[Green Dyjyse]

Förstår att detta gör att ångesten kommer tillbaka. Men det som är viktigt att tänka på nu är att DU inte gjort något fel här. Det är din ”kompis” som gjort fel.

 

[Green Dyjyse]

Du är så duktig som ”skriver av dig” här. Och vi läser, bara så du vet. Fortsätt jobba!

[Green Dyjyse]

På sätt och vis är det bra att du blir ”tvungen” att vara själv i nya boendet. Det är nog inte bra att du blir för beroende av att din pappa bor där med dig, även om det känns hemskt. Och jag känner igen mig i mycket av det du skriver, så jag vet hur svårt och hemskt det är att gå emot sin ångest.

Vad är anledningen till att du flyttat? Finns det chans att du kan träffa nya vänner och kanske prata om detta?

[Green Dyjyse]

Det låter som det har gått så långt att du måste ställa ett ultimatum: ”skärp dig, annars är det slut”. Låter ganska hårt, men jag tror det är det bästa att göra.

[Green Dyjyse]

Det positiva är att du är på botten nu, det kan inte bli sämre. Så med stor sannolikhet kommer det sakta men säkert bli bättre. Det kommer vara jobbigt och ta tid, men det blir bättre. Jag lovar.

Skriva gärna mer här och ventilera. Det hjälper.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Hejsan, har provat en adhd medecin då jag misstänkt jag har det och velat veta utifall jag skulle må bättre. Fick utav en bekant att prova hennes och när jag tog det blev jag helt annorlunda mådde betydligt bättre i kroppen och kunde mer prata om saker och ting till de som står mig nära samt att jag kunde koncentrera mig på det jag gjorde och så vidare men nu efter jag ej tagit sån medecin så mår jag dåligt med ångest och så vidare. Då jag tänker mycket på privatliv som jag struntar i annars när jag ej tagit sån medecin och tycker jag ej har tid för men som jag vet själv att jag kommer ångra en dag. Vaknar upp på nätterna med tryck över bröstet utav tex tro min flickvän ej älskar mig lika väl och att jag tex struntar i viktiga saker. Min flickvän är den jag kan prata om allt med men uppfattar det som att man säger saker och ting för man ska ”tycka synd om sig” och då håller jag allt inom mig och därmed blir även det irritation i förhållandet då jag ej öppnar upp mig som på sätt jag gör med medecinen vilket är väldigt skönt då jag genomgått mycket sen liten men visst man ska ej älta gammalt behöver bara hjälp hur man ska tex förklara för sin flickvän på sätt så hon förstår utan säga nu du tycker synd om dig? Är ingen person som annars öppnar sig så väl. Vet det är fel ta annans medecin men bör man söka om add/adhd?

Ja, det är nog bäst att prata med läkare om mediciner.

Så jag tycker du ska försöka få en diagnos.

[Green Dyjyse]

Det är bra att du skriver. Det skulle folk göra oftare. Nu är det ju folk som läser och svarar här. Men om så inte vore fallet så tror jag ändå att det är bra att ”skriva av sig” ibland. Jag är ny här, men kommer fortsätta läsa dina inlägg.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Ca 3 månader sa hon att det kommer ta innan jag får en tid. Finns kanske ingen som vill jobba där

Usch, tre månader är lång tid när man mår dåligt.Detta borde de se över. Och då menar jag över hela Sverige. Det ska inte ta tre månader att få samtalstid. Ofta är det dessutom ganska bråttom.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Usch det låter inte alls roligt! Har det alltid varit så eller har det kommit med tiden? För mig tar det över mer och mer och är så rädd att jag börjar undvika saker endast pga ångesten!

När jag var i ca 30 år gick jag in i väggen. Fick panikångest och förstod ingenting. Visste knappt att det fanns. Sedan dess, över 15 år sedan, har jag varit deprimerad, orolig, ångest, panik i en enda röra. Det har dock inte varit nattsvart hela tiden. Själva depressionen avtar ibland, men aldrig helt. Har tyvärr tappat lusten för mina gamla intressen. Problemet är att jag inte ens vill göra saker längre. Och då blir det ännu svårare att orka. Lever för min fru, mina barn och övriga släkten. Vilket inte är lite, men jag skulle även vilja ha saker som var för mig.

[Green Dyjyse]

Jag är tyvärr feg och undviker ganska mycket. Jag reser inte och jag utsätter mig sällan för det som skrämmer mig. Önskade att jag vågat mer. Nu är jag dock inne i en ganska djup svacka, så nu är det inte aktuellt. Nu är det bara nästa minut som gäller. Har flera ångestattacker dagligen, så just nu är jag överkänslig för allt.

Det jag kan säga är att du långt ifrån är ensam och du ska inte behöva skämmas. Skam är nog en del av sjukbilden, så får du bort det så lättar det lite.

[Green Dyjyse]

Ja, mina barn (som är tonåringar) vet ju att jag är dålig. Det har jag varit i snart 20 år, så det är vardag för dem. Men när det blir så här riktigt dåligt, som det är nu, det är då jag inte vill visa mig för dem. Men i långa loppet tror jag att det vore bättre om jag förklarade lite för dem. Men det kanske är bättre att göra det när jag känner mig lite bättre? Kan lätt komma fel ord och förklaringar om jag utgår från mitt sämsta Jag.

[Green Dyjyse]

Det är nog ganska vanliga tankar du har. Jag känner igen mig i vissa saker, fastän jag är man och mycket äldre. Men alla klarar inte av dessa tankar och det är då det blir problem. Du är överkänslig. Jag är också det, men inte om samma saker som du.

Har du tagit medicin mot ångesten någon gång?