Green Dyjyse
Skapade svar
-
Hej! Jag har blivit mobbad i 2 år av ett gäng killar. Och jag har varit ensam sen dess och ingen vill vara vän med mig. Jag är själv på rasterna och ingen vill sitta med mig i matsalen. Dom går alltid förbi mig i matsalen. Så jag får alltid sitta med en lärare. Det var kul i några dagar men sen blev det skitjobbgt att ingen klasskamrat vill sitta med mig och bara lärare sitter med mig. Det verkar som att ingen bryr sig om mig. Och när det är bråk så vill ingen klasskamrat hjälpa mig. Jag är helt själv och jag har ingen att vara med. Jag har varit utan vänner i skolan i 2 år. Vad ska jag göra:(:(
Själva mobbingen tycker jag du ska ta upp med lärare, mentor eller skolkurator. Vore även bra om du pratade med din familj. Det som är viktigt att komma ihåg är att mobbing alltid är förövarnas fel, inte offrets.
När det gäller kompisar så kan det vara svårt. Det går ju inte att tvinga folk att umgås. Försök hitta andra i din ålder som sitter mycket ensam, eller på annat vis verkar vara i liknande situation som du.
Bra att ni har lite hopp om hunden, hoppas det går bra med operationen❤️ Ångest är väldigt jobbigt men jag finns här för dig❤️
Det är mycket upp och ner nu. Ena timmen kan vara hyfsad, nästa mår jag dåligt. Väldigt konstigt.
Åh nej, jag förstår…det är verkligen jättejobbigt att man kanske måste ”ta bort” ett husdjur och ångest är också väldigt jobbigt. Hoppas du mår bättre snart, jag finns här för dig❤️
Vi ser lite hopp om hunden. Det blir operation, då hon mår bra i övrigt.
Dock verkar ångesten vara tillbaka på riktigt.
Hej, hur mår ni?❤️
Sådär. Ångesten är tillbaka. Vi har även fått dåliga nyheter om våran hund. Kan hända att vi måste ”ta bort” henne. Sådant är såklart jobbigt.
…och jag har ett barn som är dubbelt så gammalt som dina, en bra bit över 30, fast vi har ingen kontakt av olika skäl. Att bli gammal är inget kul 🙁 Jag tyckte att jag åldrades väldigt lite mellan 25-45. Men efter 50 går det utför, känns det som 🙁
Nästa år smäller det för mig, då blir jag 50.
Jag är inte så rädd för pandemin. Är mer rädd för att äldre inom släkten ska bli smittad. Dock är jag nästan 50 år, så jag är nog inte helt borta från allt vad riskgrupper heter.
Oj, jag känner mig gammal. Mina barn är 16 och 18 år. 🙂
Green Dyjyse vad jobbigt att du börjar få ångest. Förstår känslan att den smyger sig på ibland. Finns det något speciellt som du brukar hitta på för att få ner ångesten? Jag är otroligt glad att du lever. Ha det bra. Red Vyvema Tråkigt att höra att du inte mår bra. Jag är faktiskt stolt över dig att du inte skadat dig själv. Du är en sån kämpe och jag tror på att du kommer att fixa detta. Kommer inte riktigt ihåg hur gammal du är men jag har för mig att du går i skolan? Isf hur går det i skolan? Styrkekramar till er alla❤️
Jag försöker leva på som vanligt, men när ångesten blir för påtaglig så går det inte. Jag brukar försöka grotta ner mig i något videospel när jag vill försöka mota ångesten. Försöker distrahera hjärnan utan att direkt göra något. Problemet är att när jag blir dålig så rör jag för lite på mig. Får inte så mycket motion.
Skönt att se att ni fortsätter stötta varandra. Jag känner att min ångest börjar komma tillbaka. Den har smygit sig på i några veckor, sakta men säkert. Vill bara visa att jag lever och att jag ibland läser lite härinne.
Sköt om er.
Just nu kollar jag på en film, har ont i hela min kropp efter panik attacken. Jag försöker lugna ner mig, det är bara att hoppas att det funkar.
Ibland kan det fysisk och psykiska hänga ihop. Kan det var därför du har problem med magen?
Eller kan det ha med din kost att göra? Kolla om du kan få prata med någon som är kunnig inom det området?
Känner igen vissa saker i din beskrivning. För mig ”small det till” när jag var i 30-årsåldern.
Det du ska ställa in dig på är att det troligtvis inte går över, det kommer alltid att finnas kvar hos dig. Det viktiga är att hitta sätt att leva med detta, samt hitta saker i livet som gör att de dåliga perioderna inte blir så stark eller långdragna. Det kanske låter negativt när jag säger att det inte går över. Det jag menar är att det kommer finna kvar hos dig, men till vilken grad är svårt att veta.
Försök hitta saker som du gillar att göra. Försök att sätta upp mål, men att målen är realistiska sett till de problem du nu har. ”Pressa” dig lagom, alltså.
Din medicin har jag ingen erfarenhet av. Känns det som att den hjälper?
Vad har ni pratat om hos terapeuterna?
Ett tips är att skriva ”dagbok”, så det blir lättare att sätta ord på dina känslor.Ja, livet med ångest går ut på att hitta en tillvaro som fungerar fastän man har ångest. Givetvis ska man jobba med själva ångesten också, men den går sällan bort helt.
Jag försöker också göra lite småsaker, men ibland tar ångesten över och blir för stark. Just nu har jag varit inne i en ganska bra period, så då har jag gjort lite mer saker.