Hem > Forum > Depression > Vad känner jag egentligen?

Vad känner jag egentligen?

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    Hej!

    Jag hoppas att denna tråden kommer på hyfsat rätt plats i alla fall. Jag har ingen aning om vart jag ska börja skriva, allt känns bara kaos och det känns som att jag varken vet ut eller in.

    Jag går just nu sista läsåret i grundskolan. Det känns så jäkla skönt att sedan aldrig mer varat tvungen att gå i skolan – även om jag planerar att studera vidare. Jag har alltid haft väldigt (ja, till och med orimliga) höga krav på mig själv vad det gäller skolan. Vilket resulterat till en helt sjuk prestationsångest. Jag har också mått dåligt väldigt länge, ja, typ sedan förskoleklass. Första gången jag sa att. jag ville dö så vad jag åtta år – jag vad mobbad, men nu går jag i. en skola vart jag inte är mobbad. och trivs. Förutom med min mentor.

    I alla fall, jag har som sagt mått dåligt länge men som många andra har jag inte velat berätta för mina föräldrar då jag liksom inte vill oroa dem. Men i Januari släppte jag ut det jag kände. Eller ja, de har ju vetat att jag inte mått bra men sedan började de tro att jag mådde bra och det gjorde jag ju, men sen blev det värre igen och då har jag inte velat berätta. Så, nu i Februari fick jag. då diagnosen depression igen, läkaren sa även att. detta förmodligen inte var den första depressionen jag har. (fick berätta i princip om hela mitt liv sedan jag var åtta år, och det var en underbar läkare som verkligen tog sig tiden att lyssna på vad jag hade att säga). Att få diagnosen var skönt, för nu har jag svart på vitt att jag inte inbillar mig i allt jag känner. Men samtidigt var det jättejobbigt, jag vill ju vara som ”alla andra”.

    Nåja, nu vet jag verkligen inte vad jag känner. Ena sekunden älskar jag livet och vill bara leva och har hur kul som helst. Nästa sekund hatar jag livet och vill inget annat än att dö. Jag har dessutom så mycket i skolan, och pendlar mellan hopp och förtvivlan där. Jag vet inte vad jag ska göra längre, det är ju mycket i skolan i och med att jag går sista året i grundskolan – ja dessutom sista terminen. Och ibland känns det bara som att det är för mycket. Jag har verkligen ingen motivation till att göra. något alls och får därmed inte gjort något heller.

    Det finns ju. rätt många som inte sköter skolan av ren lathet, att de inte vill eller av massor av andra anledningar.  Och jag har liksom valt att vara öppen mot lärarna med att jag är deprimerad, och att ibland finns det inte ork att göra något och att jag då kanske behöver en dag extra för att hinna göra klart uppgiften. Då uppfattar vissa lärare mig som om att jag är en av dessa lata elever, som bara vill komma undan med allt. Fast så är ju definitivt inte fallet. Hade jag valt själv hade jag ju inte önskat mig något annat än att jag var frisk från denna förbannade depressionen och var ”som vanligt” med massor av energi precis som jag var för två år sedan innan det började gå neråt igen…

    Jag vet bara inte vad jag ska göra längre och jag känner bara att ingen förstår mig. Jag har försökt prata med skolkuratorn, men det gör jag definitivt inte om. Han bara anklagade mig och talade om för mig att jag bara är lat och att sjukdomar som depression inte finns.

    Jag har alltid kunnat ta fram en annan sida av mig själv med. En sida med attityd, ja en attityd som av många kanske skulle ses som lite uppkäftig. Denna sidan av mig själv har jag tappat bort. Jag kan inte kontrollera den, vilket jag alltid har kunnat. Jag vet inte varför, och jag blir så arg på mig själv när jag bara vräker ut mig en ”spydig” kommentar från ingen anledning. Liksom, jag uppskattar att jag har den sidan och att kunna stå upp för mig själv och vad jag tycker mm. Men numera har jag inte den sidan av mig själv under kontroll och det gör mig nästan lite rädd för mig själv. Jag vill ju inte vara spydig eller kaxig mot någon, och speciellt inte när det inte är med avsikt där jag aktivt valt det.

    Jag är också rädd för att falla tillbaka i mitt självskadebeteende. Jag vill verkligen inte börja självskada igen, men ibland är impulserna väldigt starka och jag känner att det är väldigt nära att jag ska göra det. Jag vill verkligen inte.

