[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Jag går på dagarna och fantiserar att jag skulle ha hittat en hög med bilder på min barndom 0-10 år, tidigare än oktober nu senaste. Är 25 och har kört allt i botten så att säga. Min bonus pappa och mamma ljög om att min bonus pappa var min pappa i 18 år. Tog det inte väl, gjorde ett experiment att vara någon annan nåra månader var tanken, men ”jag” kom aldrig tbx förens när jag såg dem bilderna. Jag har haft massa snetrippar på svamp och hållit på med andra droger till o från.(inte benzo,kokain eller opiater) Enligt free will så finns det inte ett ”jag” men det känns iaf som det kom tbx även om det är.en illusion. För ett par år sedan sa de att jag var bipolär. Inga av mina drömmar gick till uppfyllelse och det är.inte meningen det ska vara såhär dåligt. Om ni läser om nån som klättrat upp på ett tåg så är det jag. Bättre då jag inte tillför något gott till någon och att inte känna såhär mer. Sry det borde vara olagligt att skriva som jag gör. Jag har /hade unika ideer som vill tillföra till andra men mina händer är budna nu och leva med allt det här har jag försökt varje dag nu i drygt 6mån men ah. Kan inte jobba, för min koncentration och minne är ruttet. Har tappat hår varje dag sedan 1 år tillbaka o den förra snetrippen. Kan inte anstränga mig att betee mig ”korrekt” mot familj och vänner så vad gör jag då här? Energin finns inte och ingen framtid finns. Jag gör inte universum en tjänst att finnas kvar, äter som skadar miljön och är sjukskriven som skadar er alla andra. Min bonus farsa morsa mormor alla är ledsna och allt är mitt fel trots ganska goda förutsättningar. Hade 6vg och mvg i idrott näf.jag var 15 trotts helt skruvad barndom med ilska o våld lögner o bipolär men nu är jag riktigt efterbliven o handikappad. Allt är antingen mitt fel eller otur. Har erbjudit bärhjälp hos röda korset och sagt jag ska översätta cspi till svenska. Vill trippa igen nu när jsg vet vem jag är o göra det rätt men när jag inte mår bra i 2-3 dagar i sträck så är det ju dömt att misslyckas känns det som. Men å andra sidan att inte göra det vet jag jag inte kmr leva mer än max 2 år. Tänker på vattenhinken över huvudet stegen och tåget varje dag. Vill dock inte trassla till det och att det ekar smärta tills de som lever o bryr sig men att skådespela varje dag är ett helvete också. Tack ni som hjälper folk med detta det är viktigt. Oavsätt vilken bok jag läser, handling jag gör så blir det fel i längden. Mina vanor och deprission är så fasta.

Även om det är hemska saker du skriver så är det bra att du skriver dem. Jag tror det lättar lite när man skriver av sig. Även om det är tunga saker.

Går du i terapi eller liknande? Har du någon att prata med?

 

[Green Dyjyse]

Pink Sypopi skrev:

Nej. Min familj går inte att laga. Jag har gått sönder helt. Det enda jag kan göra att låtsas att jag inte har några barn. För det är när jag ska ha kontakt med dom jag får ångest. Har skapat det själv. Hmm en hund skulle jag faktiskt må bra av. Men jag vill själv vara en ansvarsfull hundägare. Just nu är jag i det läge för mycket känslor. Hmm jag har frågat psykologen att undersöka hur det fungerar med assistenhund för dom som mår dåligt. Är nog svårt. Kommer nog bli besviken. Men vill kolla upp i alla fall. Skulle skifta focus. Jag skull ha något vettigt att tänka på. Ja i många aspekter bra. Köpa hundleksaker. När jag gör saker och köper saker till mitt barnbarn äh det har blivit så fel. Vågar liksom inte känna något där. Är egentligen för viktigt. Jag vill göra saker som man blir glad av. Komma ifrån allt ältande och det mörka. Hmm inte värt att hoppas för mycket. Hmm sa till min man att han måste ta tag i sina alkoholproblem för sin egen skull. Han vill jag kommer tillbaka. Men jag är ja arg. Nej inte direkt något som gör att jag känner mej glad. Hmm den största känslan är trots allt inte hat och ilska. Utan vedmod ledsamhet. Sorg. Nej svårt blir negativa tankebanor. Nej jobbigt bara.

Det är starkt av dig att fortsätta skriva. Jag tror även att det hjälper dig. Jag känner att det hjälper mig bara att svara på inlägg här, samt kanske skriva om mig själv i vissa svar. Sköt om dig.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Nej mer hypomani…jag vet iaf vad det grundar sig i …han gör ju inga extrema grejer eller så mer att han kan slänga ur sej en del…men vet att han älskar mig och vi pratar alltid sen om det…som igår😊men ibland behöver man prata av sig lite…vad gör så att du dippar?

