest av såna frågor! Jag tänker ofta hur jag ska avsluta allt, jag lever en dag i taget. Hur ska jag kunna svara om framtiden? Eller vad jag vill göra? Går ju inte svara: ”försvinna, jag passar inte in”. Jag lever inte som dom andra som vanligt..Ingen familj, inga vänner, inget jobb, inga fritidsintressen. Men i statistiken finns många som är långtidssjukskrivna och förtidspensinärer. Men var hittar man dom??? Det finns träfflokal i kommunen men där har jag inte hittat någon som jag kan dela mina tankar och funderingar med. Jag kanske blir för komplicerad eller har för stora krav? Och med överkänslighet för rök, parfym, konstiga lukter, bacillskräck blir det ännu svårare. Jag kan tex inte träffa rökare eller åka i en rökares bil. Sist jag ändå testade att göra det (för att en snäll person ville skjutsa mig ) fick jag en astma/allergiatack och det var väldigt genant. Ingen fattar hur allvarligt sånt är för mig. Det räcker att någon har parfymerat tvättmedel eller rök på kläderna. Jag lider av MCS, Multiple Chemical Sensitivity. Och det är inte inbillning, jag har jättesvårt på kollektivtrafiken, ändå tvingar jag mig till att åka någon gång i veckan, för att jag vill gå på en aktivitet. Är det någon som känner igen sig, eller iaf lite grann? Snälla skriv! Eller om ni har någon ide vad jag ska göra. Har sån ångest och känner mig övergiven!

    Hej

     

    Jag vill bara skicka en lysraket till dig dvs bara ett kort svar. Jag är egentligen en typ A personlighet vilket innebär utåtriktad, social, spänningsökande o risktagande….tyvärr har det blivit fel typ  ” sliding doors”  därmed blir det nästan inverterad resa nedåt istället..isolering. kan inte avhandla allt egentligen utan bara skicka en hälsning till dig.

    Kram

     

     

     

    Trådstartaren

    Det där med ”folkskräck” är nog inte helt rätt ord, mer rätt är nog folkrädd. Och det har kommit efter alla desa möten med människor när det blivit så där fel och märkligt, fast man inte varit otrevlig. Man har mest försökt. Och till slut vet man inte viket ben man skall stå på. Ungefär som för dig, med exempelvis kvinnan du mötte på den där aktiviteten du var på under gårdagen. Det blir nästan som slag, varje gång. Så kanske strykrädd är ett ännu bättre ord. Det dumma är ju också att många av dessa möten dyker upp i tankarna allt för ofta, under lång tid efteråt, och smärtar. Och mycket mer av sådana möten och tankar vill jag inte gärna ha. Jo, tänk att få bo på landet, där det är lung och ro. I ett litet hus med ett tillhörande litet uthus. I en sådan där fin gammal skog, och gärna med en liten sjö alldeles i närheten. Det är också en dröm jag har. Men precis som du säger, så är det ett måste att ha en bil, och en bil är ju långt ifrån gratis.

    Ja jag känner igen det med strykrädslan. Jag känner oxå det och är rädd för jag vet att när det blir fel med någon grubblar jag länge på det och det är obehagliga känslor. Det gör att min ensamhet ofta är självvald. Så länge det inte handlar om vänskap med andra väljer jag helst ensamhet.

    Trådstartaren

    Hej Jag vill bara skicka en lysraket till dig dvs bara ett kort svar. Jag är egentligen en typ A personlighet vilket innebär utåtriktad, social, spänningsökande o risktagande….tyvärr har det blivit fel typ ” sliding doors” därmed blir det nästan inverterad resa nedåt istället..isolering. kan inte avhandla allt egentligen utan bara skicka en hälsning till dig. Kram

    Tack 😃

    Avatar

    Ja jag känner igen det med strykrädslan. Jag känner oxå det och är rädd för jag vet att när det blir fel med någon grubblar jag länge på det och det är obehagliga känslor. Det gör att min ensamhet ofta är självvald. Så länge det inte handlar om vänskap med andra väljer jag helst ensamhet.

    Precis. Men, fy så vidrig ensamheten kan kännas.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.