    Mina föräldrar är ett jättebra stöd till mig, det är absolut inget fel på dem. Men de är inte med mig hela tiden, de kan inte vara med mig i skolan, efter skolan innan. de slutat jobbet osv. Nåja, tror bara att jag egentligen behövde skriva av mig lite…

    Trådstartaren

    Sovde ingenting natten till idag. Funderade liksom inte mer på det, ibland blir det så då tankarna bara snurrar. Jag har extrema sömnproblem. Nu vet jag varför jag inte sovit en blund inatt, tog inte mina sömnmediciner igår kväll. Det är en rimlig förklaring, men jag undrar liksom hur jag kan vara så dum att jag glömt ta dem och inte kommit på det under hela natten då jag bara låg vaken i sängen.

    Kvällen har i alla fall varit jättejobbig. Har i princip bara gråtit och är extremt stressad över skolan. Liksom, det är så sjukt mycket som ska göras och jag har inte en aning hur jag ska få någon form av rätsida på något av det. Jag får bara inte ihop ekvationen i mitt huvud.

    Jag känner även att jag kommer närmare och närmare att falla tillbaka i mitt självskadebeteende. Jag vill inte! Har haft många bra samtal med mamma den senaste tiden. Hon har jobbat som mentalvårdare på psyk (för länge sedan, men ändå) och har ju därmed mycket förståelse över hur jag mår. Ja, pappa förstår också. Men han förstår inte lika mycket – känner jag i alla fall.

    Trådstartaren

    Behöver nog bara skriv av mig igen. Tar ju tabletter för o sova. Nu fungerar de inte längre. Ett tag har de fungerat sådär lite halvt typ. Men nu fungerar de inte alls.

    Jag tog de kl 21. Men sover fortfarande inte. Sover inte. Kan inte sova. Är så less. När inte ens sömnmedicin får mig o sova, vad ska jag då göra?! Hur fan ska jag fixa dagarna utan sömn?? Jag behöver sova för att ens ha en chans o kunna börja må bättre. Jag kommer inte må bättre av o inte sova alls. Vill just nu bara ge upp helt på livet. Vill bara dö. Orkar inte. Är så himla trött. Men ändå kan jag inte sova. Trots sömnmedicin.

    … Det känns så jäkla skönt att sedan aldrig mer varat tvungen att gå i skolan – även om jag planerar att studera vidare. Jag har alltid haft väldigt (ja, till och med orimliga) höga krav på mig själv vad det gäller skolan. Vilket resulterat till en helt sjuk prestationsångest…

     

    … Så, nu i Februari fick jag. då diagnosen depression igen, läkaren sa även att. detta förmodligen inte var den första depressionen jag har. (fick berätta i princip om hela mitt liv sedan jag var åtta år, och det var en underbar läkare som verkligen tog sig tiden att lyssna på vad jag hade att säga). Att få diagnosen var skönt, för nu har jag svart på vitt att jag inte inbillar mig i allt jag känner.

    …Han bara anklagade mig och talade om för mig att jag bara är lat och att sjukdomar som depression inte finns…

    …Jag har alltid kunnat ta fram en annan sida av mig själv med. En sida med attityd, ja en attityd som av många kanske skulle ses som lite uppkäftig. Denna sidan av mig själv har jag tappat bort…

    …Jag kan inte kontrollera den, vilket jag alltid har kunnat. Jag vet inte varför, och jag blir så arg på mig själv när jag bara vräker ut mig en ”spydig” kommentar från ingen anledning…

    …Jag vill verkligen inte börja självskada igen, men ibland är impulserna väldigt starka och jag känner att det är väldigt nära att jag ska göra det. …

    Hej du skriver verkligen bra om din situation – Som lärare förstår jag din känsla för att det är skönt att komma ifrån Grundskolan.

    Du beskriver ett ganska normalt känslosväng för den ålder som jag tror du är i. Skillnaden för dig är just det som du så bra sätter fingret på – dalarna är jävligt djupa och höjderna lika höga. Du har en resa framför dig att lära dig hantera din situation. För som du säger din depression är inte inbillad och inget annat som du känner heller för den delen. Det blir bättre men det är dit liv och det kommer kanske alltid vara upp och ner – men du kommer att leva ett bra liv om du tillåter dig att leva detta liv.

