Hem > Forum > Må piss > Känner mig så misslyckad

Känner mig så misslyckad

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Man vet att man borde söka hjälp. Men i de bra perioderna, när allt är i sans och balans och man har kontroll, tror man inte att man någonsin ska flyga bland molnen lr kravla i mörkret igen. Igår var jag stark och i balans, tänkte att jag nu mått bra och varit stabil länge, inte varit bland molnen och gjort saker som jag sedan ångrat . Inte heller kravlat i mörkret. Kände att nu, nu har jag äntligen hittat min strategi med rutiner, mat, sömn och träning och inte behöver hjälp. Gick och la mig med ett leende och lugn i själen.

    Imorse vaknade jag och allt var nattsvart och destruktivt. Försöker sköta jobb och familj och relationer som jag brukar.Men inombords är det bara destruktivt. Jag trodde inte jag skulle hamna här igen. Och igen och igen. Så misslyckad känner jag mig….läser om andra som mår som jag och hittat strategier utan medicinering (även om jag inte har någon diagnos) och försöker använda dem själv men misslyckas gång på gång..har så svårt att ta första steget och söka hjälp, är dessutom rädd att behöva äta mediciner. Låter förmodligen hur dumt som helst:(

    Man vet att man borde söka hjälp. Men i de bra perioderna, när allt är i sans och balans och man har kontroll, tror man inte att man någonsin ska flyga bland molnen lr kravla i mörkret igen. Igår var jag stark och i balans, tänkte att jag nu mått bra och varit stabil länge, inte varit bland molnen och gjort saker som jag sedan ångrat . Inte heller kravlat i mörkret. Kände att nu, nu har jag äntligen hittat min strategi med rutiner, mat, sömn och träning och inte behöver hjälp. Gick och la mig med ett leende och lugn i själen. Imorse vaknade jag och allt var nattsvart och destruktivt. Försöker sköta jobb och familj och relationer som jag brukar.Men inombords är det bara destruktivt. Jag trodde inte jag skulle hamna här igen. Och igen och igen. Så misslyckad känner jag mig….läser om andra som mår som jag och hittat strategier utan medicinering (även om jag inte har någon diagnos) och försöker använda dem själv men misslyckas gång på gång..har så svårt att ta första steget och söka hjälp, är dessutom rädd att behöva äta mediciner. Låter förmodligen hur dumt som helst:(

    Nej, det låter inte dumt. Det är nog ganska vanligt att folk drar sig för att söka hjälp när det gäller psykiska problem. Medicin är också många ”rädd” för. Men bara genom att söka hjälp så brukar en del av bördan släppa. Och det finns ju mediciner som har ganska få och lindriga biverkningar. Och jag tycker du ska fortsätta skriva här, då även sådant brukar hjälpa. Lycka till.

    Trådstartaren

    Tack för att du orkade läsa och svara. Bara det ger lite hopp.

    Hur mår du själv?

    Jag jobbar i vården och bor på liten ort där alla känner alla. Självklart gäller sekretess men jag vet också att folk är snabba på att döma. Jag är rädd om mitt rykte och mitt arbete och vill inte att mina barn ska få veta ngt. Och samtidigt rädd att jag ska tappa kontrollen. Pest eller kolera.

    Det är som om det finns tre versioner av mig: den normala, den deppiga som ser allt nattsvart och hon som är hög på livet och älskar att parta, resa,  starta upp projekt, flörta ohämmat och annat som är underbart när det pågår och rena mardrömmen mot slutet och efteråt. Hur ska man ens våga berätta för ngn vad det egentligen är som pågår? Så mkt skam…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.