Jag har ångest, oro och depression. Vad som startade det hela vet jag inte riktigt. Kanske ”gick in i väggen”, som det så fint heter. Detta var nästan 20 år sedan, och sedan dess har jag haft besvär med mitt psykiska mående. Det som jag lider mest av idag är när saker händer som jag inte har kontroll över, t.ex. när barnen eller frun reser bort några dagar. Sådant är bland det värsta jag vet. Det kan få igång min ångest något enormt. Jag har även slutat gjort många saker jag tidigare tyckte var kul, vilket gör att jag lever ett ganska isolerat liv. Jag vet att jag borde utmana mig mer och göra saker, men jag orkar och vågar helt enkelt inte.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Ja jag vet att det är det men behöver prata har stort behov av det…är han jag vänder mej till annars när det är jobbigt…Jo vi har pratat om det mååånga gånger men när han dippar mår han bara sämre när jag säger hur det känns när han är sån…man får ta de senare…men jag vill oftast inte vänta och då blir det värre…så försöker bara lägga locket på lite nu och prata här istället

I våran familj är det jag som är den ”sjuka” och har dippar. Är just nu inne i en riktigt dålig period. Jag försöker alltid vara noga med att inte vara otrevlig eller liknande mot henne, då min sjukdom är jobbig nog för oss ändå. Kan dock tänka mig att det är svårare att kontrollera sig om man är bipolär. Får han maniska perioder?

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Vill bara prata av mig för min man är nere i en dip nu och vill bara vara ensam och just nu får man bara höra att jag får han att må dåligt och diverse andra saker man får höra…blir bara ledsen och man försöker att inte ta åt sig men svårt att låta bli och känner mig mest i vägen…det är han jag kan prata om allt med men känner att det inte går alls när han är sån….

Det är nog hans sjukdom som talar. Det gör det inte ok, såklart. Även om han är sjuk så borde han kunna respektera dig bättre och inte säga sårande saker.

Har du tagit upp detta med honom? Eller är det för känsligt?

Det är i alla fall bra att du skriver av dig. Det hjälper.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Hej, jag är en kille på 29 år och har aldrig varit mycket delaktig i vänner, familj mm. även fast jag försökt så jävla hårt att finnas till. En stor tatuerad man borde man väl ändå kunna se och prata med? Nej så fan heller, till och med på jobbet när jag försöker prata så blir det alltid bara ”Mhm.” ”Vad bra.” ”Va?” och de jävlarna bara fortsätter glo på sina telefoner. Håll åtminstone ögon kontakt när man pratar för i helvete. Alla mina barndoms vänner har gått vidare och pratar inte ens med mig något mer. Kärleken är ett skämt, ingen tjej har nånsin frågat ut mig och alla jag frågat ut har bara skitit i det hela. Jag vill ju för fan stadga mig med en söt mullig tjej som jag kan vara öppen med allt möjligt och dela mitt liv med. Varför ska det vara så svårt att få någon rättvis behandling? Jag är ju trevlig när folk pratar med mig, alltid ett smil och är så hjälpsam det bara går när situationen kräver det. Jag har funderat på självmord lite smått men inget som jag grubblar på i stora mängder. Jag är inte så pratsam, har stamningsproblem men försöker så gott jag kan när folk pratar med mig. Jag har blivit mycket mer bitter med alla de år som gått och det finns inget tecken på att kunna komma tillbaka när man verkligen var lycklig.

Kan det vara så att folk blir ”skrämd” av din fysik (stor tatuerad man)?

Om du har några intressen så kanske du ska börja leta partner där? Ett delat intresse kan vara en bra start. Kom bara ihåg att inte visa för tydligt att du är där för att ragga. Gör det med stil.

Jag förstår att detta har tagit på dig och att självförtroendet inte är på topp.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

jag blev mobbad från lågstadiet till högstadiet, i slutet endast av killarna. Jag hade vänner men ingen stod upp för mig. Hemma fattade ingen felet och tänkte skicka mig till fosterfamilj. Pappa sa till och med att ta sitt liv pga att jag var så jobbig, trots att det var endast i stundens hetta så etsade det sig fast i mig. Nu kan jag inte lita på NÅGON. Jag tror att alla ska lämna mig och börjar hata någon för minsta snedsteg. Förstört upp så mkt pga detta. Det är som att jag inte tål att folk gillar mig (eller inte bryr sig om mig). Mitt humör pendlar också väldigt mycket kan vilja dö på morgon men Dan efter vill jag flytta till LA för att bli nya Alicia Wikander (lite krydd). Någon som känner liknande? Finns det någon diagnos? Vad kan man göra? Hjälp snälla

Det låter som du behöver gå och prata med psykolog eller liknande.

Det som är viktigt att poängtera är att INGET av detta är ditt egna fel. Det är andra som behandlat dig illa, kom ihåg det.