    När det gäller kuratorn så borde du kanske gå till rektorn – för den personen har ingen som helst rätt att säga till en elev att denne inbillar sig – han har rätt att tycka vad han vill men det är definitivt fel att använda detta tyckande i sina samtal med eleverna. Rektorn har ansvar för alla anställda inom skolan – och se till att kuratorns huvudman blir varse om vad kuratorn säger. Hans roll är ju att ge dig verktyg att hantera din depression och ditt mående just nu inte tala om att du är lat. Du verkar högpresterande dessutom – det är ju sällan de som är lata. För du kan ju inte ändra på något i ditt liv som varit utan bara på det som är just nu.

    Spyfärdig på dina egna elaka attityd- kommentarer. Hmm du påminner mig om en person som jag arbetade med. Han är väldigt intelligent och lider oxå mycket av depressioner. Innan han fick sin diagnos så ”dödade” han människor i sin omgivning genom sina kommentarer som var så vassa att man kunde skära sig på dem. Idag har han fått diagnosen depression. Kanske är dina egna kommentarer ett resultat av att du kanske är extremt logisk så att omgivningen verkar trög och att du mår dåligt? Vad tänker du om den saken?

     

     

    Behöver nog bara skriv av mig igen. Tar ju tabletter för o sova. Nu fungerar de inte längre. Ett tag har de fungerat sådär lite halvt typ. Men nu fungerar de inte alls. Jag tog de kl 21. Men sover fortfarande inte. Sover inte. Kan inte sova. Är så less. När inte ens sömnmedicin får mig o sova, vad ska jag då göra?! Hur fan ska jag fixa dagarna utan sömn?? Jag behöver sova för att ens ha en chans o kunna börja må bättre. Jag kommer inte må bättre av o inte sova alls. Vill just nu bara ge upp helt på livet. Vill bara dö. Orkar inte. Är så himla trött. Men ändå kan jag inte sova. Trots sömnmedicin.

    Sömnmedel fungerar inte om man stressar så det är nog skälet att du är vaken – det är helt normalt.

    Har du någon samtalskontakt på psykatrin eller vårdcentralen utan har du bara mamma att prata med?

    Trådstartaren

    Hej du skriver verkligen bra om din situation – Som lärare förstår jag din känsla för att det är skönt att komma ifrån Grundskolan. Du beskriver ett ganska normalt känslosväng för den ålder som jag tror du är i. Skillnaden för dig är just det som du så bra sätter fingret på – dalarna är jävligt djupa och höjderna lika höga. Du har en resa framför dig att lära dig hantera din situation. För som du säger din depression är inte inbillad och inget annat som du känner heller för den delen. Det blir bättre men det är dit liv och det kommer kanske alltid vara upp och ner – men du kommer att leva ett bra liv om du tillåter dig att leva detta liv. När det gäller kuratorn så borde du kanske gå till rektorn – för den personen har ingen som helst rätt att säga till en elev att denne inbillar sig – han har rätt att tycka vad han vill men det är definitivt fel att använda detta tyckande i sina samtal med eleverna. Rektorn har ansvar för alla anställda inom skolan – och se till att kuratorns huvudman blir varse om vad kuratorn säger. Hans roll är ju att ge dig verktyg att hantera din depression och ditt mående just nu inte tala om att du är lat. Du verkar högpresterande dessutom – det är ju sällan de som är lata. För du kan ju inte ändra på något i ditt liv som varit utan bara på det som är just nu. Spyfärdig på dina egna elaka attityd- kommentarer. Hmm du påminner mig om en person som jag arbetade med. Han är väldigt intelligent och lider oxå mycket av depressioner. Innan han fick sin diagnos så ”dödade” han människor i sin omgivning genom sina kommentarer som var så vassa att man kunde skära sig på dem. Idag har han fått diagnosen depression. Kanske är dina egna kommentarer ett resultat av att du kanske är extremt logisk så att omgivningen verkar trög och att du mår dåligt? Vad tänker du om den saken?

    Tack för ditt långa. svar!

    Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ena sekunden känner jag att framtiden kommer att bli bra och att jag kommer. fixa detta. Nästa. sekund vill jag bara dö – jag har ingen som helst kontroll över mig själv ibland.

    För att  vara helt ärlig så orkar jag inte prata med rektorn just nu. Jag känner mig som en som enbart skvallrar hela tiden och. skulle inte orka med den ”fighten” då jag har samtalskontakt på annat vis med – där jag fåt hjälp och inte blir anklagad för massa saker. Men jag vet ju att jag borde ta upp det för att ingen mer ska behöva råka ut. för samma sak, alltså ta upp det av ren princip. Men jag orkar inte det just nu.

