I snart ett halvår har jag varit isolerad. Livrädd för att bli sjuk och dö! Livrädd för vad viruset kan göra. Jag är inte av dom som tänker ”det kan inte drabba mig så jag behöver inte vara försiktig” jag tänker istället ”det kan bara drabba mig och jah kommer dö” Varje dag i snart 6 månader har jag tänkt så. Jag började känna lite hopp efter att jag fyllt 28. Det var så viktigt för mig att hinna fylla ett år äldre innan jah dog. Och jag är tacksam för att jag fick fylla år och ha minifirande hemma med sambon istället för att spendera födelsedagen på IVA. Dock märkte jag sedan hur jag började slappna av mer och mer och blev lite väl bekväm. Jag har inte brutit mot några restriktioner från myndigheterna, dock mot ett flertal av mina egna hårda regler! Fick så dåligt samvete. Kändes som om jag gjort något fruktansvärt genom att vara utomhus idag och besökt en gård med djur för att försöka må bra. Det var så mycket folk däroch trots att jag och min sambo höll avstånd till andra så struntade andra i det fullständigt! Nu är jag livrädd att jag har smittats trots att vi varit så försiktiga. Är tillbaka i samma hemska ångesttankar! Känner att jag inte förtjänar att leva och bara vill dö, men jag vill inte dö i corona! Utan när jag själv bestämmer det. Dock har corona redan tagit död på mig. Jag kommer aldrig bli den jag var innan inte ens när och om corona försvinner en dag. Alla vännerna har lämnat mig och bara några få familjemedlemar finns kvar. Alla tycker jag överdriver och förstår inte varför jag är så försiktig! Detta kommer bli en lång och plågsam sommar. Ensamheten är värre än någonsin. Har min sambo men ingen annan! Jag vill bara försvinna från jorden. Alla andra forsätter sina liv som vanligt! De är inte rädda, de bryr sig inte! Bara jag…det är verkligen bara jag som är försiktig. Planerar att avsluta allt i kommande dagar. Vi planerar att göra det tillsammans. Jag hoppas jag kan se lite hopp igen. Eller att någon i hela världen kunde höra mig och hjälpa mig innan det är försent.
Håller med dig till viss del. Ganska många har nu släppt tankarna på corona och att det faktiskt fortfarande pågår en pandemi. Däremot är du långt ifrån ensam om att vara rädd och försiktig. De personerna möter du ju inte när du går ut. De sitter hemma och är rädd. Jag själv känner sådana. Själv är jag lite mittemellan. Jag har respekt för situationen, jag undviker de äldre inom släkten, o.s.v. Men jag ser inga problem i att gå ut och handla, t.ex. Jag försöker hålla avstånd så gott det går.
Är det pandemin som gör att du vill dö, eller fanns de tankarna redan innan? Jag förstår inte riktigt ditt inlägg sett till rubriken?
