Hem > Forum > Ensamhet > Avvisad av människor i hela mitt liv

Avvisad av människor i hela mitt liv

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Trådstartaren

    Mår så dåligt!!! Är så ensam, vet inte vad jag ska ta mig till…livet har ingen mening. Hela mitt liv har jag brytt mig om andras behov men inte en människa har brytt om mina…hur kan man ha sån otur i livet? Vad är det för mening att leva hela livet ensam och aldrig hitta ens en människa som man är betydelsefull för? En människa som man står  nära. Behöver inte alla människor det? Alla  jag känner har anhöriga. När jag jobbade var det ingen som satt ensam helg efter helg. Dom hade alltid någon, förälder, syskon, kompis, barn, partner. Någon dom åkte till  eller någon som kom till dom. Eller någon som bodde med dom. Har haft en familjemedlem som var oerhört viktig för mig, men som jag sällan besökte mig trots att vi bodde nära. Jag fick lirka och tjata och locka med något för att hen skulle hälsa på mig. När jag ringde (för det var alltid jag som ringde ) blev hen bara irriterad och la på luren om jag sa ”fel” saker. När jag slutade ringa kunde det gå månader innan hen hörde av sig. Min längtan var smärtsam så jag fick ont i magen. Än idag kan jag känna den känslan eller drömma om den. Jag växte upp med den personen mycket nära och den betydde oerhört mycket när jag var barn. Men även i vuxen ålder. Men jag har alltid fått tjata mig till personen, hen kom aldrig självmant ( jo när det gällde att låna pengar eller tjänster ) men inte bara för att umgås med mig. Det verkar som detta är något jag måste leva med, även med andra personer. Jag fattar bara inte varför. Min kille beter sig oxå likadant, nu måste jag tjata för att han ska komma till mig även om det gäller  en dag i veckan eller i helgen när han är ledig. Jag orkar inte sitta här ensam hela helgen igen…Är det bara jag som har det så här???

    Hej.

    Jag tror att det är många som har det som du,men jag vet att det inte är nån tröst,att andra har det likadant.Risken är att om man känner sej ensam och kanske skäms över det,så isolerar man sej och blir passiv.Man tappar intresset och slutar försöka.Livet kommer inte och knackar på dörren och säger ”kom ut och var med”.

    Det är förstås olika hur stort behov man har av uppmärksamhet och bekräftelse från andra människor.Personligen är det så länge sedan jag accepterade mitt ensamma liv,men jag tycker inte att det är nåt jag lider särskilt mycket av.Man kan uppskatta livet ändå och numera så tråkar människor mest ut mej med sitt ständiga uppmärksamhetsbehov.De vill gärna att man ska lyssna,men har oftast svårt att lyssna själva.Jag menar inte att man ska bli egoist helt och hållet,men om man ger av sin tid till någon,så kanske man ska kräva att få nåt tillbaka.Tid är egentligen den enda resurs vi har och den är begränsad,så man kanske ska vara noga med hur man investerar den.

    Man behöver stanna upp ibland och fråga sej själv ”vad vill jag med mitt liv?Vad är viktigt för mej?”Annars finns risken att man utplånar sej själv .

    Trådstartaren

    Just ensamhet är inget jag själv mår bra av. Men skönt att höra att det funkar för dig! All forskning visar att ensamhet dödar i förtid och skapar sjukdom.Men det finns säkert undantag, jag är dock inte en av dom. Jag mår riktigt dåligt av ensamhet, har blivit det mot min vilja många gånger. Och aldrig vant mig vid det även om jag kan göra mycket på egen hand T.ex har jag oftast gått på bio ensam eller tagit mig ut på olika aktiviteter. Men jag behöver inte ha många människor omkring mig, för mig räcker det med en vän. Det borde inte vara så ouppnåeligt. Jag håller med om att många är egoistiska så det finns inte många kvar som ger tillbaka. Det gör att man blir ensam. Ändå förundras jag av att människor omkring mig har ett rikt liv med vänner och/eller partners. Jag undrar hur det kommer sig. Jag har en del tid att lyssna på andra och se andra och det trodde jag var en egenskap som är önskvärd. För trots att jag mår dåligt kan jag må bra bara jag möter människor med bra energi, som vill mig gott på riktigt. Senast det hände var när jag pratade med en läkare, i februari. Jag mådde mycket bättre efter jag träffat henne, som att jag fick kraft och energi. Detta har aldrig hänt med andra läkare, tvärtom har jag sällan blivit lyssnad på.När människor jag träffar är t.ex som den här läkaren men även människor privat, gör det faktiskt underverk för mig. Därför är det så sorgligt att jag inte träffar en vän eller partner som är bra för mig på liknande sätt. För det skulle hjälpa mig enormt mycket. Det vet jag. Jag har så flera såna exempel i mitt liv. Men tråkigt nog har det slumpat sig så att dessa människor inte varit kvar av olika anledningar.

