Hade läkarmöte förra veckan vart läkaren frågade om jag har panikångest och det har jag ju inte, därav ansåg hen att min ångest inte är så farlig och behöver inte behandlas. Att jag har sjukt mycket ångest typ 24/7 spelade ingen roll… för det var ju inte panikångest. Och ihop med att jag inte har direkta suicide-tankar så var det inte något farligt utan ”bara känslor jag behöver lära mig hantera”. Sedan funderade de på om jag ens skulle behöva samtal, i form av samtalsstöd/terapi och de tänkte att jag kanske inte skulle behöva det då, pga att jag inte har direkta suicide-tankar eller panikångest just nu. Att jag haft det, spelade ingen roll. Inte heller att jag har ett/flera självskadebeteenden. Första gången jag sa att jag ville dö var jag typ 7 år, så detta är sas inte min första depressiva period. Sedan tyckte läkaren att det var konstigt att min antidepressiva medicin inte hjälper mig så mycket. Hen tyckte också att det var konstigt att min sömnmedicin inte får mig att bli däckad inom typ 1h (detta var en ny läkare). Jag vet inte vad som kommer hända nu… o nästa gång ska jag träffa en annan läkare. Usch, jag som redan har svårt att prata med folk jag inte känner känner mest att jag behöver en ”stabil” läkare varje gång och inte olika. Men men, det är som det är och jag får väl försöka göra det bästa av det. Det känns som att ångesten ökar i styrka hela tiden… men efter mammas ”tjat” gick läkaren med på att jag skulle prova lergigan för ångesten, men än så länge känner jag ingen skillnad. En annan person som var med i samtalet pratade om att en kunde uppleva en placeboeffekt av mediciner och att en ska akta sig för det… den effekten är nog trasig på mig i så fall. (Mamma är mentalskötare i botten, så hon har ju en del kunskaper kring psykisk ohälsa) ”gör bara ditt bästa” – det är den värsta kommentaren man kan få. För då ska man göra sitt bästa, om man är jag så tar man det bokstavligt vilket betyder att en ska göra sitt absoluta bästa men det orkar man inte hela tiden. Den kommentaren landar helt fel i min hjärna. Den landar som att en ska göra sitt absoluta bästa för inget annat duger och då känner jag mig misslyckad för att jag hela tiden känner att jag har mer att ge och att jag borde pressa mig själv till o göra lite till. Det är jättedumt, jag vet. Men jag kan ändå inte hjälpa hur min hjärna fungerar och hur den hanterar saker. Urgh.
Det låter väldigt konstigt att man måste ha självmordstankar eller panikångest för att få den hjälp man vill ha. Hur visar sig din åmgest? Själv får jag gråtattacker, vilket kanske kan liknas vid panikattacker. Jag har även en gnagande oro och ångest mellan attackerna.
Angående att göra sitt bästa så får du nog tänka att ”idag är detta mitt bästa”, medans det kanske ändras nästa dag. Du ska inte jämföra ditt bästa en bra dag med ditt bästa en dålig dag.