    Jag tänker mycket, och överanalyserar också mycket. Tänker ibland på saker som hände för 10 år sedan och tänker på hur ”dålig” jag var då och på att jag inte kunde hantera en situation på ett bättre sätt.

    Jag tror och hoppas inte att mina kommentarer är allt för spydiga. och ”dödande”. jag har bett folk i min. närhet att säga ifrån om jag går över gränsen, för jag vill inte såra någon.  Och jag har på sistånde kunnat slänga ur mig kommentarer på ett helt annat sätt än tidigare. Jag tycker ofta att folk är tröga när de inte fattar vad jag pratar om, och kan sägert slänga ur mig ”men fattar du inte eller!?” utan att mena något illa, dock är det ju en kommentar någon annan kan ta illa upp. av. Det är mest det jag inte tycker om – som gammalt mobbningsoffer vill en inte göra någon annan ledsen ”i onödan”. Jag tror faktiskt att det kan ligga något i att jag tänker att alla andra är tröga, men givetvis är ju så inte fallet för jag är definitivt inte den mest snabbtänkande. personen i klassen hela tiden.

    Trådstartaren

    Sömnmedel fungerar inte om man stressar så det är nog skälet att du är vaken – det är helt normalt. Har du någon samtalskontakt på psykatrin eller vårdcentralen utan har du bara mamma att prata med?

    Jo, jag vet att sömnmedel inte fungerar om en är stressad. Men eftersom jag hade varit vaken hela natten innan så sov jag för länge på morgonen dagen efter (behöver relativt fasta tider även på lediga dagar) och sedan på kvällen då jag tog medicinen var jag inte lika trött som jag ”borde” varit eftersom jag sov för länge på morgonen.

    Jag har flera gånger försökt att ta bort sömnmedicinerna och kunna sova på ”naturlig” väg. Men det fungerar inte, det fungerar några dagar men sedan är hela min dygnsrytm icke-existerande och då kommer vi (jag, mamma, pappa och läkare) ändå fram till att det är bättre att fungera i vardagen. och sova relativt bra än knappt sova alls. Men jag blir stressad  av att inte sova då jag vet att jag borde sova, vilket leder till att jag har ännu svårare att sova osv…

    Japp, jag har. samtalskontakt utanför hemmet med en kurator. Men. vi har inte träffats på ett tag då jag varit upptagen med annat. Men jag tycker inte att vi passar jättebra ihop, så jag väntar på att träffa en ny i hopp om att få mer tillit för den personen. Jag har väldigt svårt att lita på personer jag inte känner att jag klickar helt med och om jag inte riktigt kan lita. på. personen har jag svårt att öppna mig vilket leder till att det mer blir ”Vad-gjorde-du-i-helgen-prat”, inte för att det är något fel med det. Men jag känner inte riktigt att det är det jag är i behov av just nu.

    Trådstartaren

    Jag har väl egentligen inte några vettigt saker att säga, mer än att jag faktiskt är stolt över mig själv för att jag inte fallit tillbaka i något självskadebeteende än 🙂

    Just nu och de senaste veckorna har skolan varit full med prov, både nationella prov eftersom jag går i 9an men även andra prov som lärarna har efter avslutat område typ. Detta betyder att jag känner mig väldigt stressad och känner att jag inte riktigt hinner och orkar plugga på allt jag vill plugga på för att känna mig ”förberedd”. Och när jag blir missnöjd med mig själv blir jag ofta arg på mig själv och när jag inte känner att jag hinner med det jag vill blir jag stressad och det ger mig ångest vilket till slut gör att allt blir ”för mycket” och det är då jag brukar vilja skada mig själv –  men än så länge har jag klarat mig ifrån det vilket gör mig glad och visar på att jag faktiskt kan använda mig av andra tekniker än att självskada och inte bara tänka ut dem 🙂 (att faktiskt göra något annat istället för att självskada – speciellt om man sedan innan har självskadat – är inte det lättaste eftersom att det mycket handlar om att motstå en impuls)

    Men jag har fått veta vilket so ämne det blir np i och det känns rent ut sagt skit – men har i alla fall bestämt mig för att inte självskada eller göra något annat dumt innan jag åtminstone pratat med läraren. Än så länge vet jag ju bara ämnet, och efter att jag pratat med läraren (speciellt denna då han är mycket förstående) brukar det kännas lite bättre, så därför känns det onödigt att liksom ta ut något i förskott.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.