    Just ensamhet är inget jag själv mår bra av. Men skönt att höra att det funkar för dig! All forskning visar att ensamhet dödar i förtid och skapar sjukdom.Men det finns säkert undantag, jag är dock inte en av dom. Jag mår riktigt dåligt av ensamhet, har blivit det mot min vilja många gånger. Och aldrig vant mig vid det även om jag kan göra mycket på egen hand T.ex har jag oftast gått på bio ensam eller tagit mig ut på olika aktiviteter. Men jag behöver inte ha många människor omkring mig, för mig räcker det med en vän. Det borde inte vara så ouppnåeligt. Jag håller med om att många är egoistiska så det finns inte många kvar som ger tillbaka. Det gör att man blir ensam. Ändå förundras jag av att människor omkring mig har ett rikt liv med vänner och/eller partners. Jag undrar hur det kommer sig. Jag har en del tid att lyssna på andra och se andra och det trodde jag var en egenskap som är önskvärd. För trots att jag mår dåligt kan jag må bra bara jag möter människor med bra energi, som vill mig gott på riktigt. Senast det hände var när jag pratade med en läkare, i februari. Jag mådde mycket bättre efter jag träffat henne, som att jag fick kraft och energi. Detta har aldrig hänt med andra läkare, tvärtom har jag sällan blivit lyssnad på.När människor jag träffar är t.ex som den här läkaren men även människor privat, gör det faktiskt underverk för mig. Därför är det så sorgligt att jag inte träffar en vän eller partner som är bra för mig på liknande sätt. För det skulle hjälpa mig enormt mycket. Det vet jag. Jag har så flera såna exempel i mitt liv. Men tråkigt nog har det slumpat sig så att dessa människor inte varit kvar av olika anledningar.

    Du har rätt i att ensamhet som man inte väljer kan vara skadlig,men vi är många som lever ensamma,och som tycker att det fungerar helt ok.

    Ibland kanske man får fråga sej också ”vad sprider jag för energi omkring mej?”.Kanske blir det en ond cirkel,eftersom människor inte dras till någon som inte mår bra.

    Trådstartaren

    Jag brukar prata och vara trevlig mot folk. Hjälpsam och lyssnande. Så någon dålig energi sprider jag inte…Får ofta höra att jag är så glad, vilket faktiskt förvånar mig. Det är ofta man skyller på den som är ensam att det är fel på den personen. Men vi som mår så här och kämpar med att göra ”alla rätt” ska inte behöva ha ytterligare en börda på oss och höra att vi sprider dålig energi. Det är inte okej.

    Jag brukar prata och vara trevlig mot folk. Hjälpsam och lyssnande. Så någon dålig energi sprider jag inte…Får ofta höra att jag är så glad, vilket faktiskt förvånar mig. Det är ofta man skyller på den som är ensam att det är fel på den personen. Men vi som mår så här och kämpar med att göra ”alla rätt” ska inte behöva ha ytterligare en börda på oss och höra att vi sprider dålig energi. Det är inte okej.

    Håller med!

    Det är just det jag menar med självutplåning………Man kämpar med att göra ”alla rätt” och försöker vara alla till lags,men det är omöjligt att vara det och man orkar inte hur länge som helst.Risken finns att man glömmer bort att leva sitt eget liv om man ställer upp för andra mer än man egentligen orkar.Visst kan man vara vänlig och tillmötesgående mot andra människor,det kostar inte så mycket,men om man ständigt väljer bort sina egna önskningar och behov och bara prioriterar andra,så kan priset bli för högt.Kanske måste man träna sej på att ta sina egna behov på allvar och att man är värd att bli respekterad för den man är.

    Trådstartaren

    Jag gör inte allt för alla. Men jag anser att jag är trevlig och omtänksam nog för att få vänner! Jag väljer inte bort mina önskningar alls, det handlar bara om att dom inte är genomförbara pga ekonomi och sjukdom. Ett exempel är att jag skulle vilja bo på ett visst sätt men inte har dom möjligheterna av ekonomiska och praktiska skäl.  Jag har bara har kunnat jobba deltid och nu inte kan jobb  alls. Allt som känns bra gör jag. Om det är möjligt. Sedan har jag inte kontrollen över allt som sker. Det har ingen. Bara för att man är artig och hjälpsam med några få i ens liv behöver man inte vara självutplånande. Jag gillar att hjälpa till, det är sån jag är! Men det är inget som tröttar ut mig, det ger mig energi. Man skulle bli en egocentrisk människa om man bara satte sig själv i centrum. Att ge något kostar inte och all forskning kring lycka visar att givande människor mår bättre. När jag var på en fest, AW eller liknande gick jag hem när jag var trött. Flera av mina dåvarande arbetskamrater var kvar även om dom var trötta. Sånt ser jag hela tiden, att folk anstränger sig till max för att hålla upp en fasad socialt.. Men jag bryr om min hälsa mer. Och lyssnar på vad jag behöver. Jag skulle nog säga tvärt mot dig, dom som är självutplånande får nog fler vänner, för det finns många som tycker det är bekvämt att få hjälp och känna sig sedd hela tiden. Tänk en person som man alltid kan ringa, som alltid kommer med bra tips, som alltid hänger med ut på en fika och som alltid muntrar upp en…Såna människor släpper inte folk hur som helst. Det skulle inte jag göra! 🙂

    Jag gör inte allt för alla. Men jag anser att jag är trevlig och omtänksam nog för att få vänner!

    Jag känner igen mig mycket i det du säger. Jag skulle inte heller säga att jag lever ett självutplånande liv. Jag lyssnar på mig själv och gör inget som går emot vad jag står för eller känner. Jag går hem när jag är trött oavsett vad andra tycker.

    Men likt förbannat är jag väldigt ensam. Jag har få vänner och de flesta helger är jag bara hemma utan några särskilda planer. Min familj bor i en annan stad. Jag har inte många vänner här och jag är nyligen lämnad av min sambo. Ensamheten har fått ett nytt ansikte.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.