[Green Dyjyse]

Red Dykepi skrev:

Gud, vad jag känner igen mig i detta! Jag klarar inte heller av att titta på vilka serier som helst, och framför allt inte ”112 på liv och död” och liknande. Sådana program triggar min ångest och mitt katastroftänkande något enormt. Till TS: Ett tips är att distrahera dig med något innan du ska sova. Gör något som du tycker är roligt och avkopplande. Själv brukar jag ligga i sängen och spela spel på mobilen tills jag är så pass avslappnad att det är rimligt att jag ska kunna somna.

Jag brukar också spela spel i sängen. Det viktiga är att inte spela spel med högt tempo och mycket stress. Det förvärrar bara saken, i alla fall för mig.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Det har jag mycket svårt att tänka mig. Jag har ett antal vänner, men få som känns tillräckligt nära. Inom släkten… Tja, till viss del. Pratar en del med min mamma, och hon vet om hur jag mår, men det finns vissa saker som jag inte kan prata med henne om för att hon helt enkelt skulle fara illa av det. Jag planerar absolut inget, men ibland så känner man ju för att ”kasta in handduken”, och sånt vet jag att hon inte vill höra för att hon helt enkelt far så illa av bara tanken, så det finns en gräns även för henne. Min moster och jag har använt varandra som ”bollplank” ibland, dvs att vi egentligen bara använder varandra som ett sätt att få ur sig lite, utan att för den skull förvänta sig så mycket svar. Det är förstås jättebra också, men det ger som sagt inte jättemycket… Och det blir precis som här bara texter, eftersom hon alltid är så fruktansvärt upptagen. Så vill man prata med nån öga mot öga, då försvinner hon. Och mamma också för den delen, eftersom hon bor en bit härifrån.

Ja, avstånd kan ställa till det lite. Tråkigt att du inte har någon som du riktigt litar på och som ställer upp. Men fortsätt skriva här. Jag tycker sådant hjälper. Till och med då ingen svarar.

[Green Dyjyse]

Pink Sypopi skrev:

Hmm. Kommer upp mycket tankar. Har svårt att sortera dom. Var hos en ny psykolog idag. Hon verka bra. Får se hur det går. Var hos kvinnojouren också. Var jättebra men. Hmm jobbigt hon visa film om psykiskt misshandel. Hmm ja kände ju igen mej i väldigt mycket. Ja det är det du har levt i sa hon. Hmm kom upp rätt mycket jag som har varit ensam så länge. Jag kände mej ja obehaglig till mods. Orka inte titta på allt. Hade lust att gråta. Men det är ju jag lärt mej jag får ju inte visa min sårbarhet. Som tur vad hade hon med sig sin hund. Blir alldeles varm i hjärtat. Ohh fick klia han på magen han var väldigt social och snäll. Så underbar. För mej var det skönt att skifta focus för det kom för mycket negativa tankar. Ja tungt. Men hon sa innan att det är liten risk med hunden att det tar bort det vi ska prata om. Ohh hoppas verkligen jag får träffa han igen. Önskar jag hade haft pengar hade köpt en hund typ idag. Bedårande. Älskar hundar. Tog bort allt negativt. Det var ju hundarna som gjorde livet bättre.

Ja, hund är en bra medicin. Men bara om man är så pass ”frisk” att man orkar ta hand om den på ett bra vis. Då är hunden ett väldigt bra hjälpmedel.

[Green Dyjyse]

Pink Tyduke skrev:

Jag fick det bästa tipset häromdagen som jag gärna delar med mig av: Om du ändå tänker ta livet av dig kan du väl go all-in med vad du egentligen vill göra med ditt liv. Finns inget att oroa sig för då. Inget att förlora! Sammanfattat: testa att leva på det sätt du vill och bara se vad som kan hända 🙂

Jag önskar jag vågade testa detta (även om jag inte tänker ta livet av mig).

Ibland tänker jag ”nu ska jag rycka upp mig själv och ta tag i mitt liv”, men det händer oftast inte så mycket. Orken och lusten finns inte där.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Skriver här igen nu, mest för att jag känner den där ensamheten igen. Jag vill ringa nån, jag vill ha nån som sitter här bredvid mig och vars axel jag kan luta mig mot. Men jag vet inte vem jag vill ringa. Jag har gått igenom hela min mentala kontaktlista, men det finns ingen som jag vill ringa, och om jag kommer på någon, då är det personer som jag av olika skäl vet inte skulle komma hit eller ens ha tid att prata. Jag känner mig tom, ensam, vilsen… Och jag vänder mig hit för även om det inte är samma sak, så är det åtminstone ett forum som tillåter mig att uttrycka det. Och för att här finns andra människor som förstår.

Kanske någon av dessa personer överraskar dig om du rimger upp?  Har du ingen inom släkten, som du kan prata med?